BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Nu hör jag många muslimer prata om en plan b. Folk säger det skämtsamt, men allvarligt. Det verkar inte längre vansinnigt att tänka såhär – tvärtom tänker många på det. Det är otroligt våldsamt att behöva tänka den tanken. Det är en slags psykisk tortyr.
I hans nya roman, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, blir flykten från Sverige en verklig frågeställning för berättarjaget. Det är en bok som handlar om vad som händer med föräldrar när landet de bor i vill döda deras barn. Det är lika mycket samtidsroman som framtidsdystopi, ett åskådliggörande av vad som väntar ifall rasisternas drömmar förverkligas. Eller kanske bara en metafor för i dag; Ungern gick precis ut med att de ska låsa in flyktingar i plåtcontainrar. Från Grekland kommer bilder av migranter i burar och även i Sverige tycks murarna högre för varje dag.
Johannes Anyurus berättelse börjar i ett terrordåd mot en seriebutik, där en av de medverkande börjar ifrågasätta sig själv. Hon står omringad av vapen, själv beredd att skjuta, när hennes liv fragmentariskt faller på plats. Hon börjar tvivla på vem hon är, börjar minnas en annan tid, en framtid där fascisterna har tagit makten över Sverige. Där muslimer och andra personer som inte anses svenska tvingas skriva under ett medborgarkontrakt. Annars: Kaningården. Ett koncentrationsläger, en sista utpost. En plats som slår sönder språket.
I nutiden börjar flickan skriva ner dessa skärvor, vad som hänt henne i den framtid hon tycks sig minnas. Hon skriver: ”Jag skulle kunna berätta om min pappas barndom och det skulle likna din historia om att vara född av någon som ibland önskade att hon hade stannat på andra sidan ett hav”. Texten adresseras till en författare vars nutid börjar skälva, som ropar till sin egen dotter att världen är en mindre trygg plats än havet.
Även om varken Sverigedemokraterna eller Fremskrittpartiet nämner dödsläger för muslimer som en möjlighet, är miljöerna i romanen grundade i en förlängning av olika rasistiska partiers partiprogram.
– Jag ser det som en möjlig framtid om vissa krafter fortsätter att växa, vissa tendenser. Om vissa drömmar ska konkretiseras som politik.
Åren i Göteborg hörs tydligare än uppväxten i Växjö när han pratar. Johannes Anyuru talar långsamt, gestikulerar med händerna, som om orden satt där och måste ut. Som om hela hans kropp tänkt dessa tankar. Han har svart polo och sneakers, ringar på fingrarna. Det 50-, 60-, 70-tal som vissa svenska röstare drömmer om fanns aldrig egentligen, säger han. Det är drömmar som bara är drömmar.
– Det var också en plats som var full av konflikter, där staden inte tillhörde alla människor, där du plötsligt upplevde dig som främling i ditt eget land. Men vissa politiska krafter anropar den drömmen för att genomföra sina partiprogram. Det är en dröm som på något sjukt sätt handlar om att kontrollera hur andra människor ska hitta sin lycka.
Johannes Anyuru dricker te och i bakgrunden hörs Nina Simone sjunga Here comes the sun i en jazzversion anpassad för hotellrestaurangen. Han svarar aldrig enkelt på en fråga, broderar ut svaren men återkommer alltid till kärnan i vad vi pratar om. Han tittar ofta upp i taket, nämner den där bilden från stranden i Frankrike. Soldater med automatvapen som tvingar en kvinna i burkini att klä av sig. En fascistisk bild, som visar hur rasistisk teori gestaltar sig i praktiken.
– Det är en politisk konflikt som egentligen är meningslös eftersom lösningen är monstruös. Det är en falsk motsättning som går att formulera såhär: tycker du att folk ska sitta i dödsläger i Sverige, ja eller nej? Det gör oss defensiva, för plötsligt ska vi försvara varför vi inte ska sitta i dödsläger. Eller varför vi inte vill ha medborgargarden. Det finns starka krafter som tycker att det är jättebra att vi är upptagna av den här diskussionen, som om huruvida vi ska bestämma vad folk ska ha på sig med hjälp av automatvapen. Det är den lägsta diskussionen vi kan ha och den gör att andra konflikter inte syns. Klasskonflikter, naturligtvis, eller konflikter som handlar om hur vi ska organisera vårt arbete, våra produktionsmedel. Jag tror inte att det sitter några kapitalister och sår frön, styr diskussionen. Men det finns inneboende i det ekonomiska systemets sätt att tala till det lägsta i oss.
Du har sagt att du skrev fram din mardröm i den här boken. Vad har du för drömmar?
– Det är en mycket svårare fråga, som jag försöker skriva fram svaret på nu. Har vi, muslimer, en dröm som inte bara handlar om att få återvända? Har vi en dröm som handlar om Sverige? Jag har inget svar som inte bara hamnar i abstraktioner. En dröm är att det skulle vara möjligt att lämna sitt ursprung utan att förråda det. Och jag har fortfarande i någon mån en dröm om ett klasslöst samhälle. Men jag är inte lika mycket materialist som innan, jag tror att det finns andra krafter som är lika starka. Som kärlek. Vem man blir förälskad i.
Ska vi störta regeringen eller bli förälskade?
– Vi ska bli förälskade. Drömmen om att störta regeringen, jag vet inte. Jag vet inte vad som skulle komma istället. För många resulterar tanken om revolutionen i ett messianskt perspektiv på tillvaron, där det vi gör nu blir oviktigt, eftersom vi ändå tänker göra revolution. Den blir domedagen, där folk tänker att de ska förkroppsliga teorin först efteråt. Jag har ofta sett snubbar prata om revolutionen och tro att de kan bete sig hur som helst fram tills dess, bara gå runt och dricka vin och vara sexister.
Till skillnad från hans första roman Skulle jag dö under andra himlar, finns det lite i hans nya bok som handlar om förälskelse. Men kärleken finns där, också i det dystopiska. Till barnen, eller till ens bästa vän i gungan bredvid. Till en pappa vars motstånd långsamt nöts ner av samhället. Kärleken från en mamma som säger åt sin dotter att minnas, vad som än händer. ”Kom ihåg”, säger hon. ”Vi är en kärleksdikt”.
I Kaningårdens läger finns bara skärvor kvar av det mänskliga. Kanske existerar kärleken även i ett dödsläger, men orden har förstörts så fullständigt att den inte längre går att beskriva. Fångarna bläddrar igenom ett gammalt fotoalbum, men hittar inte språket för att älska.
– Kärlek handlar om mening, så i den bemärkelsen finns det ingen kärlek där. Människorna blir en sorts skuggor som glider över väggarna.
Vad gör fascismen med kärleken? Formar den hur vi talar om den?
– Jag har varit gift i så många år nu, den kärleken har inte ändrats. Tidigare har jag sökt efter mig själv i kärlek, efter en spegelbild eller ett sätt att förvandlas eller fly. Om jag inte hade varit gift är det möjligt att jag sökt efter svar på vad som händer i vår samtid, i den romantiska kärleken. Men så är det inte längre för mig. Nu handlar frågorna om kärlek för mig om barn, hur det ska vara för dem när de lever.
Det finns en scen i Johannes Anyurus nya roman där berättaren står och blickar ut över gården genom vardagsrumsfönstret, ser på sin fru och sin dotter. ”När vi fick henne”, skriver han, ”var det som om all den sårbarhet som jag alltid känt inför världen, inför de andras grymhet, slutligen fick ett objekt”. Kanske var det den sårbarheten Johannes Anyurus egen pappa kände när han uppmanade honom att skaffa ett arbete som fungerade på andra platser i världen.
Innan Johannes Anyurus pappa dog ville han vara vid liv. Han sa: ”Det är omöjligt att sluta leva”. Hans mammas sista tid var annorlunda, hon ville inte leva till varje pris. Efter cancerbeskedet valde hon bort mediciner och cellgiftsbehandling.
Mycket av den ständigt närvarande döden i Johannes Anyurus nya roman är lånat från hans egna föräldrars bortgång. Gesterna de gjorde, hur de tittade bort när någon sa något som handlade om deras döende.
– När man är döende skalas livet av och det enda som finns kvar till slut är en tunn strimma av varseblivning. Då är det bara: jag vill ha min kopp te nu. Jag vill titta på det här teveprogrammet. Jag vill inte ha ont mer. Man är redan halvt i en annan värld. Det har jag använt mig av i boken.
Trots att motståndet finns där subtilt, präglas De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av en hopplöshet. När Johannes Anyuru samma kväll som vi träffas är med i ett författarsamtal på Malmö stadsbibliotek, pratar Athena Farrokhzad med honom om resignation, bristen på hjältar. Han svarar att han inte ville skriva in den självklara godheten i boken. Att alla läsare i sådana fall hade identifierat sig med motståndet. Men att vi nu tvingas tänka oss in i varje lager av berättelsen.
Även flickan i boken verkar fråga sig samma sak, vad författaren känner för hopp. En fråga som aldrig riktigt besvaras, men som tydligt följer med berättaren genom boken. Han skriver: ”Jag undrar vad hon hade väntat sig för svar när hon frågade mig om jag kände hopp för detta land”.
Vad känner du för hopp för detta land?
– Det känns som en hopplös tid, förtvivlad tid. Men jag känner ändå hopp. Jag tror att vi just nu försöker hitta ett sätt att leva tillsammans. Vi har inte gjort det än men vi måste, för allt annat är monstruöst. Sedan är det ett problem att vi inte har en samhällsordning som är intresserad av det alls, utan tvärtom vill skikta folk i olika grupper. Så tanken om att störta regeringen är begriplig.
Johannes Anyuru fortsätter:
– Det här systemet som vi har med nationalstaten och människor som skiktas efter sin klass, med utsugning av arbetare, det talar till den delen i oss som tycker om att sätta upp gränser. Men den större delen av oss, den viktiga delen av oss, passar inte in i det här sättet att leva. Och det krävs hela tiden enormt mycket propaganda för att vi ska gå med på att leva på det här sättet. Människor måste ständigt påminnas om att människor ska drunkna i Medelhavet, att vi ska konsumera mer eller vifta flaggor. Samtidigt finns en annan röst, som säger att vi ska gå ut till stationen och hjälpa folk. Den rösten är bara en viskning. Men trots att all propaganda säger åt oss att sluta oss inåt och glömma världens lidande, trots att vi är inlindade i en kokong av glömska, så känner folk att de vill ta hand om varandra. Frågan är om gravitationen vinner, om vi tillåter oss själva att sänkas till vår lägsta natur, eller om något annat vinner. Det mänskliga, vår naturs bättre änglar. Där är jag optimist.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
