Den frågan undersöker journalisten och författaren Lisa Bjurwald, tillsammans med författaren och tidigare polisen Kerstin Dejemyr, i boken ”Gärningsmannen är polis”.

Deras slutsats är chockerande: Ingenting händer. Eller så blir det värre.

Lisa Bjurwald konstaterar att som grävande journalist är det sällan man blir just chockad. Eftersom hon tidigare arbetat med ämnen som högerextremism, våld mot kvinnor och förlossningskris är hon luttrad och ”van vid allehanda djävulskap” som hon uttrycker det. Men trots att hon hade goda förkunskaper om situationen inom polisen innan hon gav sig in i bokprojektet blev hon ändå skakad av att det fanns så mycket mer under ytan.

– Det var långt värre än man som cynisk och erfaren journalist hade kunnat ana.

Det spred sig snart bland poliser att de jobbade med boken och kvinnor tipsade varandra om att kontakta författarna.

– Jag trodde ju inte att vi skulle få så många exempel att vi skulle få tacka nej, men så blev det. När till exempel en kvinna ringer oss och berättar om hur hon blivit tafsad på den senaste veckan, på Polishögskolan, så fick vi till slut svara: ”Nej, tyvärr, vi har redan så många exempel så vi behöver inte mer material.” Det är anmärkningsvärt, för det säger något om omfattningen av problemet och hur stort mörkertalet är.

Samtidigt som många hörde av sig var det svårt att få dem att ställa upp på att medverka i boken, för många som arbetar kvar inom Polismyndigheten är rädda. Lisa Bjurwald gör jämförelsen med annan research hon jobbat med och konstaterar: Till och med traffickingoffer hotade av maffian har varit lättare att intervjua.

– Så fort vi började anteckna och prata om att de skulle kunna medverka så blev det oftast totalstopp. De som medverkar är fullkomligt anonymiserade, men har ändå varit oroliga. Det har att göra med att det förutom tystnadskulturen finns en repressalie-kultur inom Polisen som innebär allt ifrån att man mobbar eller fryser ut till att du inte får din befordran. Under en lång journalistkarriär har jag aldrig tidigare så öppet stött på att skulden läggs på den drabbade.

Total utfrysning

Bland de exempel som kommer med i boken finns flera som vittnar om just utfrysning. En poliskvinna som nyligen hamnat ute i kylan efter att ha visselblåst om sexism på arbetsplatsen berättar: ”Precis efter att jag hade gått ut med min kritik kom två eller tre kvinnliga kollegor fram när ingen såg och viskade att de höll med mig, och att det var modigt gjort. Dagen efter vågade ingen prata med mig. På den tredje dagen tittade man inte ens på mig. Utfrysningen var total.”

– Det ska sägas, att det bör inte läggas någon skuld på de här personerna, för i ett så osunt arbetsklimat som existerar på många polisstationer i landet kan du inte begära att andra människor ska riskera sin egen anställning för en kollega. Vilket faktiskt kan vara en reell risk inom Polisen.

Författarsamtal: Se hela intervjun med Lisa Bjurwald om Gärningsmannen är polis

Våldtas av befäl

Anja är polis och blir våldtagen av ett befäl på toaletten på polisstationen. Han är dessutom jämställdhetsansvarig. När hon anmäler tar alla i arbetsgruppen chefens parti, under förevändningen att Anja och befälet skulle ”haft en relation”, vilket de aldrig haft. Hon blir utfryst.

– Det här är bokens värsta fall, Anja är så hårt drabbad. Hon lider av posttraumatiskt stressyndrom nu – naturligtvis. Varenda sexualbrottsforskare kan berätta för dig att det värsta som kan hända efter ett övergrepp är att du inte blir trodd och att någon försöker lägga skulden på dig. Här gör man det dessutom öppet. Det otäcka i det fallet är också att hon får höra av HR-avdelningen att det som kommer att hända i slutänden är att ”du kommer att få flytta på dig och han kommer att få sitta kvar”. Det är också exakt vad som händer.

Lisa Bjurwald ser det som ett tydligt exempel på hur normaliserade övergrepp mot kvinnor är inom Polisen.

– När en kvinna som utsätts för ett så grovt övergrepp som våldtäkt får beskedet att det är hon som kommer få flytta på sig, för ”så fungerar det här hos oss”, då tänker jag att det låter inte som 1950-talet – det är väl nästan medeltid?

Kvinnor stöts ut

De exempel på repressalier som kan drabba den polis som tar upp interna missförhållanden handlar om mer än utfrysning.

2019 gick en kvinnlig lokalpolis ut offentligt och visselblåste om sexism. När hon vägrade backa inledde cheferna en motoffensiv som i början av 2020 inkluderade två falska orosanmälningar rörande hennes tonåriga barn.

Polisen Julia är med om vad författarna benämner ”flip the script”, en sociologisk metod där man utnyttjar personens egen moraliska kompass och vänder den emot henne. På en blöt julfest får Julia, när hon tillsammans med en kollega ska sätta på bastun höra av honom: ”Du kan inte tänka dig att suga lite?” Hon bestämmer sig för att lämna festen, men ger först en kollega en kram. Kollegorna vet att Julia är feministiskt medveten. Veckan därpå, utan att hon ens nämnt ofredandet hon utsattes för vid bastun, är det hon som står anklagad för sexuella trakasserier.

Hur gick det för Julia?

– Hon har idag en typ av PTSD som innebär att hon känner oro och obehag så fort hon ser en polis eller en polisbil närma sig. Man kan sammanfatta situationen såhär: Hon kommer från en annan bakgrund, är akademiskt utbildad och självständigt tänkande och har kunskap om hur man ska bete sig på arbetsplatsen. Man vill bli av med henne nästan från början, hittar på saker om henne och har konstiga möten där man skrämmer henne. Vi har sett liknande saker hända andra självständigt tänkande kvinnor inom Polisen. Man hittar på sådant som ”du har snott någonting på arbetsplatsen” Den röda tråden är antingen att de vittnat om sexuella kränkningar och övergrepp, eller sagt ifrån att något annat inte är okej. Det är väl just sådana poliser vi som medborgare vill ha? Tuffa, som inte tar någon skit och som står upp när något olagligt eller otillbörligt sker. Men i stället stöts de ut, för att de inte lägger sig platt för den här machokulturen.

Drar du slutsatsen att det är farligt för en polis att anmäla interna missförhållanden?

– Det är potentiellt riskabelt, ja. Det skriver även polisforskaren Stefan Holgersson om. Det är också en anledning till att så få anmäler. Det är inte en ogrundad fruktan. Det är också talande att det överlag är de som varit längst i organisationen som tycks tveka mest inför att prata med media eller påtala oegentligheter. De har helt enkelt sett det så många gånger, att den som försöker kan råka illa ut. De har sett skuldbeläggandet av offer, utfrysning, omplaceringar och hur man tvingar folk att säga upp sig.

Måste acceptera machokultur

Flera av de intervjuade vittnar om att den som vill ta sig fram inom Polisen måste acceptera en machokultur. Kvinnliga polisanställda säger att deras arbetsplatser saknar spärrar mot en grov sexuell jargong. De vittnar också om att det sker helt öppet i kafeterior, korridorer och mötesrum. Nästan alla deltar. Nästan ingen säger ifrån. Det innebär också att några uppfattar att kvinnliga befäl kan vara värst i att upprätthålla den här kulturen.

– Jag gör en parallell till annan kriminalitet, till exempel trafficking, där kvinnor som själva blivit utsatta sedan blir hallickar och skaffar sig egna sexslavar. Vi ska inte glömma bort att kvinnor kan vara delaktiga, till och med förövare. Inte minst när de sett vad männen är kapabla till, kan det verka mycket mer strategiskt att ställa sig på förövarens sida. Dessutom finns en praktisk omständighet. En journalist eller en sjuksköterska har en mängd arbetsgivare att välja mellan, poliser har en. Det är en fråga om överlevnad, mat på bordet. Man ska inte lägga skulden på rädda människor som har valt att följa med flocken som sin överlevnadsstrategi. Men självklart gör detta förändring extra svårt.

Inte enstaka rötägg

Lisa Bjurwald tillbakavisar bestämt att problemet med sexism inom svensk polis skulle handla om enstaka rötägg.

– Det har inte bara den här boken belagt utan även tidigare forskning, siffror från Polisförbundet. Det är fakta. Det finns en stark kultur av sexism, repressalier och tystnadskultur inom svensk polis. Det handlar om allt ifrån en obehaglig jargong till rena övergrepp. Det som gör det speciellt allvarligt är att det finns en tolerans för det. Ett konkret exempel är att både innan och efter metoo finns något av en konsensus på svenska arbetsplatser att du inte nyper en kollega i rumpan, du säger inte ”lilla gumman, kan du duka undan kaffet efter oss karlar”. Och så vidare. Visst, i alla branscher finns folk som blir fulla och går över gränsen på personalfester, så ser ju samhället ut, men det chockerade mig att inom Polisen sker detta så skamlöst. Det säger något om hur djupt rotat det sitter. Polisen har en extrem uppförsbacke att ta sig an internt. Jag skulle säga att de på sina håll ligger 20–30 år efter resten av Sverige.

Risk för seriesexbrottslingar

I den offentliga debatten har vi pratat förvånansvärt lite om sexism inom Polisen i Sverige. Men det finns samtidigt internationell forskning om problemet och i utlandet är fenomenet välkänt. Till exempel konstaterar den ansedda amerikanska polisforskaren Philip M. Stinson att polisyrket erbjuder unika möjligheter för korrumperade poliser att ägna sig åt avvikande sexuella beteenden och åt brott mot medborgare de kommer i kontakt med. De här tillfällena uppstår utifrån polisarbetets kontext – samma ramverk som utgör grunden för legitimt utövande av yrket. Författarna resonerar i ”Gärningsmannen är polis” om risken för att det finns seriesexbrottslingar, alltså polismän som begår sexualbrott upprepade gånger, inom såväl som utanför kåren.

– Jag tror att den risken finns – man önskar ju att vi var en grupp om 20 journalister som skulle kunna granska detta, vi har så många researchspår och tips som är möjliga att gå vidare med, vi har sett poliser som är ute och fiskar i sociala medier efter tonårsflickor. Tänk då också på den nästan totala straffriheten. Det visar sig att det är mycket svårt att få en polis dömd för sexualbrott. Ribban ligger skyhögt. De som misstänks, men aldrig blir ställda inför rätta för att utredning på utredning läggs ner på löpande band, finns ju kvar inom myndigheten.

Noll åtal efter metoo

Hur högt ligger den ribba Lisa Bjurwald talar om? Metoo­hösten 2017 innebar också ett upprop från kvinnor i polisen, #nödvärn. Flera hundra poliskvinnor och civilanställda kvinnor inom Polismyndigheten vittnade. Lisa Bjurwald och Kerstin Dejemyr vaskar fram ett facit för vad det ledde till:

214 polisanmälningar, som ett resultat av vittnesmålen.

60 av anmälningarna resulterade i att åklagare inledde förundersökning. Majoriteten av de misstänkta brotten rörde sexuellt ofredande. Andra handlade om bland annat våldtäkt och misshandel.

Samtliga av dessa 60 förundersökningar las ner.

– Vi var chockade när vi såg siffrorna. Vi vet ju att det är svårt i samhället att få sexualbrott att gå till åtal, men inte så här illa. Och inte heller att förundersökningen läggs ner, trots att det finns vittnen. Jag tycker att polisen ska skämmas över detta usla resultat.

I arbetet med sin bok lät författarna en extern person, en tidigare sexualbrottsutredande polis som idag är utredningschef på ett privat företag, titta på de här fallen.

– Han säger att det är obegripligt att många av de här förundersökningarna läggs ner. Han menar att när särskilda åklagarkammaren lägger ner en förundersökning där det finns vittnen som bekräftar att en person tafsat, så säger de indirekt att detta beteende är okej. Trots vad juridiken säger om ofredande.

Kerstin Dejemyr var den enda av de tre initiativtagarna till #nödvärn som själv var anställd polis under metoo. För henne ledde engagemanget till att hon blev polisanmäld för att hon inte polisanmälde varje vittnesmål som var ett misstänkt brott.

Idag har hon lämnat Polisen. Hon upplevde inte att hon fick något stöd från varken polisledningen, fack eller skyddsombud.

– Hon är ett klockrent exempel på vad som kan hända. Hon har varit en klanderfri polis i flera decennier. Samtidigt som initiativtagare till metoo-upprop i andra branscher fått ta plats i styrgrupper, lyfts fram som förebilder internt och man är intresserad av deras kunskap, så polisanmäler man i stället Kerstin. Man visar med all önskvärd tydlighet att hon inte gjort något som uppskattas. Till slut ser hon ingen annan utväg än att säga upp sig.

Ledningen kan lyssna

Initiativtagarna till #nödvärn beskriver hur polisledningen tog emot dem, lyssnade, men att det sedan inte hände någonting.

I augusti 2018 höll #nödvärn ett möte med motsvarande metoo-upprop inom Försvarsmakten: #givaktochbitihop. Berättelserna var mycket lika, men skillnaderna i bemötande från respektive myndighetsledning kunde knappast vara större. Försvarsmakten jobbar med ett antal omfattande, strukturella åtgärder på jämställdhetsområdet.

Ser ni ändå att #nödvärn gjorde någon positiv skillnad?

– Nej, det tycker jag inte. I så fall skulle det inte vara så många fall som är exakt likadana nu som innan, och de kvinnor som visselblåser skulle inte bemötas så som vi funnit. Sexismen är normaliserad och det har inte ändrats. Ingen ny struktur för att ta itu med detta har kommit på plats.

Måste våga prata

Att det ändå finns poliser som agerar korrekt vet vi också. Till exempel vittnar Louise Amcoff i sin nyligen utgivna bok om när hon var tonårsprostituerad i svenska småstäder, om en polis som alltid lyssnade utan att döma. Som var ett bra stöd i hennes process att till slut anmäla.

Är den polisen ett undantag, eller finns det bland polisens tusentals anställda också många bra poliser, som förstår genusperspektiv och tar ställning mot sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor?

– Självklart finns många duktiga och empatiska poliser. Men när det också finns en normaliserad sexistisk och även på andra vis kränkande och omodern jargong inom kåren, en jargong och kultur som är djupt förankrad hos polisen över hela Sverige, så finns det en otäck risk att det är en människa med de här förlegade idéerna som tar upp en sexualbrottsanmälan. Tänk om Louise Amcoff, ung skör tonårsprostituerad, hade träffat på en helt annan polis, då hade hon absolut aldrig vågat anmäla. Hon hade till och med kunnat bli utnyttjad, som civila kvinnor i utsatthet vittnar om för oss om. Bara att den risken finns är tillräckligt allvarlig för att vi måste våga prata om det här. Egentligen ligger bollen nu hos justitieministern och justitiedepartementet, som ansvarar för våra rättsvårdande myndigheter, inklusive polisen. Det finns ju ett medborgarperspektiv i detta; vi måste kunna lita på att Polisen står på rätt sida av lagen.

Hur kommer det sig att chefer, som måste förhålla sig till både arbetsmiljölagen och diskrimineringslagen, accepterar utfrysning, mobbning, repressalier – som ju faktiskt är olagligt?

– Vi är så långt bortom det du nämner här, när det kommer till Polismyndigheten. Jag hade också den utgångspunkten när jag började skriva. Men många chefer har inte ens nått insikt om att det här är en fruktansvärd miljö för kvinnor att vistas i, dessutom med straffrihet för förövare. Från detta till att komma till arbetsmiljöansvaret innefattar flera steg. Det förutsätter att du förstår att det som sker är brottsligt. Och det gör man inte. Det är bara ”kramige Kalle” eller ”en skämtsam liten tafsning”.

Har man inte en grundläggande förståelse för svensk lagstiftning inom Polismyndigheten?

– Självklart finns det enskilda poliser som förstår allt det här, inte minst poliser, många kvinnor, som jobbar med sexual­brott. Men man har inte alltid kopplat att de lagarna även gäller inom Polisen – och det är det som är en ”kultur”: det här ”sköna” vi gör med kompisarna på jobbet, kommenterar kvinnliga polisers kroppar och så vidare, det livet vi lever, vad har det med den fruktansvärda brottslighet vi bekämpar att göra? Man ser ofta inte sina egna misstag. Utbildningen på Polishögskolan är en nyckel för att förstå att det kan fortgå. Där får du mellan raderna lära dig att det är machofaktorer som räknas, som rå styrka. Det finns akademiska lärare som talar om det vi lyfter, men de avfärdas som ”inte riktiga poliser ändå” och har låg status bland många elever.

Samtidigt uttalar polisledningen att de ser allvarligt på alla typer av missförhållanden inom kåren. Tomas Rosenberg som är HR-chef på Polismyndigheten säger, när han blir intervjuad i ”Gärningsmannen är polis” att Polismyndighetens ledning förväntar sig att chefer i organisationen agerar på ett bra sätt: ”Man hade hoppats att detta var sådant som förekom i en annan värld, för 30 år sedan. Men om det förekommer idag, då har cheferna en skyldighet att ingripa.”

Han verkar ju ha koll på lagen, eller?

– Det är klart att han har koll, på papperet. Men samtidigt säger han ”om” det förekommer. Det blir löjligt, med tanke på alla vittnesmål som kommit fram. Dessutom räcker det inte att en HR-chef säger att chefer ska ingripa. Det behöver komma från rikspolischefen själv; Polisen är en mycket hierarkisk organisation. Överbefälhavaren gick ut från Försvarsmakten, det ger helt andra signaler.

Polisförbundet upplever att intresset för frågan om sexuella trakasserier inom polisen svalnade ett tag efter metoo-uppropet. Tror du att er bok kommer att ge ny energi?

– Jag hoppas det! Faktiskt har många poliser hört av sig till oss, både kvinnor och män, och berättar att de ser fram emot att läsa boken, så det finns hopp. Att man internt inte automatiskt slår ifrån sig det som framkommer – även om ledningen lär göra det.

Problem som ”sitter i väggarna” i en organisation tar ofta lång tid att förändra. Kommer polisen att klara att ta itu med detta?

– Nej, inte på kort sikt. Det kommer inte att förändras under 2021, kanske inte ens till 2031. Det handlar om ett djupgående och långsiktigt arbete, där det är centralt att den högsta ledningen markerar: Det här är inte acceptabelt! Först då kommer vissa av de värsta förövarna ändra sitt beteende, och drabbade kan våga berätta för sina chefer när något händer.