När Ronald Reagan svors in som USA:s president 1981 deklarerade han att ”government is not the solution to our problems – government is the problem” och svepte därmed undan grunden för den amerikanska välfärdsstaten som den sett ut ända sedan Franklin D Roosevelts New Deal-politik på 1930-talet. 15 år senare sade president Bill Clinton att ”The era of big government is over” och visade att den nyliberala tron på privatiseringar och marknadslösningar vunnit även i det demokratiska partiet.
Barack Obama blev president under den djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talet, men lyckades till skillnad från Roosevelt inte avvända den till välfärdssatsningar. Först nu, 2021, har cirkeln slutits. Joe Biden, mer influerad av Roosevelt än den man han tjänat som vicepresident, har under sina första månader som president baxat igenom investeringspaket för flera biljoner dollar: för att rusta upp sjukvården, infrastrukturen och ställa om energisektorn. I allt utom ord har Biden börjat förverkliga det förslag till ”Green new deal” som partivänstern och miljörörelsen har drivit. Som kommentatorer putslustigt konstaterar: ”The era of ‘The era of big government is over’ is over”.
Det här har kanske inte så mycket med regeringskrisen i Sverige att göra. Inte mer än att Januariavtalet, som enligt min ringa mening aldrig borde ha blivit grund för en regering, plötsligt känns ännu mer omodernt. Dess doktrinära nyliberalism står i naken kontrast till de krav som pandemin och klimatförändringarna ställer på samhället. Det kanske är en from förhoppning men någonting säger mig att S-ledningen, när den om några månader i allt utom ord anammat sin partivänsters gröna nya giv, kommer att skänka en tacksamhetens tanke till V för att de blev lösta ifrån detta anakronistiska avtal i förtid.
