För ungefär 15 000 år sedan koloniserade människor Amerika och utplånade samtidigt omkring 75 procent av dess stora däggdjur. Många andra arter försvann från Afrika, från Eurasien och från myriader av öar utanför kusterna. Arkeologiska fynd i land efter land berättar samma sorgliga historia. Scen ett, ursprunget, utan några spår av Homo sapiens, omfattar en rik och varierad fauna av stora djur. I scen två uppenbarar sig människor, vilket bevisas av skelettfynd, spjutspetsar eller spår av lägereld. Scen tre följer snabbt därpå, nu dominerar män och kvinnor scenen, och flertalet stora djur och många mindre har försvunnit. Sammantaget hade Homo sapiens utrotat cirka 50 procent av alla jordens stora, jordlevande däggdjur innan de planterade det första vetefältet, smidde det första metallverktyget, skrev den första texten eller slog det första myntet.
Fler än 90 procent är tamdjur
Nästa stora förändring i relationen människa–djur är den agrara revolutionen: processen genom vilken vi förvandlades från nomadiserande jägare/samlare till fast bosatta bönder, vilket medförde en helt ny livsform: tamboskap. Inledningsvis tycks denna utveckling ha varit av mindre betydelse, då människorna bara lyckades tämja ett knappt tjugotal däggdjurs- och fågelarter av de mångtusentals arter som förblev ”vilda”. Allteftersom århundraden passerade blev dock denna nya livsform norm. Idag är fler än 90 procent av alla stora djur tamdjur (”stor” betecknar djur som väger minst ett par kilo). Ta tamhöns, till exempel. För tio tusen år sedan var det en sällsynt fågel som levde i små, avgränsade nischer i Sydasien. Idag finns det miljarder tamhöns på nästan alla kontinenter och öar, utom Antarktis. Den domesticerade hönan är förmodligen den mest utbredda fågeln på vår planet. Om man mäter framgång i antal, är höns, kor och grisar de mest framgångsrika djuren någonsin.
Tyvärr har de tämjda arterna fått betala för sin massiva, kollektiva framgång med ett aldrig tidigare skådat individuellt lidande. I miljontals år har djurriket upplevt många typer av smärta och elände, men den agrara revolutionen skapade helt nya typer av lidande, som bara har förvärrats med åren.
Vid första anblicken kan tamdjur visa sig ha det mycket bättre än sina vilda kusiner och förfäder. Vilda nötkreatur tillbringar sina dagar med att leta efter mat, vatten och skydd och hotas ständigt av lejon, parasiter, översvämningar och torka. Tamboskap, däremot, njuter av vård och skydd från människor. Kor och kalvar får mat, vatten och tak över huvudet, de behandlas för sjukdomar och skyddas mot rovdjur och naturkatastrofer. Visst, de flesta kor och kalvar hamnar förr eller senare i slakteriet, men betyder det att deras öde är sämre än vilda bufflars? Är det bättre att dödas av ett lejon än att slaktas av en människa? Är krokodiltänder skonsammare än vassa knivar?
Ärvda behov som inte tillgodoses
Det som gör hanteringen av tamboskap särskilt grym är inte bara det sätt på vilket djuren dör utan framförallt hur de lever. Två konkurrerande krafter bestämmer villkoren för tamboskap: å ena sidan vill människan ha kött, mjölk, ägg, läder, muskelkraft och förströelse, å andra sidan måste husdjurens långsiktiga överlevnad och reproduktion säkerställas. I teorin bör detta skydda djuren från extrem grymhet. Om en bonde mjölkar sin ko utan att ge henne mat och vatten, kommer mjölkproduktionen att minska och kon snabbt dö. Tyvärr kan människor orsaka enormt lidande för djuren på andra sätt, även om de säkerställer överlevnad och reproduktion. Roten till problemet är att domesticerade djur har ärvt sina vilda förfäders många fysiska, emotionella och sociala behov, något som inte tillgodoses på gårdarna. Bönder ignorerar systematiskt dessa behov utan att det kostar dem något ekonomiskt. De låser in djuren i trånga utrymmen, stympar deras horn och svansar, separerar mödrarna från deras avkommor och framavlar monstruösa avarter. Djuren lider, men de lever vidare och förökar sig.
Går inte detta på tvärs mot de mest grundläggande principerna i Darwins utvecklingslära? Evolutionsteorin hävdar ju att alla instinkter och drifter har utvecklats för artens bästa överlevnad och reproduktion. Om det stämmer, borde den kontinuerliga reproduktionen av tamboskap väl visa att alla deras naturliga behov är uppfyllda? Kan en ko ha ett ”behov” som inte är inriktat på överlevnad och reproduktion?
En evolutionär anpassning
Det är sant att alla instinkter och drifter utvecklats som en evolutionär anpassning till överlevnad och reproduktion. Men när anpassningsbehovet uteblir försvinner emellertid inte den här instinkten och driften omedelbart. För även om dessa inte längre är avgörande för djurens överlevnad och reproduktion, fortsätter de att forma djurens subjektiva upplevelser. De fysiska, känslomässiga och sociala behoven hos vår tids kor, hundar och människor speglar inte deras nuvarande levnadsvillkor utan snarare det evolutionära anpassningsbehov som deras förfäder mötte för tiotusentals år sedan. Varför älskar moderna människor sötsaker så här i början av 2000-talet? Inte för att vi måste frossa i glass och choklad för att överleva, utan snarare på våra stenåldersförfäder som, om de hittade söta, mogna frukter, var kloka nog att äta så många de kunde så snabbt som möjligt. Varför kör unga män som blådårar, utsätter sig för farligheter och hackar låsta hemsidor? Jo, de följer nedärvda, genetiska drifter. När en ung jägare för sjuttio tusen år sedan riskerade livet i en mammutjakt utklassade han alla sina rivaler och vann den lokala skönhetens hjärta – och idag lever vi med hans machogener.
Exakt samma evolutionslogik kan överföras på kor och kalvar i våra djuruppfödningsanläggningar. Äldre tiders vildkreatur var sociala djur. För att överleva och föröka sig behövde de kommunicera, samarbeta och konkurrera på ett effektivt sätt. Som alla sociala däggdjur lärde sig vildboskapen nödvändiga sociala färdigheter genom lek. Valpar, kattungar, kalvar och barn älskar alla att leka, eftersom evolutionen har inplanterat denna uppmaning i dem. I det fria behövde de leka. Om de inte gjorde det skulle de inte lära sig de sociala färdigheter som var viktiga för överlevnad och reproduktion. Om en kattunge eller kalv föddes med någon avvikande mutation som gjorde den likgiltig för lek, var det osannolikt att den överlevde eller reproducerade sig, precis som den inte skulle ha överlevt överhuvudtaget om dess förfäder inte hade förvärvat dessa färdigheter. På samma sätt har evolutionen utvecklat en stark drift hos valpar, kattungar, kalvar och barn att anknyta till sina mödrar. En mutation som försvagade moder-barn-anknytningen var en dödsdom.
Vad händer när dagens bönder skiljer en ung kalv från sin mamma, placerar henne i en liten kätte, vaccinerar henne mot olika sjukdomar, ger henne mat och vatten och sedan, när hon är gammal nog, på konstgjord väg inseminerar henne med tjursperma? Objektivt sett behöver denna kalv inte längre vare sig modersanknytning eller lekkamrater för att överleva och reproducera sig. Alla hennes behov tas hand om av hennes mänskliga husbonde. Men rent subjektivt känner kalven fortfarande ett starkt behov att knyta an till sin mamma och att leka med andra kalvar. Om dessa behov inte uppfylls, lider kalven.
Behoven fortsätter att prägla tillvaron
Lektion 1 i evolutionspsykologi: ett behov som formats för tusentals generationer sedan fortsätter att prägla tillvaron även om det inte längre är nödvändigt för överlevnad och reproduktion. Den agrara revolutionen gav, tragiskt nog, människor makten att säkerställa överlevnad och reproduktion av domesticerade djur, samtidigt som djurens subjektiva behov kunde ignoreras. Som kollektiv är tamdjuren världens mest framgångsrika djur, men samtidigt är de, som individer, de mest deprimerade djur som någonsin existerat.
Situationen har bara förvärrats under de senaste århundradena, då traditionell boskapsskötsel har ersatts av industriell djurhållning. I äldre tiders samhällen, till exempel i forntida Egypten, det romerska riket eller medeltida Kina, hade människor mycket liten kunskap om biokemi, genetik, zoologi och epidemiologi. Följaktligen var deras manipulationsmöjligheter begränsade. I medeltida byar sprang kycklingar fritt mellan husen, åt frön och maskar på sophögen och byggde bon i ladan. Hade en ambitiös bonde försökt låsa in 1 000 kycklingar i ett trångt utrymme, skulle en dödlig fågelinfluensaepidemi ha tagit livet av alla kycklingar, liksom av många bybor. Ingen präst, shaman eller häxdoktor kunde ha förhindrat detta. Men när modern vetenskap väl hade dechiffrerat hemligheten med fåglar, virus och antibiotika började människan utsätta djur för extrema livsvillkor. Med hjälp av vaccinationer, mediciner, hormoner, bekämpningsmedel, centrala luftkonditioneringssystem och automatiska fodermatare är det nu möjligt att proppa in tiotusentals kycklingar i minimala utrymmen och att producera kött och ägg med en effektivitet utan motstycke.
Djurens öde i sådana industrianläggningar har blivit en av de vår tids största etiska frågor, särskilt med tanke på antalet involverade individer. Idag lever nästan alla stora djur i industriparker. Vi föreställer oss att vår planet är bebodd av lejon, elefanter, valar och pingviner, vilket kan framstå som sant i National Geographic, Disneyfilmer och barnböcker, men ute i den verkliga världen är det inte längre sant. Idag finns 40 000 lejon, 500 000 elefanter och 50 miljoner pingviner, men som en jämförelse finns ca 1 miljard tamsvin, 1,5 miljarder kor och 20 miljarder tamhöns.
Mer smärta än historiens alla krig tillsammans
År 2009 fanns det 1,6 miljarder vilda fåglar i Europa, alla arter sammantagna. Samma år födde den europeiska kyckling- och äggindustrin upp 1,9 miljarder höns. Tillsammans väger världens alla tamdjur omkring 700 miljoner ton, jämfört med 300 miljoner ton för människor och färre än 100 miljoner ton för stora vilda djur.
Det är därför tamdjursindustrin inte är ett etiskt sidoproblem. Det handlar om majoriteten av jordens stora varelser: tiotals miljarder känsliga individer, var och en med komplexa behov och känslor, lever och dör i industriproduktionen. För fyrtio år sedan publicerade moralfilosofen Peter Singer den uppmärksammade boken ”Animal Liberation”, som har betytt mycket för att förändra människors syn på denna fråga. Singer hävdar att industriell djurhållning står för mer smärta och elände än alla historiens krig tillsammans.
Den vetenskapliga djurforskningen har spelat en dyster roll i denna tragedi. Det vetenskapliga samfundet har huvudsakligen använt sin allt större kunskap till att manipulera djurens liv för att på effektivaste sätt tjäna människans djurindustriverksamhet. Trots att samma kunskap visar, bortom rimligt tvivel, att tamboskap är känsliga varelser med invecklade sociala relationer och sofistikerade psykologiska mönster. De kanske inte är lika intelligenta som människan, men de känner tveklöst smärta, rädsla och ensamhet. Precis som vi kan de lida och, liksom vi, kan de känna lycka.
Det är hög tid att vi tar till oss de vetenskapliga forskningsresultaten, för allteftersom människans makt fortsätter att öka, växer också vår förmåga att skada eller gynna andra djur. I fyra miljarder år styrdes livet på jorden av det naturliga urvalet. Nu styrs det alltmer av mänsklig intelligent design. Bioteknik, nanoteknik och artificiell intelligens kommer snart att göra det möjligt för människor att omforma levande varelser på radikalt nya sätt som kommer att omdefiniera själva innebörden av liv. När vi ska skapa denna sköna, nya värld bör vi ta hänsyn till välbefinnandet för alla kännande varelser, inte bara Homo sapiens.
Yuval Noah Harari är professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem och författare av ”Sapiens” och ”21 tankar om det 21:a århundradet”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
