Vad var det som gjorde att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson kunde svänga från att 2018 säga att M inte kommer att regeringsförhandla eller regera med Sverigedemokraterna eftersom M har ”tydliga värderingsgränser” till att bara ett år senare säga: ”Jag tycker att Sverigedemokraterna retorik har förändrats en del de senaste åren”?

Sverige var länge ett undantag. I andra länder i Europa bjöd mitten- och högerpartier in populistiska högerradikala partier till samarbeta för att kunna ta makten. I Sverige lät de borgerliga partierna i stället rödgröna regeringar ledda av Socialdemokraterna styra. För att ett samarbete med Sverigedemokraterna var otänkbart. 

Men det förändrades snabbt när de borgerliga partierna började närma sig SD. KD var först ut. Tätt följt av M och sedan även L under stor vånda. Så vad var det som hände?

– Det handlade helt enkelt om parlamentarisk matematik. De borgerliga partierna kunde inte ta regeringsmakten utan SD:s mandat. Och då blev det viktigare med ministerposter än att hålla ställningar, säger Heidi Avellan, opinionsjournalist och en av författarna till Tidöpakten.

Det finns flera förklaringar till att Sverige så länge stack ut i Europa. Dels har det stora populistiska högerradikala partiet här sina rötter i nazismen, vilket har gjort dem extra problematiska att samarbeta med. Dels har svenskarna haft en mer positiv inställning till invandring och mångkultur jämfört med många andra länder. 

I stort sett samma SD

Och trots att Ulf Kristersson hävdar att SD har förändrats så handlar Tidösamarbetat alltså mer om makt än om att SD har blivit ett annat part, enligt författarna till Tidöpakten.

– Det är klart att ju längre SD har suttit i riksdagen desto mer har de börjat agera som ett riksdagsparti. Men kärnan i partiet har inte förändrats, de vill samma saker som innan och det är i stort sett samma politiker, säger Heidi Avellan. 

Nöden hade ingen lag, skriver Heidi Avellan och statsvetarna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors i boken Tidöpakten, där de går igenom orsakerna till att Tidöavtalet kunde bli verklighet.

Att partier nu från höger till vänster har valt eller tvingats att anpassa både sin retorik och sin politik efter Sverigedemokraterna har förändrat Sverige. Att förändra Sverige i grunden är också huvudsyftet med Tidöavtalet, enligt författarna. 

Även tidigare politiska avtal, som Decemberöverenskommelsen 2014 som syftade till att stänga ute SD från inflytande, och Januariavtalet mellan S, MP, L och C 2019, har anklagats för att vara odemokratiska. Då handlade det mer om formerna, att de mixtrade med de verkliga majoriteterna i riksdagen. När det gäller kritiken mot Tidöavtalet handlar det i stället om att innehållet för Sverige i en odemokratisk riktning.  Författarna till Tidöpakten undersöker om det finns fog för att utifrån forskningen säga att regeringen och SD faktiskt har fattat beslut som innebär ett bakslag för demokratin.

– Demokratin i Sverige är inte hotad i dag, men det finns tendenser i den riktningen. Drar man ut linjerna kan vi hamna på ett annat ställe.  Det är nu vi behöver ta debatten och se varningstecknen. Vi behöver titta på vad som har hänt i länder där högerradikala fått makten, som Polen under Lag och rättvisa och Ungern under Orbán, säger Heidi Avellan.

SD:s önskelista

Författarna till Tidöpakten pekar på punkter som att civilsamhället och folkbildningen har fått se sina bidrag skäras ned. Att mediestödet till oberoende medier har minskat liksom finansieringen av public service. Att regeringen har varit inne och petat i sammansättningen av universitetens styrelser. Att kulturen har rekordlåga nivåer i statsbudgeten. Att preventiva tvångsmedel, visitationszoner och anonyma vittnen har införts och att personer med kopplingar till gäng kan utvisas utan att ha blivit dömda för brott. 

Allt det här har kritiserats för att hota rättssäkerheten och individers fri- och rättigheter. Samtidigt har regeringen ignorerat utredare och remissinstanser när de har kommit fram till slutsatser som går på tvärs med det som regeringen vill. 

Kommer vi att få se ännu mer av det här om Tidöpartierna vinner valet och Sverigedemokraterna får en plats i regeringen? 

– Under den här mandatperioden har de berett marken på så många olika fronter. Det kan tala för att man under nästa mandatperiod kan gå fram ännu mer radikalt. Men jag är ingen siare. Det är också en helt annan sak för SD att sitta i regering och ta hela regeringsansvaret och inte bara kunna lägga fram en önskelista. Det blir intressant att se hur partiet förändras om de hamnar i den positionen, säger Heidi Avellan. 

Vill se breda allianser

För att bryta den här utvecklingen mot mindre demokrati ger författarna till Tidöpakten några råd till de traditionella partierna. De bör avstå från att ta över populistiska högerradikala partiers problemformulering. De ska också undvika att normalisera högerradikala partier genom nära samarbete. 

Är det inte för sent för de här råden?

– Delvis är det så. Men det här är inte framför allt en handbok för de politiska partierna utan en bok för allmänheten som försöker förklara vad som hänt och hur man kan se på det. 

De traditionella partierna bör i stället bygga breda allianser med demokratiska partier, även över blockgränserna, och flytta debatten från invandring, brott och straff till ekonomi, sjukvård och skola, enligt författarna. 

Breda mittenallianser har länge varit en önskan från Heidi Avellan. Ända sedan Alliansen tid. 

– Det är inte mycket som talar för det just nu om vi ska vara helt ärliga. Mycket är fortfarande fokuserat på blocken. Ett verkligt block och ett block av de som blir över. Men vi får se hur valresultatet blir. Som det ser ut just nu i opinsionsmätningarna är Tidösamarbetet inte en valvinnare. Det kan tvinga fram nytänkande i svenskt politik.