För två år sedan, den 15 november 2011, slog New York-polisen till mot Zuccotti Park. De aktivister som under nära två månader protesterat mot ekonomiska orättvisor, och en del annat, från sitt läger i New Yorks finanskvarter tvingades bort.
Mark Apollo, 50, är en av dem som tidigt engagerade sig i Occupy Wall Street. Han återvände till New York från Las Vegas hösten 2011 för att ta hand om en familjeangelägenhet. Ungefär samtidigt startade Occupy. Mark blev snabbt en del av rörelsen och en viktig kugge i en av kommunikationsgrupperna. Han är fortfarande i högsta grad en aktiv ockupant. De senaste tre veckorna har han tillbringat de flesta nätterna i en sovsäck utanför bankjätten JP Morgan Chase kontor på Manhattan.
– Jag siktar in mig på förändringar inom banksektorn. Bonussystemet måste förändras och ansvarsutkrävandet av ledningen öka, säger han.
Mark Apollo tror inte att hans bankockupation kommer att göra underverk men hans förhoppning är att den kan få åtminstone några av bankens kunder att fundera lite extra över var de gör sina bankärenden.
Satt fokus på lönegapet
Åsikterna går isär om hur mycket Occupy Wall Street lyckats åstadkomma på de dryga två åren. Michael Kazin är historiker vid Georgetown-universitetet i Washington och expert på amerikanska sociala och politiska rörelser. Han är även författare till American Dreamers: How the Left Changed a Nation och redaktör för vänstertidskriften Dissent. Kazin menar att en av de saker som Occupy-rörelsen lyckats riktigt bra med är att få människor som tidigare inte varit särskilt aktiva att engagera sig.
– De har också fått media och många vanliga amerikaner att prata om lönegapet och ekonomisk ojämlikhet. Frågor som arbetarrörelsen och aktivister pratat om länge men inte fått mycket gehör för.
Språkligt har Occupy helt klart gjort avtryck. Slagorden ”the 99 percent” och ”the 1 percent” används idag ofta i den allmänna debatten. Både president Obama och den nyvalde New York-borgmästaren Bill de Blasios kampanjer anses till viss del spegla Occupys agenda.
– Det är inte alls ovanligt att ett etablerat politiskt parti plockar upp impulser, språkliga uttryck och missnöje från sociala röresler och använder det för sina egna syften. Demokraterna har absolut gjort det i det här fallet.
Förvirring och mångfald
Amerikanska vänstergrupper och fackförbund har generellt stöttat Occupy, säger Michael Kazin.
– Vänsteraktiva i det här landet letar alltid efter en större rörelse som kan sammanföra olika radikala grupper. Och demonstrationer tjänar ofta som stand-in för något mer varaktigt.
Många åsikter och projekt har fått utrymme under Occupy-paraplyt.
– Det fanns stor mångfald inom de politiska åsikterna, vilket var bra. Samtidigt fanns en hel del förvirring kring vad Occupy ville. Fanns det någon reform de stödde eller var det bara en generell kritik av global kapitalism?
En stor del av den ideologiska inspirationen hämtades, framför allt i början, från anarkismen, menar Kazin.
– Anarkism är inte en ideologi som kan ta en rörelse särskilt långt i USA. Att många i Occupy inspirerades av anarkistiska idéer ledde till en naiv idé om vad man skulle kunna åstadkomma. Staten, val, politiker – allt ses som onödigt, det enda du behöver göra är att bygga rörelsen. Så skapas inte historia.
Occupys signum, ockupationerna, tjänade ett syfte men tilläts i slutändan ta för stor plats, fortsätter han.
– Man ska inte missta taktik för strategi. Ockupationerna blev en fetisch. Det var oundvikligt att det inte kunde fortsätta för alltid.
Har tagit time-out
En mängd olika arbetsgrupper skapades under Zuccotti Park-tiden och många är fortfarande aktiva – åtminstone enligt internet. Men när jag en helg i november letar efter ”The Peoples Kitchen” ett soppkök som enligt webbsidan ska finnas vid Union Square lyser det med sin frånvaro. Idag syns rörelsen sällan i medierna och till firandet av Occupy Wall Streets tvåårsdag dök bara ett hundratal människor upp. Framträdande aktivister har tagit time-out. En stor del av dem som engagerade sig då har återgått till sina vanliga liv, tror Mark Apollo.
– Många insåg nog inte hur lång tid det skulle ta att åstadkomma en förändring, säger Apollo.
Han är ändå hoppfull för framtiden.
– Occupy Wall Street har haft något av en tvårskris men nu börjar fler engagera sig igen på olika sätt.
Det har alltid funnits olika åsikter inom den månghövdade och platt organiserade rörelsen om vad Occupy Wall Street bör och inte bör göra. Under de två åren har det uppstått en del konflikter, säger Apollo. Själv är han till exempel besviken på att det interna stödet inte var större för aktionerna i samband med republikanernas och demokraternas partikongresser förra året. Det finns också en viss rivalitet mellan olika grupper, säger han.
– Alla gör ett bra jobb men många vill synas i strålkastarljuset.
Kan inte lämna rörelsen
Apollo har flera gånger funderat på att lämna Occupy Wall Street bakom sig och återvända till Las Vegas.
– Jag skulle kunna starta ett nytt företag, gå ut med kompisarna och ta en öl på kvällarna. Men jag skulle aldrig kunna titta på nyheterna, det skulle alltid dyka upp något som skulle få mig att vilja återvända hit.
Apollo drar handen genom luften i riktning mot de förbipasserande.
– De flesta människor runt omkring vet att det är något fel på systemet, att de blir lurade. Men många är rädda för att säga något, andra vet inte vad de ska säga. Jag kan inte påstå att vi talar för hela folket men absolut en stor del av dem, säger han.
