Mötet

Sven-Eric Liedman: ”Jag känner inte igen mig i Åkessons Sverige”

Publicerad 23 maj, 2023

Dagens ETC

Groteskt, förfärligt, bisarrt. Sven-Eric Liedman vantrivs i den politiska samtiden. Men han vägrar låta den förlama honom. Istället flyter orden precis som de alltid har gjort. Han måste tro att de kan spela roll. Dagens ETC träffar den produktiva professorn för att prata demokratihot, klassklyftor och drömmen om en massrörelse att halta med i.

Karin Annebäck

Text

Samtiden är en mardröm, hans livstid en lycklig glänta. Ibland tänker han att det är så i alla fall. Sven-Eric Liedman, född under 30-talets sista år, har levt under en tid då väldigt mycket har blivit bättre. Decennier av framtidstro, av utveckling, av minskade klyftor. Ibland förstås bakslag, men ändå en utveckling som gått framåt, uppåt. Fram tills ganska nyligen. Nu har han svårt att välja vad som skrämmer honom mest. Klimatkrisen, Sverigedemokraterna och hotet mot demokratin, krig och militarisering. Alla hans barnbarn, hans barnbarnsbarn, vad är det för liv som väntar dem? Vad är det för värld de ska växa upp i?

– Hur ska det bli för dem? Det är en tanke som återkommer hela tiden. Jag har åtta barnbarnsbarn mellan tio månader och elva år, hur kommer de att ha det när de är så gamla som jag? Ibland har jag den där känslan av att jag levt i någon sorts lycklig glänta i historien.