Maria Thorstensson, andra vice ordförande i Synskadades Riksförbund, förlorade synen för 15 år sedan i samband med en rid­olycka. Utan ledarhunden Dixie hade livet blivit betydligt mer utmanande. Samtidigt menar hon att det finns ett stort gap mellan synskadade och seende personer som gör att ledarhundarna ibland hamnar i kläm och inte kan jobba lika effektivt.

– Ledarhundar är tjänstehundar med lång utbildning som har tränats för att kunna leda oss som är synskadade förbi hinder, många med mig upplever att seende personer har svårt att förstå det. Det har till exempel hänt att människor kommit fram och velat kela med hunden, som om det vore en vanlig hund. Men det är viktigt att man aldrig stör en ledarhund. Så fort den vita selen sitter på hunden arbetar den, vilket kräver dess hundraprocentiga koncentration.

Nya utmaningar

Maria Thorstensson pekar också på att pandemins restriktioner gjort att det dykt upp nya utmaningar.

– Låt säga att jag är ute i skogen på en promenad min min ledarhund, då är det ytterst viktigt att personer jag möter säger hej, ger sig till känna, eller berättar att de också har hund, även om det sker på avstånd. Total tystnad är skrämmande för oss som inte kan se och det blir påfrestande mentalt att inte veta vem eller vilka som är där, förklarar Maria Thorstensson. 

Hon vill passa på att använda Internationella ledarhunds­dagen till att diskutera synskadades situation i pandemin och hur man kan minska avståndet mellan seende och synskadade. 

– Det finns mycket som Sverige kan bli bättre på, det är flera länder i Europa som ligger i framkant när det gäller kunskapsutbytet mellan synskadade och seende personer. Till exempel har jag tagit med mig mina barn till Tyskland där seende personer får uppleva hur det är att gå på restaurang och leva som synskadad. Det finns fortfarande mycket att göra, säger Maria. 

Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev