Tysk kamp för rättvis mat ger resultat

Så rullar de till slut in, traktorerna, täckta med plakat som både kräver kapitalismens och djurfabrikernas avskaffande, mångfald i stället för enfald och stopp för industrijordbruk och nedläggningen av gårdar. Jubel och applåder utbryter från den frusna och brokiga skaran demonstranter som består av småbönder, biodlare, miljöaktivister, djurskyddsorganisationer och konsumentorganisationer. Några timmar senare när det stora demonstrationståget rullar igång, ska mångfalden bli ännu tydligare. Här finns djurrättsaktivister, veganer, Greenpeace, kyrkliga biståndsorganisationer, Fridays for Future, Attac, Slow Food, ekologiska organisationer och många fler. Över hundra olika organisationer vill se en ”Agrarwende”, en omställning av jordbruket och livsmedelsindustrin och just denna mångfald av olika intressen som lyckas förena sig i en och samma rörelse, är utifrån ett svenskt perspektiv ovanligt.

Arrangör för demonstrationen och en del andra aktiviteter är nätverket ”Wir haben es satt!” (Vi har fått nog!) På tyska blir det en ordlek eftersom ”satt” också betyder att man är väldigt mätt. Parollerna är ”Bra mat för alla” och ”Socialt rättvis jordbruksomställning”. Man vill att bra mat ska vara en mänsklig rättighet som bygger på att alla som arbetar med livsmedel har sjysst betalt och bra arbetsförhållanden. Dessutom ska maten inte skada vare sig människor, djuren eller miljön och det gäller även globalt, det vill säga export från EU-länder ska inte förstöra andra länders matproduktion. De här kraven väntar man nu på att få överlämna till den tyska jordbruksministern Cem Özdemir från De gröna.

Jordbruksministern är rejält försenad. Inne på Utrikesdepartementet pågår just nu en konferens med 64 jordbruksministrar inom ramen för Global Forum for Food and Agriculture (GFFA), vars tema också handlar om omställning av livsmedelssystemet för att möta olika typer av kriser. Till slut kommer dock Cem Özdemir. Trots att han anses tillhöra ”rörelsen” så får han ta emot skarp kritik för att vara för feg och för långsam när det gäller förändringarna.

– Olaf Scholz självutnämnda framstegskoalition blockerar jordbruksomställningen. Gårdsdöden fortsätter, 1,5-gradersmålet håller på att begravas och trots enorma rikedomar är det många människor i vårt land som inte har råd att äta hälsosam och miljövänlig mat, säger Inka Lange, talesperson för Wir haben es satt!.

Cem Özdemir säger sig dela demonstranternas otålighet, men menar att det finns ”mäktiga motståndare” och att det inte är realistiskt att tro att han på ett år som minister skulle kunna ändra på en ”16-årig felaktig politik” och syftar på den tidigare regeringen.

Någon timme senare utbryter den stora folkfesten vid Brandenburg Tor där det hålls eldiga tal och spelas musik inför att den stora demonstrationen ska starta. Traktorerna, 55 för att vara exakt, tar täten under stort jubel och sedan fyller tusentals människor på, enligt arrangörerna 10 000 personer. Demonstrationståget har många allvarliga teman men påminner mer om ett karnevalståg med banderoller, flaggor, skyltar, enorma ballong-grisar, ännu större ballong-larver, tvåbenta grisar, kor och kycklingar och människor i alla åldrar. Trots den kalla vinden spelas det musik, trummas och skanderas med gott humör.

Katrin kommer från en by utanför Heidelberg och demonstrerar för första gången. På hennes skylt står det inga slagord, bara en målning av ett bi.

– Jag vill att lantbruket förändras och att man använder mindre pesticider, för marken och insekternas skull. Jag har själv bin, säger hon.

Tio tusen människor är många, men för några år sedan var man faktiskt 35 000 demonstranter. Det tvååriga uppehållet under pandemin tros ha spelat roll plus det faktum att jordbruksministern tillhör ”de egna leden”.

– Vi känner oss ändå mycket nöjda. Det kom mycket folk trots att det är så dåligt väder. Mitt intryck är att det solidariska lantbruket växer. Protester är en sak, att jobba med en omställning i praktiken är en annan sak och där sker det allt mer nu. Det finns en stark rörelse för god, ekologisk och regional mat, säger Reinhild Benning, lantbruksexpert på miljöorganisationen Deutsche Umwelthilfe.

ETC reser 70 mil söderut, till Bayern, närmare bestämt till regionen Waginger am See-Rupertiwinkel. Här arbetar man just med att förändra livsmedelssystemet i praktiken i en ekoregional region, eller ekomodellregion, som man kallar det.

I Waginger am See-Rupertiwinkel var det de höga halterna av fosfater i sjöarna som blev startskottet för arbetet 2014. Det läckte helt enkelt för mycket fosfor från åkrarna ut i vatten­dragen. Att minska djurtätheten och ställa om jordbruket till ekologiskt, sågs som några av lösningarna.

– Det var inte enkelt i början. Regionen omfattar tio kommuner och jag ska komma överens med tio borgmästare, plus att det har tagit lång tid för bönderna att upptäcka eko. Men idag är det inte bönderna som är bromsklossen, utan konsumenterna. Under Corona var det en stark trend att köpa bioregionalt. Nu är det inflation, höga energipriser, krig i Ukraina och medierna talar ständigt om att maten är så dyr, säger Marlene Berger-Stöckl, projektledare för ekoregionalregionen.

Hennes arbetsuppgifter är minst sagt varierade och under de här åren har det hunnit hända mycket. Hon har varit involverad i att skapa ett regionalt varumärke för lokala och ekologiska livsmedel och att koppla ihop turismen med den lokala matproduktionen. Flera kommuner har börjat sköta sina grönområden ekologiskt, fjorton nya grönsaksodlingar har startats och ett antal livsmedelsföretag som slakterier, charkuterier och bagerier har ställt om till eko.

– Det här projektet handlar inte bara om att sprida kunskap om eko och få in det i människors medvetande, utan även om att lösa förädling, logistik och distribution för att få hela den ekologiska kedjan att fungera, säger Stefanie Land, borgmästare i Taching am See.

En stor framgång har man haft på spannmålssidan. Det första lokala och ekologiska ölet har sett dagens ljus och müsliföretaget som tidigare importerade spannmål från Baltikum, köper nu lokal ekologisk spannmål och dessutom – till ett bra pris.

– Ja, Marlene är en tuff och skicklig förhandlare. Det är bara tack vare det ekoregionala projektet som vi bönder fick ett sådant bra pris, säger lantbrukaren Andreas Remmel­berger.

Han var en av de första som ställde om till ekologiskt i regionen, redan 1983. Men det är först på senare år som har kunnat dricka både öl och äta müsli som han vet kommer från hans egen spannmål. Det märks tydligt att det finns en särskild stolthet över det. De flesta spannmålsodlare, även i Sverige, vet sällan vart deras spannmål tar vägen.

Alldeles i närheten finns gården Blümlhof. Det är en mycket mångsidig gård som har får, mjölkkor, grisar, bin, höns och odlar grönsaker, fruktträd och spannmål.

– Specialisering har jag aldrig trott på. Lantbruk kan bara vara hållbart om det finns en mångfald av grödor och djurslag. Jag hoppas att fler människor kommer att förstå det, säger Hubert Hochreiter.

Det är han som tillsammans med hustrun Elke och ytterligare två familjer driver gården. Samma år som ekoregionen startades, bestämde de sig för att starta ett andelsjordbruk, som är en starkt växande trend i Tyskland. Konceptet bygger på att konsumenter abonnerar på sin mat under en säsong eller ett år och betalar för sin mat i förväg, vilket ger gården en större ekonomisk trygghet.

– Andelsjordbruk passar också bra ihop med mångfald, säger Hubert Hochreiter.

Och nog finns här mångfald. Under vårt besök består utbudet av potatis, äpple, lök, vitlök, rotfrukter, rättika, fältsallat, rödkål, persilja, rödbetor, havrerot, grönkål med flera grönsaker, mjölk, smör, ägg, honung, nötkött, griskött, korv, lammkött samt råg-, korn- och dinkelmjöl.

Det vanliga i andelsjordbruk är att medlemmarna får en bestämd mängd mat i veckan, men på Blümenhof får medbönderna själva ta eller skörda på fält, det som de anser sig behöva.

– Det är en fråga om förtroende, säger Elke Hochreiter.

Andelen ekologiskt i Waginger See-Rupertiwinkel har ökat från 8 procent (2014) till 14 procent (2022). Målet är att öka ekoandelen till 30 procent till 2030. Andra mål är att öka mångfalden, utveckla livsmedelsförädlingen, marknadsföringen och projekt mellan bönder och kommunerna.

De flesta gårdar i Bayern är små och flera av de bönder som ingår i projektet arbetar med direktförsäljning till konsument. Hans Glück har en egen gårdsbutik med ett stort utbud av ekologiska varor, både hans egna men också från grannar och även importerade grönsaker nu under vintern. Även hans gård är mångsidig med grönsaksodling, fruktträd, potatis, får, grisar och dikor.

Han berättar att han startade med sju hektar och den lilla skalan gjorde det självklart med direktförsäljning. I dag har han arrenderat lite mark och brukar 17–18 hektar, vilket fortfarande är litet, i ett svenskt perspektiv.

– Jag har alltid sagt att storleken inte är någon garanti för överlevnad. Man måste se vad som fungerar och jag tror att mötet mellan oss bönder och konsumenter är oerhört viktigt. Många av de bönder som hade betydligt större gårdar än jag, de finns inte kvar, säger Hans Glück.

Hans gård är inte en av de som försvinner varannan timme. Kanske är det just för att han valt en annan strategi.

Mycket av de jordbrukspolitiska diskussionerna i Tyskland idag handlar om djurhållningen, klimatet och miljön. Både produktionen och konsumtionen av kött har minskat och om den veganska vågen har peakat i länder som Sverige, Storbritannien och USA, så är den fortfarande mycket stark i Tyskland.

Xenia Brand, klimatchef hos småbrukarorganisationen ABL, ser inga problem med det ökade antalet veganer. Precis som veganerna, är hennes organisation emot den industriella djurhållningen.

– Vi behöver djuren i jordbruket, men vi behöver samtidigt äta mindre men bättre kött, säger hon.

Vilken skillnad kommer rörelsen för bra mat och rättvis ekologisk omställning att göra framåt? För närvarande finns förslag från regeringen på en omställning av djurhållningen med färre djur (jordbruksministern pratar om en halvering) och högre djuromsorg, genom bland annat en djurskyddsmärkning och att införa djurskyddskrav som är anpassade efter djurens naturliga behov. Fokus ligger på svinproduktionen, då Tyskland är stora på fläsk, även exportörer. Men motståndet är starkt från bland annat svinuppfödare och köttindustrin. En sak som är olöst är ersättning. Grisbönderna vill ha betydligt bättre ersättning än vad regeringen föreslår och lantbrukarna får till viss del stöd för detta även från delar av miljörörelsen.

Jordbruksministern vill också sjösätta ett näringsprogram för att bland annat minska på tyskarnas intag av salt, fett och socker. Det finns också ett förslag att ta bort momsen på frukt och grönsaker, vilket delar av lantbrukskåren anser är att straffa animalierna.

En del av det som Tyskland vill åstadkomma ligger i linje med EU:s ”Farm to fork”-strategi, som innehåller förslag om att minska antalet djur, minska klimatpåverkan och att använda åkermark mer till att odla mat för människor istället för djurfoder.

Hur allt detta kommer att landa, återstår att se. Bland annat kommer det handla om hur mycket pengar som den tyska staten är beredd att ge bönderna i ersättning för sin omställning.

Demonstrationerna för en rättvis jordbruksomställning har pågått i Tyskland under 13 år. Vad har rörelsen förändrat under den här tiden? Reinhild Benning, menar att det är en hel del:

– Jag tycker att vi har åstadkommit mycket. Våra protester mot den industriella djurhållningen gav oss en strängare antibiotikalagstiftning, där ju Sverige är en stor förebild. Tyskland vill också avskaffa arealstöden och istället lägga pengarna på stöd för insatser inom miljö- och djuromsorgen och det är något som vi har varit med och påverkat.