– Nellie var supernervös. Hon har en komplex problematik med flera olika diagnoser, men det visade sig att terapikollo var mer än fantastiskt för henne. Det var magiskt, säger Nellies mamma Patricia Danell.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hon träffade nya kompisar, de lagade mat tillsammans och byggde på kojan som har funnits i många år.
– Alla barn som kommer till Söderviken bygger på den och vi var ute i skogen och plockade bär. Det var också skönt att få ringa hem en gång om dagen till mamma och pappa. Och så fick man vara sig själv, berättar Nellie.
”Löser konflikter”
Möjligheten att ”vara sig själv” återkommer när jag pratar med Oscar, 14, som också fått chansen att vara på terapikollo.
– Personalen är jättebra ut-bildad jämfört med resurskollo. De hjälpte oss att lösa de konflikter som uppstod istället för att skrika på barnen. Det är den enda verksamheten som
fungerat bra för mig.
Oscar berättar att han ofta varit utfryst, hatad och mobbad.
– I skolan gråter jag. På terapikollo kände jag mig accepterad och kunde vara mig själv. Det kändes bra att få en gemenskap, ingen kände sig utanför, berättar Oscar, som egentligen heter något annat.
Oscars mamma berättar att Oscar aldrig tidigare fått det stöd han fick på terapikollo, trots att han går på en resursskola.
– Oscar fick sin diagnos sent. Han har mobbats och vid tiden han blev remitterad till terapikollo var han inne i en djup
depression med självskadebeteende. Många av barnen som åker är ensamma, de har inga vänner. De har svårt för de sociala koderna. På kollot får de lära sig socialt samspel. De får öva sig i verkligheten. Det är något helt annat än att gå i terapi, säger hon.
När hon ringde till kollot för att prata med Oscar hade han inte tid.
– Mina tårar bara rann. Jag var så glad. Han hade så roligt att han knappt hade tid att prata under tolv dagar. Då kan man säga att kollot har lyckats, säger hon.
Stöd för föräldrar
Oscar har varit på vanligt resurs-kollo också, och kan jämföra.
– Där var det stökigt, personalen höll oss i hårda tyglar. Vi fick inte röra vid varandra. På terapikollo kunde vi massera varandra och ge varandra kramar utan att personalen blev arg. Det kändes mycket bättre, säger Oscar.
– På terapikollo vet de hur de ska bemöta barnen, de får dem att upptäcka sina styrkor och att växa, säger Oscars mamma.
Verksamhetschefen Stefan Redebo beskriver verksamheten som barn- och ungdomspsykiatrisk gruppbehandling i kolloform. Att vara tillsammans med andra är en central del av behandlingen.
– De gör helt rätt. Barn med autism, ADHD och andra diagnoser behöver träna i grupp. Det är något som andra verksamheter för de här barnen borde ta efter, säger Oscars mamma.
Sista dagen på kollovistelsen träffar föräldrarna barnets kontaktpersoner.
– En psykolog och en kurator var kontaktpersoner för Nellie. De jobbade med henne och sa vad vi kunde fortsätta jobba med hemma. Kontaktpersonerna ser saker som vi föräldrar inte ser, de öppnade våra ögon och vi fick med oss massor med kunskap och vägledning, berättar Patricia Danell.
”Måste bottna i okunskap”
Både Nellies och Oscars mamma är chockade över att Terapikolonier inte får förnyat förtroende.
– Det är fruktansvärt. Politikerna gör ett stort misstag, säger Patricia Danell.
Oscars mamma håller med. Det gör Oscar också.
– Jag förstår inte varför politikerna vill lägga ner terapikollo. När jag åkte dit första hade jag ångest och mådde dåligt. Där kunde jag känna äkta glädje igen. Det hade jag inte gjort på länge, säger Oscar.
– Att som förälder se sitt barn våga öppna sig för andra gör en så lycklig. Beslutet att lägga ner terapikollo måste bottna i okunskap, eller att man struntar i barnens behov, säger Oscars mamma.
