• Mer jobb så att kommunen tjänar mer pengar till skolorna.

• Alla har elbilar.

• Mysigare i klassrum, bekvämare stolar och måla om klassrummen i fina färger.

• Bra förutsättningar för fotboll och bad.

• Spara all fin natur.

• Fler lärare.

• Lekland.

• Bättre skolmat: mer pannkaka, chicken nuggets, tacos.

• Det ska vara roligare. Alltså, det är roligt i Orsa men större, mer saker att göra.

• Gamla fina röda trähus/paneler. Vi behåller det gamla.

Så lyder några av de önskemål som kom fram när barnen fick tycka till om hur Orsa ska utvecklas i framtiden. När kommunen tog fram sin nya framtidsvision åkte politikerna ut till skolorna och mötte barnen i deras klassrum för att lyssna på vad alla i årskurs 4–9 tycker och tänker.

Att barnen skulle ha synpunkter på skolan, skolmaten och fritidsaktiviteterna var nog ganska väntat. Men att så många tog upp frågan om boende förvånade politikerna mer. Påfallande många tog upp vikten av att bevara de traditionella faluröda timrade husen – samtidigt som de önskade plats för ”konstiga” nya hus i sin kommun. Många barn skrev också att de vill se en bra kommun för de äldre, att de inte får glömmas bort.

Bort med mat för vuxna

Att lyssna på barn är inget nytt i Orsa. En ungdomsenkät brukar skickas ut var tredje år i kommunen för att undersöka hur de upplever skolan. I den hade det sedan många år tillbaka framkommit synpunkter på skolmaten – som det aldrig egentligen gjorts något åt. Att politikerna och barnen dessutom möttes fysiskt gav en ny energi. Nu blev barnens synpunkter som egentligen redan varit kända sedan tidigare enkäter viktiga för politikerna. För att gå på djupet med frågan om hur barnen upplever sin skolmat bildades därför en särskild grupp.

Hanna Bruce är 15 år och går i nian. ETC möter henne och kusinen Ebba Bruce, 14 år, som går i åttan. De har båda ingått i den grupp som bildades för att gå från ord till handling.

Hanna Bruce förklarar:

– Det är egentligen inget fel på maten, det är mer konsistensen, hur den blandas och hur den ser ut. Ibland kan makaronerna vara hårda, det kan ligga chips ovanpå maten som blivit helt mjuka.

Gruppen konstaterade att barnen i låg- och mellanstadiet – där centralköket finns – gav maten högre betyg än högstadieskolan, dit maten transporteras.

– Kanske för att de lagar maten där, då är den ju fräschare, förklarar Ebba Bruce.

En sak som förändrats nu i januari, är därför att vissa delar av maten inte ska förberedas i centralköket. Och salladsbordet blir nytt.

– Vem gillar blandad sallad i en sås – bara vuxna! Det är kladdigt, ärtor och majs i en vitlökssås, ingen i vår ålder gillar det, säger Hanna Bruce.

Men även matsedeln behövde förändras, enligt barnen. Den grupp som Hanna och Ebba Bruce ingått i bad alla barn lista fem rätter som de verkligen tycker om och har nu sett till att de rätterna serveras oftare.

– Vanlig husmanskost, som spagetti med köttfärssås, det gillar barn, det är billigt och enkelt att laga, varför inte ha det lite oftare i stället för en indisk rätt med något de kallar bulgur – som ingen äter?

Maten är viktig, konstaterar Ebba och Hanna Bruce, inte minst för koncentrationen.

– Alla behöver ju mat, det är väldigt avgörande på högstadiet, för att kunna orka. Man kan inte skriva typ tre sidor när man är hungrig och blodsockret är nere, säger Ebba Bruce.

– Man kan vara trött på två olika sätt, så trött att man knappt kan prata, man vill bara sova på sekunden. Det kan bero på att man är trött för att man inte ätit har ätit, fortsätter Hanna Bruce.

Att de nu blir lyssnade på tycker de känns bra.

– Konstigt egentligen, att det inte varit så tidigare, säger Hanna Bruce.

Lämna ifrån sig makt

Till sin hjälp i förändringsarbetet har barnen haft Christina Nordmark, som är ungdomsstrateg i kommunen. Jobbet handlar att vara en kanal mellan unga och beslutsfattare, så att ungas perspektiv finns med på alla nivåer i hela kommunen, förklarar hon. Ett av sätten att göra det i praktiken är den enkät för kommuner (men även stadsdelar eller regioner) som skickas ut till unga ungefär vart tredje år. Den heter Lupp och görs via myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF.

Christina Nordmarks uppgift är bland annat att förmedla innehållet i den till politikerna, så att ett barnperspektiv finns med i alla beslut. Men i och med visionsarbetet gav sig politikerna dessutom ut till skolorna och träffade barnen, visade upp sig och lyssnade på plats i klassrummen.

– Politikerna behöver lära sig att lyssna. Att lämna ifrån sig makt kan kännas obekvämt för en politiker, men att lyssna på andra innebär ju i någon mån att lämna ifrån sig makt. Det är ditåt vi strävar.

Ett annat sätt att gå från ord till handling när det gäller ungas inflytande i kommunen har varit att anställa unga kommunutvecklare under sommarloven, på kommunala sommarjobb.

– Vi började med två unga kommunutvecklare, för tre år sedan. Det var ganska svårt att hitta några som nappade. Men sedan blev det känt i kommunen och året efter anställde vi nio. I somras hade vi kunnat anställa precis hur många som helst!

Mer stöd behövs

Elin Karlmatts, 19 år, var en av de första unga kommunutvecklarna. Eftersom Lupp-undersökningen visat att förekomsten av psykisk ohälsa var hög, särskilt bland unga tjejer, fick hon jobba med den frågan.

Arbetet resulterade i en plan för att det alltid ska finnas någon att prata med – men också i att ta fram en struktur för stöd i skolarbetet så att stressen minskar.

– Det är inte så lätt att ta hela ansvaret själv. Man pluggar, blir trött och så kollar man kanske på film och blir ännu tröttare och så blir man stressad av det. De vi kom fram till var att vi unga behöver mer stöd i skolan för att hitta balansen. Läraren behöver uttala hur mycket tid som kan behöva läggas på att plugga inför ett prov och ge ett stöd i det hur man ska planera, förklarar hon.

Själv har hon fått det stödet och känner att det gör att stressen minskar.

– Förut kunde jag ofta börja med det som är kul, men jag har förstått att jag kanske behöver börja med det som tar längst tid. Man kanske tänker att man är mer stressad än man är. Med en bra planering kan man få upp ögonen för att på onsdag, då har jag inga måsten.

I början tyckte Elin Karlmatts att det var lite svårt att sitta i ett rum med vuxna politiker, som ung kommunutvecklare, men känslan släppte.

– De vuxna politikerna är ju ganska uppsatta personer, man kände väl i början att man inte ville säga fel och så. Men grejen är att vi var här i kommunhuset ganska mycket och så småningom blev känslan mer att man pratar med någon man känner, då blev det liksom helt normalt. Politikerna är ju också bara människor.

Hon upplever att Orsas satsning är på riktigt, att de unga faktiskt blir lyssnade på.

– Det känns som att de tar in, det faller inte i tomma intet det vi säger, vad jag vet.

Finns ett problem att barn inte alltid är kapabla att tänka långsiktigt lika bra som vuxna, att det kan slå fel om barnen får för mycket inflytande?

– Ja, när det gäller val kan det nog bli för mycket. I skolvalet var det väldigt mycket röster på sådana partier som inte har så jättebra värderingar, enligt mig. Därför är det bra att rösträttsåldern är 18, så att man hinner få information, tänka själv och inte bara rösta som kompisarna.

Det ska kännas skämmigt

Ungdomsstrategen Christina Nordmark konstaterar att Orsa kommit en bit på väg för att få in barnperspektivet i kommunen, men att en hel del fortfarande kan bli bättre.

– Vi kan bli bättre på att förstå att det inte finns några särskilda ungdomsfrågor, för alla frågor berör unga. Vi kan även bli ännu bättre på att lyssna och ta till oss statistik – och inte bara när det handlar om skola eller fritids. Det jag tänker är att vi framåt behöver bättre rutiner för att inte bara fråga unga när det passar in i vår vuxna agenda. Det måste vara en rutin som vi följer hela tiden. Och då måste vi hitta fler kanaler för att hitta en representativitet, så att det inte bara blir de som hörs och syns mest som kommer till tals. Barnkonventionen som lag innebär att vi behöver hitta metoder för att få inspel även från små barn.

Förhoppningen är att detta ska bli en självklarhet.

– Det ska kännas skämmigt, lite skavigt om man pratar om något som berör unga och de inte är i rummet eller om det inte ens finns på papper vad de tycker.

Hur påverkar det politiken att unga blir lyssnade på?

– Det finns olika faser för allt, jag skulle säga att vi har kommit förbi första fasen: insikten att detta är viktigt. Nu kommer vi in i fasen att inte ha barn och unga som ett särskilt spår, utan som en parallell process. Vi ska inte längre förundras över hur kloka unga är, utan mera självklart lyssna på dem hela tiden. Det jag skulle vilja är att inget ska klubbas igenom innan vi vet vad unga tycker, vi ska inte kunna fattat beslut utan att prata med de som berörs.

Om alla kommuner lyssnade mer på barnen, vad skulle det betyda?

– Vi skulle få ett mer trevligt samhälle, med en känsla av att man är en viktig invånare, inte bara i väntan på att bli vuxen. Om unga blir lyssnade på är det allas Orsa, inte bara de vuxnas Orsa. Unga som växer upp i glesbygden ska känna en frihet att man kan göra som man vill. Det är helt okej att flytta, men inte för att man inte upplevdes som viktig. Med sig ska man ha: Här blev jag tagen på allvar. Ett litet samhälle har möjlighet att skapa känslan av tillhörighet.

Ett kittlande perspektiv

Medborgardialog. Det var ledordet för Orsa kommun när de skulle ta fram den nya framtidsvisionen.

– Vi konstaterade att den tidigare visionen var ett dött dokument och att vi sällan pratade om den i samband med politiska beslut, förklarar Henrik Göthberg, kommunal tjänsteman, med titeln Verksamhetsområdeschef för service och utveckling.

Kommunalrådet Mikael Thalin (C) höll med och gav Göthberg i uppdrag att ta fram en ny vision.

– Först hajade jag till på tidsramen 30 år framåt. Men så insåg jag att det är en kittlande, utmanande tanke med ett så långt perspektiv, säger han.

Kommunalråd har Mikael Thalin varit sedan 2015, men då var han redan varm i kläderna som lokalpolitiker.

Vi möts i kommunhuset i Orsa, en av de byggnader som uppfördes efter den stora branden som härjade på orten 1901, där kyrkan var den enda av de större byggnaderna som inte brändes ner till grunden. Här är alltså navet för det arbete som pågått det senaste året och som landat i ett närmast unikt projekt: Orsa är, vad de själva vet, den första kommunen i landet som valt att lyssna även på barnen, när de tagit fram sin framtidsvision. Dessutom har de strävat efter att inbegripa alla kommunens medborgare, genom medborgardialogen.

– Tänker man 30 år framåt så är det ju ett Orsa där de som är barn idag ska leva som vuxna. Det var liksom självklart för oss att barnen måste vara med i den här processen, förklarar Mikael Thalin.

Förutsättningen är idealisk, en liten kommun i Dalarna med cirka 7 000 invånare där majoriteten bor i tätorten Orsa. Frågan var ändå inte enkel.

För hur går det egentligen till att ta fram en kommunal vision som betyder något i praktiken? Henrik Göthberg började undersöka saken och fann att det fanns en forskare som faktiskt läst närmare 200 kommunala framtidsvisioner i Sverige och analyserat dem, Hans Abrahamsson, tidigare docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet, som bland annat har genomfört en demokratistudie för Sveriges kommuner och regioner.

Henrik Göthberg ringde upp Hans Abrahamsson och det blev ett samtal om demokrati som varade i timmar.

– Det var hur intressant som helst, han pratade om att få med alla för att samhället inte ska slitas isär, att det är vad demokrati handlar om. En kommun kan inte gå alla till mötes, men invånarna måste veta hur de ska ropa om de känner sig arga. De måste känna sig lyssnade på. Så möter demokratin framtiden.

En härlig inspiration

Efter samtalet kände Henrik Göthberg en härlig inspiration. Men samtidigt, hur skulle han kunna förmedla allt detta till de andra tjänstemännen och politikerna? Lösningen blev att bjuda in Hans Abrahamsson till en seminariedag.

Under den förklarade Abrahamsson bland annat att det finns tre värdegrunder som är betydelsefulla i de flesta människors liv:

1. Säkerhet. Ordning handlar om skydd för vårt liv och vår egendom.

2. Frihet. Utveckling handlar om våra fri- och rättigheter som individer.

3. Rättvisa. Behovet av jämlik fördelning av pengar och makt i samhället.

Och han menade att den sociala ingenjörskonstens tid är förbi. Social hållbarhet kan inte skapas uppifrån, varken av sociala ingenjörer eller politiska ledare. Folket måste med på färden, inklusive de unga, genom att politiker söker nya former för samtal där människor själva uttrycker sina behov av säkerhet, frihet och rättvisa.

– Jag upplever att Hans Abrahamsson sa de förlösande orden på seminariet. Det fastnade verkligen, jag tror att vi alla kände att det här är något för oss. Det handlar om att medborgarna inte ska se sig som konsumenter, det är i stället medborgarna som ska forma kommunal service, förklarar Mikael Thalin.

Seminariet blev startskottet för att tänka vidare, att inte göra som man alltid gjort utan i stället fånga upp medborgarnas engagemang. Och att inte tvinga igenom en vision med enkel majoritet, utan skapa långsiktighet genom att bjuda in samtliga partier att arbeta tillsammans. Och i arbetet bjöd de även in unga att sitta med vid diskussionsbordet.

En slutsats blev att en vision inte ska vara för konkret, den ska i stället visa riktningen till det samhälle man vill skapa.

Efter startskottet fick visionsarbetet ta tid, närmare bestämt ett år av medborgardialoger, ofta genom att politiker tog sig till ställen där människor möts, som de stora mataffärerna eller fisksportbutiken, både i centralorten och byarna, där de satte upp bord och ställde frågor till besökarna. Och så de fysiska mötena med barnen i deras skolmiljö.

Politiker från nästan alla partier deltog. Sverigedemokraterna är det enda partiet som ställt sig utanför visionsarbetet.

– Det handlar inte om någon protest från dem, det handlar mer om att de inte är så välorganiserade, är min bedömning, kommenterar Mikael Thalin.

Brutit en lång historia

Han tycker sig se att visionsarbetet har fört politikerna närmare varandra och att det faktiskt blivit lättare att komma överens i andra frågor efter att ha lagt en gemensam grund för den långa visionen.

Och kanske var det bra att lite motstånd kom in på sluttampen.

– Så sent som igår hade vi ett kommunstyrelsemöte. Samma parti som ifrågasatte att visionen inte var tillräckligt konkret lyfte fram att vi måste tänka på begreppet ”konstiga hus” när vi bygger nytt, det var något som kom fram i dialogen med barnen.

Portalparagrafen i den nya visionen, som gäller till 2050, är ”I Orsa skapar vi med människor, inte för”. Den följs av två andra avsnitt som handlar om livskvalité och att göra saker möjliga.

– Kanske borde vi inte varit förvånade över hur kloka barnen faktiskt är. Barn är ofta konservativa på ett positivt sätt. Vi upptäckte att de inte vill ha så många nya maträtter. Och att de har behov av tryggheten i de röda stugorna. Bland annat. Jag tänker att vi nu har brutit en ganska lång historia av att vi politiker försöker lösa problem, på ett sätt som har trubbat av människors engagemang för deras egen vardag. Visionsarbetet fick oss att jobba på ett nytt sätt. Och varför hade vi politiker aldrig tagit oss ut i skolorna tidigare? Vi upptäckte att det arbetsmässigt inte var alls svårt att lösa. Och dessutom kom våra egna barn hem och fortsatte samtalet om framtid vid middagsbordet. Vi lärde oss väldigt mycket av det.

Hur säkerställer ni att den nya visionen inte dör och samlar damm i en pärm framöver?

– Vi håller på att ta fram rutiner för det. Till exempel frågar vi oss hela tiden: Har vi med ungdomsperspektiv när vi bygger, har vi lyssnat?, säger Mikael Thalin.

– Vi får kämpa några år innan det sitter i ryggmärgen, tänker jag. Men jag hör ju hela tiden när jag sitter i kommunstyrelsen att politiker hänvisar till olika rader i visionen, så nu blir det svårt att backa.

Hanna och Ebba Bruce ska snart hem och kolla annonser för Epa-traktorer, alltså hastighetsbegränsade bilar med bortplockad fjädring, som många unga har här i kommunen. De konstaterar att även detta intresse har tagits på större allvar sedan kommunen började lyssna på barn och unga. Tidigare hade det mest varit klagomål på att unga spelar hög musik när de kör runt, nu har de fått platser där de faktiskt får spela hög musik utan att det stör.

Snart körkort

Hittills har Hanna Bruce mest ägnat sig åt att meka och åka med andra – men nu hägrar körkortet.

– Jag har alltid varit intresserad av bilar. Jag har haft två olika Epa som jag sålt. Så fort jag kan ska jag köpa en som jag kan meka med och köra själv. Det är häftigt! Man kan stajla den hur man vill och man kan ta sig vart man vill. 

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.