Vård.

2016-02-01 14:00

Sjukvården saknar rutiner för våldtagna män

Varje år anmäler över 100 män att de har blivit våldtagna. I själva verket lär det dock handla om många fler fall som inte anmäls. Trots det saknas rutiner i den svenska sjukvården för hur våldtagna män ska tas om hand. Det visar forskaren och etnologen Jens Lindberg i sin nya bok Orsak: Våldtäkt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

De senaste åren har det faktum att inte bara kvinnor våldtas och utsätts för sexuella övergrepp fått allt mer uppmärksamhet. Kanske började det med Patrik Sjöberg. Efter att han berättat om de sexuella övergrepp han utsattes för som ung startade en debatt om övergrepp inom föreningslivet, men också om att män i stort utsätts.

RFSU:s dåvarande generalsekreterare Åsa Regnér (som idag är jämställdhetsminister) efterlyste en utredning av hur vården för de män som utsatts för sexualbrott ser ut. Hon fick i alla fall ett halvt löfte av socialminister Göran Hägglund. Men utredningen som sedan gjordes hamnade hos utbildningsdepartementet och handlade om övergrepp på unga inom föreningslivet – inte om män generellt. Forskaren Jens Lindberg hade själv börjat intressera sig för frågan några år tidigare.

– Det började nog med att jag träffade en vårdanställd i ett privat sammanhang som berättade om en situation där de tagit emot en våldtagen man på sjukhuset där den vårdanställde jobbade. Trots att det är ett stort sjukhus i en storstadsregion så visste de inte hur de skulle hantera mannen. Polisen visste inte, sjukhuset visste inte. Det fanns inga rutiner alls när det gällde våldtagna män. Det väckte mitt intresse, säger han.

Godtyckliga insatser

Nyfikenheten ledde till att Jens Lindberg bestämde sig för att låta sin doktorsavhandling i etnologi handlar om just detta – hur vården hanterar män som har våldtagits. Efter att ha tagit del av journaler, intervjuat sjukvårdsanställda och själv studerat vårdmiljöer som väntrum och vårdprojekt bekräftades det som Jens Lindberg tidigt anade: det saknas i många fall rutiner.

– Det finns sällan något utarbetat förhållningssätt. Hur insatserna ser ut varierar, och risken är att vården blir godtycklig istället för att baseras på något fastställt, som visat sig fungera bra, säger Jens Lindberg.

Samtidigt finns det också sådant som är gemensamt för vården av män som våldtagits. En sådan sak är att kroppen är i fokus. Nästan oavsett vad mannen som söker vård har varit med om, så utgår man i vården från kroppen när man organiserar behandling.

– Det finns exempel där män har sökt vård för en våldtäkt som skett för längesedan, och inte har några kroppsliga skador, ändå hamnar han på akutmottagningen. Därifrån skickas han oftast vidare till kirurger, fast hans behov av vård inte huvudsakligen är kroppsligt.

Överhuvudtaget skickas många av de män som våldtagits till en kirurgisk avdelning. Jens Lindberg menar att det delvis är en konsekvens av föreställningen om den våldtagna mannen: en man som har våldtagits, han har våldtagits analt.

– Bristen på kunskap och på rutiner kan göra att även om det är en man som har tvingats utföra oralsex kan han bli skickad till kirurgen. Bristen på kunskap är också en konsekvens av att man inte samlar erfarenheterna någonstans. Det kan i sin tur ge andra konsekvenser, till exempel att rättssäkerheten blir sämre. Våldtagna män får ofta möta vårdpersonal utan större erfarenhet av våldtäktsvård. Därför har de inte heller den kompetens som kan behövas för att göra en bra rättsundersökning.

Rekordmånga polisanmälningar

En del av förklaringen till att det saknas både kunskap och rutiner är att antalet män som söker vård för våldtäkt är betydligt färre än antalet kvinnor som gör det.

Ändå är det långt ifrån ett icke-existerande problem. Under 2015 polisanmäldes 140 våldtäkter av vuxna män. Det är den högsta siffran någonsin. Dessutom antas mörkertalet vara stort. I en studie från Nationellt centrum för kvinnofrid svarade till exempel 15 procent av männen över 18 år att de utsatts för någon form av sexuellt våld, men bara en procent hade sökt vård eller annan hjälp.

Kanske hade fler sökt vård om de visste vart de skulle vända sig?

– Jo, det kan säkert spela roll. Samtidigt går det nog heller inte att förvänta sig att det ska finnas en särskild mottagning för våldtagna män i varje stad. Men det bör i alla fall finnas en plan och rutiner överallt för hur en man som våldtagits ska ta emot, säger Jens Lindberg.

Ökad kunskap behövs

Han anser att ett första steg kan vara att etablera våldtagna män som en patientgrupp. Och att därefter reda ut hur vården för den patientgruppen bör se ut.

– Det är svårt att implementera rutiner som passar alla vårdmiljöer, men att det finns en tanke och ett medvetet förhållningssätt bakom den vård som utförs vore i alla fall bra.

Ökar kunskapen tror Jens Lindberg också att bemötandet blir bättre. Han har själv inte varit med när patienterna mött vården, men har genom att intervjua vårdpersonal märkt att etablerade normer om sexualitet, kön och offerskap har stor betydelse för hur vård ges. Vid vissa tillfällen har personal uttryckt äckel över det patienter varit med om. Att många tar för givet att en våldtäkt sker analt är också ett bevis för att kunskapen behöver bli bättre.

– När det gäller våldtagna män kommer den psykosociala vården i bakgrunden, trots att erfarenhet från vård av kvinnor som våldtagits säger att den biten är väldigt viktig.

I höstas öppnade Södersjukhuset i Stockholm Sveriges första akutmottagning som riktar sig till just våldtagna män. Det tror Jens Lindberg kan få betydelse.

– Där får man träffa folk som är speciellt utbildade för att ta hand om just våldtäkt, och de har rutiner som är kontinuerligt uppdaterade. Kanske kan erfarenheter och kunskap därifrån sedan spridas till andra vårdmottagningar. Det kan vara ett steg åt rätt håll.

Läs vidare på nästa sida