Det var efter valet 1994 som kvinnorepresentationen i riksdagen för första gången nådde över 40 procent. Efter det har andelen kvinnor ökat något, men de senaste två valen visar på en nedgång. Lena Wängnerud, professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, har forskat om kvinnors representation i riksdagen. Hon menar att trots upp- och nedgångarna har andelen kvinnor i riksdagen legat ganska stabilt sedan mitten av 90-talet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Man kan säga att det inte har hänt så mycket sedan valet 1994, som då var det stora rödstrumpevalet där frågorna om varannan damernas var väldigt mycket uppe på agendan, säger hon och fortsätter:
– Sverigedemokraterna har vuxit och de har betydligt färre kvinnor i sin riksdagsgrupp än de andra partierna. Så att det skiftar i de olika valen beror ju också på styrkeförhållanden mellan de olika partierna.
Hon menar också att sedan valet 1994 har jämställdhetsfrågorna inte varit lika prioriterade.
– Ett skäl till att det inte hänt så mycket sedan dess är att jämställdhetsfrågorna inte har riktigt samma prioritet idag som det hade på 90-talet. Det är andra frågor som konkurrerar och just nu inför det här valet handlar det mycket om migrationsfrågorna.
Fler kvinnor ger tyngd åt välfärd
Att det blir färre kvinnliga riksdagsledamöter har en stor betydelse för det politiska samtalet och vilka frågor som uppmärksammas.
– Den risk som finns om det inte är jämställt rent numerärt är att kvinnors frågor inte kommer lika högt på den politiska agendan som manliga frågor. Vi vet från forskningen att med fler kvinnliga politiker blir de frågor som är särskilt riktade till kvinnliga väljare mer betydelsefulla i det politiska arbetet. För kvinnliga politiker och kvinnliga väljare så är olika välfärdsfrågor mer prioriterade, vilket är ganska förväntat, medan frågor som rör ekonomi, skatter och även invandring är mer prioriterade bland de manliga väljarna och politikerna, säger Lena Wängnerud.