– Vi letade efter något som kunde passa som kollektiv, och så ville vi gärna till Uddebo. Även om vi först tänkte att vi inte ville flytta söder om Dalälven, så kände vi med en gång att det här var rätt, säger Mathilda.
Uddebo är en ort ungefär tre kilometer bort. Precis som Strömsfors var Uddebo en levande bruksort under första halvan av 1900-talet, tack vare en blomstrande textilindustri. Efter att industrin lagts ned blev Uddebo en av många utflyttningsorter. Fram tills för drygt tio år sedan.
Nu har utvecklingen vänt. Uddebo har blivit ett levande samhälle dit människor söker sig. Här finns kulturhus, gemensamma odlingar, en bilpool och en ekologisk inköpsförening. Gemensamt för många som söker sig till Uddebo är målet att leva hållbart, både socialt och ekologiskt. Det var också det som lockade Gunnar och Mathilda. Två och ett halvt år har nu gått sedan Tallerödshemmet blev deras. Det ligger visserligen inte i Uddebo, men nära.
– På sätt och vis känns det perfekt. Vi har vårat egna sammanhang här, men kan också cykla in dit när vi känner att vi vill ha omväxling, säger Mathilda.
Egna hushåll
Men det tog ett tag innan det blev som de hade tänkt, innan huset befolkades av fler än dem själva.
– Det var väldigt mycket att göra i början. Huset var inte förfallet, det viktiga som tak och så där var bra, men vi har behövt bygga om en del för att det ska fungera som lägenheter, säger Gunnar.
Tanken har hela tiden varit att det skulle finnas både gemensamma utrymmen men också egna bostäder. Ett kollektivt boende där man kan stänga dörren om sig.
– När vi fick barn kände vi att det är det ultimata sättet att bo på. Vi vill ha människor runt oss, att våra barn ska kunna växa upp med andra barn och andra vuxna. Att det ska finnas en gemenskap och ett utbyte med varandra, säger Mathilda.
Det knackar försynt på dörren. In kommer elvaåriga Lo. Hon slänger sig vant i soffan, och drar genast till sig Mathilda och Gunnars barn Mallis, 5 år, och Mindie, 4 år. Att det blev så som Mathilda och Gunnar ville, ett liv där en familj är större än kärnfamiljen, blir snabbt uppenbart.
– Jo, det är mycket så att barnen kommer och går mellan varandra, och även vi vuxna. Men nu har barnen i alla fall lärt sig att de ska knacka, säger Gunnar.
Gemensamma middagar
Nu bor totalt 22 personer i kollektivet – elva vuxna och elva barn. Av dem bor sex just nu som i en korridor i fastighetens andra hus. Ett hus byggt på 70-talet, också det flera hundra kvadratmeter stort. I det huset finns en källare med snickeriverkstad och gymnastiksal. Och i huvudbyggnaden finns den stora matsalen. Tre gånger i veckan äter alla middag tillsammans. Idag är det Joel Västvik som står för matlagningen.
– Jag jobbar halvtid inom socialtjänsten. Torsdagar är jag ledig och då lagar jag mat till alla här, det är mitt sätt att bidra, säger han.
Isolerat i staden
För Joel är det ett medvetet val att inte lönearbeta mer än halvtid. Han flyttade från Göteborg för att kunna leva ett lugnare men ändå mer socialt liv.
– I stan blir det lätt ett ekorrhjul. Jag har väl aldrig velat ha det så, och när jag blev sjukskriven för utmattning för två år sedan började jag fundera på hur jag skulle leva. Här är det ett helt annat lugn, och ändå har mitt liv blivit 100 gånger mer socialt sedan jag flyttade hit, säger han.
Gunnar och Mathilda håller med honom. Livet i staden är mer isolerat.
– Trots att man har så mycket folk omkring sig så pratar man inte ens med sina grannar, säger Mathilda.
Vill bekämpa arbetslinjen
Att flytta ut hit har också inneburit att det går att leva ett billigare liv. De senaste åren har Mathilda mestadels varit föräldraledig, men mellan föräldraledigheten arbetat som socialhandläggare. Gunnar har jobbat som musiklärare. När nuvarande föräldraledighet är över är planen att inte lönearbeta mer än nödvändigt.
– Ett syfte med det här är att bekämpa den så kallade arbetslinjen. Folk säger att de måste jobba för att ha råd med saker, men egentligen handlar det minst lika mycket om att upprätthålla en hög konsumtionsnivå för att skapa illusionen om att de måste gå till jobbet. Jag tror att jobbet för många fungerar som en ram för tillvaron. Människor behöver ha rutiner, ett socialt sammanhang, och få höra att de gör något meningsfullt. Här har vi allt det ändå, tillsammans, säger Gunnar.
Men någon form av jobb räknar de ändå med att de kommer behöva ha.
– Huset måste skötas om, och det kommer jag antagligen fortsätta ansvara för. Förhoppningsvis kan jag vara anställd som vaktmästare på 25 procent kanske. Och om jag måste kan jag nog hoppa in som lärarvikarie, säger Gunnar.
Mathilda har sin socionomutbildning att falla tillbaka på. Men helst vill hon jobba med något som har med huset och platsen att göra.
– Det finns hur mycket möjligheter som helst egentligen. Kanske skulle man kunna ha kurser här av något slag till exempel.
En annan fördel med att jobba lite är att de hinner träffa sina barn mycket. Än så länge går inga av de tre barnen i förskola. Det gör inte de andra barnen i kollektivet heller. Behöver någon vuxen göra något utan barn finns det alltid en annan att lämna över till.
– Våra barn har en relation till elva vuxna istället för till två, som det oftast är. Att ha det så här blir ett sätt att öppna upp, att ta sig ut ur parbubblan. Vi tror att det är jättevärdefullt, säger Mathilda.
