I dag är Paulsen landets mest kända sociolog, kulturskribent och hans begrepp ”arbetssamhället” är känt långt utanför akademin. För några år sedan kunde man till och med köpa en tygkasse med hans ansikte på – en symbol för den så kallade ”arbetskritiken”.
Men livet är sällan en rak linje, snarare går det i loopar. På senare år har Paulsen återkommit till sin ungdoms intresse och i dagarna publiceras hans bok ”Tänk om. En studie i oro”. Den är ett försök att närma sig psykologin via sociologin, en studie av den depressions- och diagnosepidemi som sveper över världen. Men inte utifrån ett individualterapeutiskt, utan snarare ett civilisationskritiskt, perspektiv.
– Tyvärr har vi lärt oss att tala om ångest som något abstrakt. Vi säger ”jag har väldigt mycket ångest nu” eller ”då fick jag medicinera”. Sällan ställs följdfrågan ”Men vad var det du tänkte på?” eller ”Vad oroade du dig för?”.
Ett samhälle, besatt av risker
Roland Paulsen sitter i sitt sovrum på söder i Stockholm när Dagens ETC når honom via Skype. I bakgrunden hörs dvärgpinschern Kaja, frustrerad över att hon inte får vara med på intervjun. Medan vi talar om destruktiva tvångstankar, de ”tänk om”-scenarion som förstör tillvaron för så många, blandas hans mjuka dalmål med hundskall. Det blir som en illustration av det vi pratar om: den ilskna dvärgpinschern inuti oss som bara skäller och skäller.
Det finns ett kontroversiellt grundantagande i din bok. Och det är att tvångstankar och oro inte är ett existentiellt grundvillkor för människan. Har vi inte alltid oroat oss?
– Det finns en viktig distinktion att göra här, mellan oro och rädsla. Rädda har vi, som jag ser det, alltid varit. Men rädsla är en tanketom emotion jämfört med oro. När vi är rädda så aktar vi oss för faran och vi ifrågasätter inte emotionen. Men vid oro frågar vi oss hela tiden om vi gör rätt i att oroa oss. Den oro vi i dag lever med har möjliggjorts av en rad samhälleliga förändringar, inte minst de teknologier som låter oss se in i framtiden. I jägar- och samlarsamhället till exempel, då man konsumerade allt man samlat ihop på en gång, var det förmodligen mycket lättare att leva i nuet. Det finns en hel del forskning som visar att när vi gick över till jordbrukssamhället med dess lager och planerade skördar så började vi visualisera tänkbara framtidsscenarion – och därmed oroa oss.
– Det jag intresserat mig för i den här boken är dock hur oron ändrat form under olika epoker. I dag framträder den ofta som en sorts riskanalys. Och det är definitivt något nytt.
Paulsen förklarar: vårt samhälle i dag är besatt av risker. Vi analyserar ständigt orsakssamband och kontrafaktiska scenarion. Inte bara när vi ska genomföra, säg, ett stort tunnelbygge utan även i politiken och det privata. Dessa riskanalyser har ofta mycket att ge – till exempel när vi ska hantera en virusspridning. Men när vi börjar tillämpa dem på våra privata liv skapar de problem. Alla ångestsyndrom har ett ”tänk om” som utgångspunkt. ”Tänk om det är något fel på mig”, ”tänk om jag egentligen inte är kär i min man”, ”tänk om mina barn kommer ha ett eländigt liv 2050”. Alla har vi plågat oss med dylika tankar vid något tillfälle. Mycket tyder dock på att ångestsyndromen förvandlats till en epidemi. I dag utgör de den vanligaste formen av psykisk ohälsa och ungefär en tredjedel av alla européer uppskattas någon gång i livet drabbas. Enligt WHO:s globala enkäter är frekvenserna mångdubbla i höginkomstländer jämfört med låginkomstländer.
När politiken blir en kalkyl
Paulsen understryker dock att riskanalys inte per definition är något dåligt, framförallt när det gäller klimatfrågan. Att vi bekymrar oss för hur barnbarnen kommer leva i framtiden om vi fortsätter spruta ut växthusgaser i atmosfären är fullt rimligt. Det finns dock en – ja – risk med att vi gjort politiken så centrerad kring framtida faror. På sitt typiskt associativa sätt för Paulsen över diskussionen från det individuella till det samhälleliga:
– Vänster och höger handlar i stort om vilken risk vi vill basera politiken på. Inom vänstern talar vi framförallt om den framtida klimatkrisen. Inom högern handlar det mer om ekonomisk instabilitet och kriminalitet. Problemet med detta är att politiken förvandlas till en kalkyl: vad är det optimala att göra i den här situationen.
”Ett universum av lidande”
Här går det att ana den röda tråden i Paulsens tänkande. Oavsett om han har sysslat med a-kassan, leda på jobbet, psykoanalys eller basinkomst har en övergripande systemkritik alltid funnits med i bakgrunden. Dock tycker han att utrymmet för en sådan minskat i den politiska debatten. Till och med diskussionen om basinkomst – med sin utopiska potential – har kommit att handla mer och mer om orsak och verkan. Basinkomst har blivit ett eget vetenskapsfält, där man genom experiment inför små belopp till utvalda grupper för att undersöka hur det påverkar exempelvis arbetslöshetsnivån. Detta är ett feltänk enligt honom: i stället borde vi tänka att det finns ett egenvärde i att göra människor mindre beroende av lönearbete.
– Detta är faktiskt något nytt. Historiskt sett har progressiv politik handlat om att man tar ganska stora risker för reformer som har ett egenvärde. När till exempel kvinnor eller personer med lägre inkomster fick rösträtt byggde det inte på riskanalys. Eller ta våra socialförsäkringssystem. Införandet av dem baserades inte på idén att ”ifall vi inte gör det här så…”. I stället har man utgått från värderingar, att det är rätt att införa dem.
Borde vi formulera politiken mera utifrån idén om ”det goda livet”?
– Ja, kanske. Fast jag skulle vilja beskriva det på ett annat sätt. I stället för att forma politiken utifrån framtida katastrofer borde vi tänka på katastroferna här och nu. Och hur vi mår är just en sådan katastrof. Ungefär en sjättedel av befolkningen äter någon form av psykofarmaka i dag. Andelen som tar antidepressiva tabletter har, enligt OECD, fördubblats sedan 2001. Det kan finnas flera skäl till att det blivit så, men nästan all statistik pekar i samma riktning. Enligt Folkhälsomyndighetens representativa enkäter har andelen ungdomar som uppger sömnproblem, nervositet och nedstämdhet fördubblats sedan 1980-talet. SCB:s statistik är väldigt snarlik. Här finns ett universum av lidande som politiken bortser ifrån eftersom katastrofen mestadels sker i det fördolda.
Men kan inte det kontrafaktiska tänkandet vara oss till hjälp här? Ligger det inte ganska nära utopins: ”tänk om livet var så här i stället…”
– Jo det skulle det. Man skulle kunna se det kontrafaktiska tänkandet som ett slagfält, där en mängd faktorer styr vår uppmärksamhet mot utopier eller dystopier, individuella eller kollektiva problem. Vår tid beskrivs ofta som cynismens tidsålder. Vi tror varken på Gud eller lyckoriket på jorden. Men tittar man närmare på cynismen riktar den sig främst mot möjligheten till sociala framsteg. När det kommer till den individuella lyckan är vi allt annat än cyniska. Samhället må vara kört, men jag som individ kan fortfarande hitta min egen väg till lycka.
– Tänk om denna cynism kunde inverteras? Tänk om vi i stället sa: Min lycka må vara körd, men att det här samhället, som enda samhälle i historien, skulle vara oföränderligt är inte sannolikt.
