2013 gjorde geografen Danny Dorling en märklig upptäckt. Han studerade inkomstojämlikhet i Storbritannien mellan 1910 och 2009 och fann att den rikaste procentens uppgångar och fall var en inverterad spegelbild av den övriga befolkningens inkomstutveckling. När de förmögnastes inkomster ökade fick de resterande 99 procenten lägre inkomster och tvärtom. Han testade att ändra procentsatserna, men fann inte samma fenomen. Det fanns tider när det gick bra för de översta 10 procenten och de nedersta 90 på samma gång – men när siffrorna ställdes 99 mot 1 var det alltid samma sak. Goda tider för de rikaste betydde skit-tider för alla andra.

Blåst på konfekten

Troligen är detta inte bara ett brittiskt fenomen. ”We are the 99 percent” skanderade Occupy-rörelsen i Zuccotti Park 2011, med ett underliggande budskap om att finanseliten hade blåst dem på konfekten. Antagligen ovetandes om hur vetenskapligt korrekt deras slagord var. Ett slående exempel är finanskrisen 2008. Sedan den inträffade har de rikaste badat i pengar samtidigt som land efter land dragit åt svångremmen för den övriga befolkningen. 2006 delade investmentbanken Goldman Sachs ut 16,5 miljarder dollar till sina ägare. 2010 – två år efter att de varit med och kraschat ekonomin – kunde man tänka sig att utdelningarna borde varit noll. Men trots att banken mottagit ett räddningspaket på 10 miljarder delade man ut 15,4 miljarder till ägarna. 

– De rika älskar att framställa sig som ”hårt arbetande” människor som gjort sig ”förtjänta” av sina stora inkomster. Men när det kommer till de superrika är ord som ”tjänar” och ”hårt arbete” totalt missvisande. Snarare handlar det om vad de kan extrahera ur ekonomin med hjälp av sin maktposition.

Borde betraktas som parasiter

Mannen som säger detta heter Andrew Sayer. Han är professor emeritus i social teori vid universitetet i Lancaster i norra England. När ETC ringer upp honom via Skype sitter han i sovrummet, strängt isolerad. Med mjuk stämma förklarar han varför samhällets grädda snarare borde betraktas som en grupp ”parasiter”. 

– De rika talar ofta vitt och brett om sitt oberoende, om att de själva skapat sina förmögenheter. Men idén är fullkomligt löjeväckande: det finns inga ”self-made” miljardärer.

I dagarna publiceras Sayers ”Därför har vi inte råd med de rika” på svenska. En bok som ursprungligen gavs ut 2014 och väckte stort uppseende i Storbritannien. Den var en del i den våg av folkupplysning om ojämlikhet, med stjärnforskare som Richard Wilkinson, Kate Pickett, Thomas Piketty och Garbiel Zucman som affischnamn. Medan Wilkinson och Pickett diskuterade ojämlikhetens påverkan på hälsan, Piketty faran med kapitalkoncentration, Zucman skatteparadisens åverkan på världsekonomin så är Sayers blick stint fäst på lyxyachterna, finanskungarna och rentiererna.

Svårt att greppa

Att de rikaste blivit rikare de senaste åren kommer knappast som en överraskning för de flesta. Men riktigt hur mycket rikare de blivit är svårare att greppa. Mellan 2010 och 2014 fördubblades antalet dollarmiljardärer i Storbritannien, från 53 till 104 stycken. När Sayer skrev boken ägde världens 85 mest förmögna lika mycket som den fattigare halvan av världens befolkning. Nyligen visade Oxfam att antalet som äger lika mycket som den fattigaste halvan har krympt till 26 personer. Smält den siffran en stund: 26 personer. Det är ett gäng som skulle rymmas vid ett matsalsbord om man lade i en iläggsskiva. Nu kanske någon tänker att Sverige är ett undantag i sammanhanget. I landet lagom har vi höga skatter och folk jobbar och gör rätt för sina inkomster. Men dessvärre stämmer inte bilden alls: i boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” (2019) gjorde sociologen Göran Therborn den chockerande upptäckten att Sverige blivit ett paradis för de superrika.

På 10 miljoner invånare går det numera 32 dollarmiljardärer. Samma siffra för USA är 18. Detta placerar oss i samma kategori som länder som Ryssland och Sydafrika. Sayers bok ter sig bara mer och mer aktuell, även för oss.

Men på vilket sätt är de rika ett problem då? När jag frågar Sayer detta svarar han blixtsnabbt:

– Mitt huvudsakliga argument handlar om ocker. Det är ett gammalt ord som sällan används idag, men som jag vill återbruka. Ekonomen Joseph Stiglitz har sagt att de rikas återkomst främst handlar om räntans renässans, särskilt i finanssektorn. Med ett äldre språkbruk skulle man kunna säga att den oförtjänta inkomsten blivit ett allt större inslag i vår ekonomi.

Rena uttag ur befintlig ekonomi

Sayer förklarar att rika idag kontrollerar framförallt tillgångar. Det mest slående exemplet i Storbritannien är de stora fastighetsägarna, som fått ofantligt mycket mera ekonomisk makt av de skenande huspriserna. I medierna låter det som om dessa bidrar till den ekonomiska tillväxten, men Sayer understryker att hyreshöjningar – som är deras sätt att öka omsättningen – inte skapar några nya rikedomar. Snarare handlar det om rena uttag ur den befintliga ekonomin. Eller om man så vill: omfördelning. Sayer menar att fastighetsägarna är en symbol för hur hela ekonomin har förändrats. Finanskapitalismen har en ideologi som går ut på att transaktioner är den stora värdeskaparen, snarare än själva produktionen. De senaste 30 åren har stora företag spenderat allt mer på att köpa andra företag medan kapitalinvesteringar i tillverkning sinat. Sociologen Johan Alfonsson har ett slående exempel på detta i sin bok ”Alienation och arbete” (2020). Där skriver han om den amerikanska bilindustrin – själva symbolen för tillväxtskapande produktion. På 1960-talet kom 50–60 procent av all vinst inom från tillverkningen. Idag kommer bara 5 procent därifrån medan den finansiella delen av företagen genererar 45 procent av vinsten.

Sayer sätter ord på hur finansialiseringen av ekonomin kan se ut nerifrån golvet:

– Säg att du arbetar för ett företag som blivit föremål för ett hävstångsuppköp av ett riskkapital­bolag. Bolaget har lånat hundra­tals miljoner för affären och strukturerar om företaget, vilket sätter ditt jobb på spel. Samtidigt ökar utdelningarna drastiskt eftersom bolaget inte har någon långsiktighet i sitt ägande. Din pensionsfond har de garanterat länsat. Plötsligt är du anställd för att betala av en skuld, även om företaget gjort bra ifrån sig år efter år.

Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

– Det man måste förstå är att ju högre upp i näringskedjan man kommer, desto mer beroende är ens inkomster av finans och ägande. Och då ägnar man sig närmast per automatik åt att köpa och sälja i syfte att plocka ut förmögenheter.

Men, invänder jag, kan inte rikedomskoncentrationen vara något vi måste stå ut med? Ekonomikommentatorer påpekar ofta att den absoluta fattigdomen minskat kraftigt sedan 80-talet. Kan det inte vara så att finansialisering är ett pris vi får betala för att fler människor ska få vara med i världsekonomin?

Proffs på att gömma bytet

Åt detta fnyser Sayer. Den absoluta fattigdomen har minskat, visst. Men sambandet mellan detta och rikedomskoncentrationen har ingen kunnat belägga. Det man dessutom glömmer är att den relativa fattigdomen ökat kraftigt under samma tid. ILO konstaterade i en rapport att mellan 1990 och 2007 minskade löneandelen i 51 av 73 länder. I Sverige ökade den relativa fattigdomen från 7 procent till 15 mellan 1980 och 2017. Detta berodde till stor del på minskade transfereringar och åtstramningar i välfärdsstaten. Och här finns det faktiskt ett tydligt samband. De superrika är nämligen inte bara experter på att roffa åt sig pengar ur den befintliga ekonomin – de är också proffs på att gömma undan dem:

– Vi förlorar uppskattningsvis 250 miljarder dollar varje år på grund av skatteflykt. En slående illustration av detta är att 70 procent av alla hedgefonder är registrerade på de små Caymanöarna. En ledande forskare har uttryckt det som att skatteparadisen är historiens mest välorganiserade försök från de rikas sida att ta kontroll över gemensamma tillgångar.

– Givetvis förtvinar våra välfärdsstater när vi låter detta fortgå. Givetvis ökar den relativa fattigdomen.

En rakt motsatt bild

Gång på gång återkommer Sayer till omfördelningsprojektet, parasiterandet på den produktiva delen av ekonomin, extraheringen av rikedomar. Det är den rakt motsatta bilden som man får när man läser ekonomisidorna i dagstidningar. Där framställs storkapitalisterna som de stora bidragsgivarna till världsekonomin. Jobbskaparna. Men läser man Sayers bok får man snarare känslan av att miljardärerna är en grupp lättingar som kopplat på en tung vagn tillverkad av guld på det tåg som ekonomin ofta liknas vid, så att dragloket får jobba hårdare och hårdare i uppförsbackarna.

– Man måste vara medveten om att de superrika sällan är några entreprenörer. Personer av Steve Jobs typ, som uppfunnit avgörande ny teknologi, återfinns sällan på Forbes listor över de mest förmögna. Snarare är det personer som tele-mogulen Carlos Slim och hans gelikar som dominerar. Han vann upphandlingarna när Mexiko privatiserade sitt telefonnät och blev stormrik genom sin monopolställning.

Krishantering är aldrig neutral

Men vad går det då att göra åt detta elände? Är utvecklingen mot större klyftor lagbunden? Jag frågar Andrew Sayer om coronakrisen skulle kunna ändra förhållandena. I ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” skriver Thomas Piketty om hur världskrigens kapitalförstörelse – då fabriker och fastigheter bombades – blev starten för ett rättvisare samhällsbygge. Regeringarna i västvärlden bestämde sig för att vi behövde ekonomier som fungerade för vanligt folk. Offentliga sektorer började byggas, fabriker nationaliserades och kapital beskattades hårdare.

Under Coronakrisen har flygindustrin försatts i akut kris och oljebolagen går på knäna – två sektorer som de superrika har enorma pengar investerade i. Skulle något liknande kunna hända igen? Sayer funderar en stund. Sedan säger han att det definitivt finns en sådan möjlighet. Avgörande är huruvida vi kommer nationalisera flygbolagen eller gå till ägarna och fråga vad de behöver. Kommer vi satsa på att rädda rentiererna eller de arbetslösa?

– Viktigt att veta är att krishanteringen aldrig är en neutral sak. På 1980-talet ställde man om ekonomin i nyliberal riktning efter 1970-talets oljekris. Den tillväxt i samhällets övre skikt som uppstod, sade man, var ”en flod som lyfte alla båtar”. Men det som hände var att lyxyachterna lyfte, medan småbåtarna sjönk. Samma sak kan upprepas igen. 

– Men vi skulle också kunna låta de oansvariga risktagarna gå under och satsa statens pengar på en grön omställning. Stödja de som blivit av med sina jobb och inrätta en grön investeringsbank. En sådan bank kunde satsa enorma summor på solcellsutbyggnad, vindkraftsparker och elektrifiering av vägarna. På så sätt skulle man stärka den produktiva delen av ekonomin och i förlängningen minska den parasitära delen. Det är med andra ord väldigt mycket som hänger på om det blir någon Green new deal i svallvågorna av coronakrisen.

Det ligger ju faktiskt ett förslag på EU:s bord, som man har kallat för en Green new deal. Vad tycker du om det?

– Det är totalt otillräckligt. En billion euro är mindre än en fjärdedel av vad som lades på att rädda bankerna 2008. Mycket av det är omflyttade pengar och en fjärdedel av summan kommer från privat sektor. Dessutom syftar planen till att uppnå koldioxidneutralitet först 2050 – vilket är alldeles för sent. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.