Riv byggnormerna!

– Där, till exempel, har det kommit upp ett nytt fönster, det har blivit mycket trevligare nu, säger hon och ler. De andra runt bordet nickar.

Gruppen, som formades för omkring ett decennium sedan, hade försökt hitta en väg för att få till ett kollektivhus i Malmö i ett par år när de fick tips om att försöka i det som skulle bli ett nytt stort bostadsområde: Sege park. Utan erfarenhet bildade de en byggemenskap och gick in som byggherre i processen. Året var 2016. Sedan dess har de lärt sig den hårda vägen hur man inte ska göra i samtal och samarbeten med kommuner, byggherrar som Skanska och underleverantörer. De olika aktörerna befinner sig fort­farande i en ”delikat process” kring vem som borde gjort vad och vem som ska göra vad nu, berättar Ludvig Haav.

– Det här är sådant som byggarna bara inte gjorde färdigt, säger Ludvig Haav – han låter fortfarande glad – och pekar på det som skulle varit ett kök, men nu mest är isolering och bråte. Han radar upp idéer på hur de kan ta hjälp av folk – mot att de får mat och husrum i Röda oasen.

– Det är många som är sugna på att testa på kollektivliv. Vi tänker att vi ska få igång det, säger han och skrapar med tårna på golvet.

– Så ska vi slipa fram de här gamla lerklinkerplattorna, de är jättefina!

1935 stod Malmö östra sjukhus klart, ungefär samtidigt som de motsvarande ”sinnesjukhusen” Beckomberga i Stockholm och Lillhagen i Göteborg. Patienterna delades in i olika grupper, i en byggnad huserades ”arbetande kvinnor utan övervakning”, i en annan ”ej fullt lugna män med övervakning”. Röda oasens bottenvåning var på den tiden vårdpaviljong för ”oroliga män med övervakning”, medan våningen ovanför beboddes av ”halvoroliga män med övervakning”. Ludvig Haavs familjs lägenhet var tidigare delvis en isolerings­cell, och en del av renoveringen handlade om att såga bort järnbalkarna innanför fönstret.

– Det känns bra att öppna upp isoleringsceller, säger han.

Hade det gått som det brukar i det här området så hade det här huset kanske inte stått kvar idag. En gammal, sliten byggnad som har ett dåligt mentalsjukhusrykte. Bort med det, in med något nytt. Men Malmö stad ville annat med området, och Röda oasen har tagit det några steg till: de behåller så mycket som möjligt av huset och löser resten med återbrukat material så långt det går. För Ludvig Haav handlar det också om att se på de fina och gemenskapliga delarna av sinnessjukhusets historia. Patienternas dagar var schemalagda och innehöll exempelvis köksarbete, berättar Ludvig Haav.

– De hade många stora odlingar på den tiden, och försåg andra Malmösjukhus med frukt och grönt.

Gemensamt arbete, lokalproducerad mat och lokala ekonomier är alltså något som Ludvig Haav vill bygga vidare på i bostadsområdet Sege park. Hans uppväxt med en storasyster, och en mamma som ofta var inne i den pyskiatriska sluten­vården, har också gett honom incitament att bo kollektivt.

– Genom hela min uppväxt tror jag att jag hade mindre än en handfull besök som inte var, liksom, morfar. Det var en väldigt isolerad tillvaro. Så jag känner väl rätt så passionerat för att barn behöver olika vuxna förebilder.

Samtidigt har arbetet med att få till ett kollektivhus slitit på hans egen familj.

– Det är som ett jävla maraton. Och det känns inte alls som att vi är i mål, säger han.

– Det har blivit att jag inte lägger så mycket tid på relationen, på att connecta och vara en bra förälder eller partner.

Och ibland har han undrat om relationen kommer att hålla.

– Ska vi liksom göra slut nu? Ska det bli en skilsmässa och så mycket drama som gör att det inte funkar?

Samtidigt, säger han, har det aldrig känts som att ”det här går inte”.

När Malmö stad satte ramarna för Sege parks uppemot 1 000 bostäder ville de att det skulle finnas flera typer av alternativa boenden. Både från kommunen och från andra håll har Röda oasen fått stöd.

Trots det måste man säga att den som idag vill få till ett kollektivhus i Sverige tvingas streta i stark motvind. Och det blir inte lättare om man vill göra det med maximalt bevarande och återbruk.

Från början ville Röda oasen ha hyresrätter, men det gick inte att finansiera på något rimligt sätt. Byggnormerna står i vägen för den som inte vill riva eller riva ut och bygga konventionella bostäder snabbt och billigt. Att återbruka kräver mycket arbete.

– Vi märker det nu när vi bygger om här, att arbetstiden kostar ju allt och materialet ingenting, säger Ludvig Haav.

– Och det är så bakvänt. Det borde ju vara precis tvärtom. Vi borde ha jättehög moms på byggmaterial och sänka skatt­erna på arbetet så att folk värderar sakerna.

Att sätta sig in i regelverken är oerhört komplicerat och kostar många timmar ”svindyr” konsulttid. Enligt Ludvig Haav kan det gå på ”en halv miljon kronor” att ändra en bokstav i detaljplanen för att kunna genomföra verksamheter som kollektivhuset menar kommer gagna dem själva och andra i området – och det är innan en enda spik kan hamras in.

– Nästan all lagstiftning är riggad för nyproduktion och inte för återbruk.

Det säger Lone-Pia Bach, arkitekt och professor i restaureringskonst. Men det handlar också om hur regelverken tillämpas, och vad tjänstepersoner och andra makthavare i byggsektorn har för kunskap.

– Det står till exempel i portalparagrafen i Plan- och bygglagen att att vi ska främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god långsiktig hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

Lone-Pia Bach är en av de mest pådrivande i Sverige bland en växande skara arkitekter som förespråkar ett byggstopp för kontor och bostäder. Hon planterar den tanken hos de arkitekter, konstruktörer, ingenjörer, journalister, ekonomer och förvaltare som går hennes kurser på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Den senaste kursen, under 2022-2023, hade temat ”Framtiden är redan byggd”.

– Vi undersökte vad som skulle hända om vi lekte med tanken att vi inte behöver bygga nytt.

Hon säger det från bostadsbristens Stockholm. Där näringslivet klagar på bristen på lokaler och företag hotar att flytta utomlands. Men till största del handlar allt detta om att vi tänker fel, säger Lone-Pia Bach.

– Svensken är bland dem i världen som disponerar flest kvadratmeter.

Varje svensk bor i genomsnitt på 42 kvadratmeter. Kvinnor som är 65 år eller äldre och bor i eget småhus har i snitt 116 kvadratmeter att röra sig på. Och många av dem kommer att bo kvar där länge till med nuvarande politik.

”För att få i gång flyttkedjor som frigör större bostäder har utredare efter utredare påtalat att det som kan få fart på processen är sänkt eller ingen reavinstskatt för bostadsägare som ägt sin bostad under lång tid, och så högre fastighet­skatt som gör det olönsamt att bo för stort”, rapporterar David Grossman i Fastighetstidningen.

– Det ska vara dyrt att bo och billigt att flytta, säger Bo Söderberg, docent och forskare i fastighetsekonomi på KTH, till tidningen.

Men dessa förslag är inte på väg att bli verklighet, även om V och MP vill ha en fastighetsskatt. I den senaste val­rörelsen gick Moderaterna till attack mot Socialdemokraterna vilket gjorde dåvarande statsminister Magdalena Andersson irriterad.

– Vi har suttit i åtta år. 2014 så gick Moderaterna ut till angrepp att vi skulle återinföra fastighetsskatten, trots att vi inte hade några såna förslag. Det gjorde vi inte. 2018 var samma visa, sa hon till Aftonbladet.

– Vi kommer inte höja fastighetsskatten, vi kommer inte återinföra den gamla fastighetsskatten, jag har sagt det hur många gånger som helst.

Det är en sorglig debatt. Låt oss istället undersöka verkligheten genom att titta närmare på begreppet bostadsbrist.

Om vi med bostadsbrist skulle tala om personer som inte har ekonomisk möjlighet att få en bostad där det finns möjlighet till utbildning och arbete, då hamnar vi på låga siffror. Det hävdar Martin Grander, biträdande lektor vid institutionen för urbana studier vid Malmö universitet.

– Enligt Boverkets beräkningar rör det sig till exempel om en till två procent av hushållen som bor för trångt och inte har ekonomiska medel att förbättra sitt boende, säger han till Fastighetstidningen.

Nyligen gav han ut en rapport om allmännyttan i Sverige för den fristående bostadspolitiska tankesmedjan Bostad 2030, som bildades av Arenagruppen och drivs med stöd från bland annat Hyresgästföreningen. Där beskriver han ett problem som många människor som någon gång behövt en lägenhet känner till: många kommunala bostads­företag har inkomstkrav som gör att fattiga inte kan flytta in. Han frågar retoriskt: ”Om inte allmännyttan släpper in de hyresgäster som har låg inkomst, uppbär försörjningsstöd och/eller har bostadsbidrag, vem ska då göra det?” Svaret är att så kallade slumvärdar etablerat sig på den privata hyresmarknaden, och att de fattigaste hänvisas till andrahandsmarknaden. En del hamnar också i den så kallade ”sekundära bostadsmarknaden” som växt fram på kommunal nivå där socialtjänsten hyr lägenheter som de sedan hyr ut till sina klienter – det kostar mycket för kommunen, och för den boende saknas besittningsskydd och andra rättigheter. Martin Granders förslag på att lösa detta är exempelvis att ha ”tillträdeskrav vilka som regel godkänner alla typer av inkomster” och att kommuner inför förtur i bostadsköerna för grupper som står långt ifrån bostadsmarknaden.

Med sådana typer av förslag får vi en diskussion om att bemöta bostadsbrist där den faktiskt existerar.

Eftersom det under en längre tid byggts mycket nytt, samtidigt som bostadsbeståndet i allmännyttan minskat, föreslår Martin Grander också att staten inför ett förnyat investeringsstöd för hyresbostäder – med hårda krav för att det ska nå hushåll med låga inkomster.

Enligt Lone-Pia Bach bör statliga stöd inte riktas mot nybyggnation, utan mot nytänk.

Under det senaste årets kurs undersökte hennes studenter bland annat skånska Staffanstorp. Många som växte upp bland stadens villor och radhus har flyttat därifrån och lämnat en ojämn demografi efter sig.

– Många äldre bor ensamma där i ganska stora hus. Vi tittade på hur man väldigt enkelt skulle kunna dela på dem så att till exempel övervåningen skulle kunna hyras ut. Det går med ganska små medel, då skulle man återbefolka staden utan att behöva bygga nytt som man gör nu, säger Lone-Pia Bach.

– Då skulle också något annat hända, det skulle bli möten mellan generationer. Barn som flyttade in skulle få en relation med äldre, och de som är äldre skulle fylla en funktion ibland, genom att till exempel passa barn. Det finns en massa sociala vinster med att förtäta områden genom bättre utnyttjande av befintliga byggnader, genom att blanda olika åldersgrupper, befolkningsgrupper och nationalitetsgrupper så att man slipper den här gentrifieringen och segregationen som sker på olika håll i Sverige.

Man behöver inte vara professor i ekonomi för att förstå att det skulle kosta mindre att ”med ganska små medel” dela villor i två, än att bygga helt nya bostäder. Eller, för att ta ett annat exempel som arkitekten Robin Rushdi Al-Sálehi föreslagit för ETC: att det skulle vara billigare att göra om vakanta kontorslokaler till kollektivhus än att riva kontors­byggnaden och bygga ett nytt hus.

Så vem tjänar på dagens modell med att riva och bygga nytt?

Lone-Pia Bach menar att Passagenhuset ger en hel del svar på den frågan. Det ligger bakom varuhuset NK i Stockholm, ritades av arkitekten Bengt Lindroos och uppfördes 1973.

– Den var nog tänkt att stå ett par hundra år, den byggnaden hade mycket väl kunnat anpassas till nya kontor – eller nya bostäder.

Istället rivs nu 30 000 kvadratmeter kontor för att ersättas av en ny byggnad med 36 000 kvadratmeter kontor. Processen ger en klimatpåverkan som den nya byggnaden beräknas ha betalat av år 2145. Men byggnaden får den finaste certifieringen: LEED Platinum, med tillägget v4. Certifieringar är byggbranschens sätt att pusha sig själv för att agera på ett sätt som ”gynnar lokalbefolkningen och planeten”. Det är bara det att certifieringen tar noll hänsyn till vad som rivs. Certifieringen blir tvärtom ett incitament för att riva, för det hjälper den internationella fastighetsjätten Pembroke att driva upp hyrorna och värdet på fastigheten; det är framför allt det sistnämnda som intresserar Pembrokes ägare: riskkapitalister som vill sälja vid rätt tillfälle.

– De stora fastighetsägarna är vinnarna, ibland är det riskkapitalister som står bakom det här, ibland är det vi själva, genom våra stora pensionsbolag, säger Lone-Pia Bach.

Om vi hade haft en bostadspolitik som inte gynnar dessa aktörer på bekostnad av oss andra hade vi sannolikt hittat andra lösningar. Robin Rushdi Al-Sálehi påpekar till exempel i Fastighetsnytt att kontor används så lite som tio procent av tiden de står.

– Säg att vi i stället nyttjar 20 procent av tiden [i Passagen­huset]. Är inte det bättre än att lägga till 6 000 kvadratmeter? Då har vi plötsligt 30 000 kvadratmeter som nyttjas två gånger.

Lone-Pia Bach beräknar att omkring 90 procent av det som rivs istället skulle gå att behålla, konvertera, omskapa. Det är vad ordet återbruk borde betyda, menar hon: att återbruka hela byggnader. En politik som satte klimatkrisen och krisen för den biologiska mångfalden i centrum skulle rikta in sig på ett sådant återbruk.

– Istället river vi väldigt mycket bebyggelse, det är så mycket byggnadsmaterial som försvinner till ingenting.

Det är ångestframkallande, säger Lone-Pia Bach.

– Och nu har vi fått förslag på ny Plan- och bygglag som är så förskräckande. Många remissinstanser har sagt ”gå hem och gör om” – jag hoppas verkligen att de gör det, för den här lagen är bara gjord för de stora exploatörerena. Det behöver vi inte nu, utan tvärtom, vi behöver lägga samhällsansvar på dem.

För inte så länge sedan gjordes analyser av ett område, vad det tålde, vad det fanns för kvalitéer, hur det nya skulle anpassas till det gamla, berättar Lone-Pia Bach.

– Det frågar vi oss inte idag. Idag säger man bara: här vill jag ha en exploateringsgrad på si och så många kvadratmeter. Vi bygger tätare och högre än vi någonsin har gjort. Med sämre byggteknik. Och här ska människor bo och leva, där det inte finns ytor att träffas på, att mötas på. Det finns ingenting som stimulerar ett kollektivt ansvar. Det bidrar i sin tur till våra kriser med ensamhet, utanförskap, psykisk ohälsa, säger hon.

– Vi måste ha ett annat samhällsbyggande. Istället möjliggör man idag för rum utan fönster, och för lägre takhöjd, ända ner till 2,10 meter – vad är det för livskvalitet? Vad är det för människosyn som ligger bakom? Jag tycker det är fruktansvärt skrämmande. Vi behöver bygga i en kollektiv anda igen, som visar att vi bryr oss om varandra. Genom det lär vi oss att visa omsorg till vår biosfär.

När Ludvig Haav kunde gå in som deltidsanställd för att leda processen med kollektivhuset Röda oasen var det en lättnad. Inte bara för att han kunde fokusera på att förverkliga sin dröm, utan också för att han kunde lämna det stora arkitektkontor han jobbade på.

– Det är så jävla mycket greenwashing i arkitektsvängen.

Det beror inte på att arkitekterna vill ha det så, tillägger han, utan på att de inte sitter på makten.

– Man kan komma med hur bra, gröna idéer som helst, men man bestämmer ju inte som arkitekt. Man står där med mössan i hand.

Och då blir det lätt att man i slutändan sitter och målar en grön fernissa på det som egentligen inte är hållbart. Men alltfler arkitekter, i Sverige och internationellt, tilltalas av tanken på att sluta bygga, säger Ludvig Haav.

– Det är väl den hetaste trenden på något sätt; när man inser vad som verkligen har effekt.

För att ett stopp för nybyggnationer ska bli verklighet krävs att vi lär oss att samarbeta på många nya sätt. I bostadsområdet Sege park fanns högt satta ambitioner att få till ett cirkulärt byggande och delningsekonomiska lösningar. Men det har varit svårt att få till, visar utvärderingar av processen. Till synes små förslag som gemensamma gästlägenheter i området eller en gemensam cykelverkstad ställer till oreda i gängse tankesätt hos etablerade aktörer i byggbranschen.

– Byggprojektledare kan inte nödvändigtvis delnings­ekonomi, säger Ludvig Haav.

Men den kunskapen finns inom föreningslivet och bland ideella krafter, menar han.

– Där finns en vana att lösa problem med små medel. Och det finns också en vana att jobba utanför sin egen trygghetszon. I föreningslivet kommer det vem som helst till mötena och vill engagera sig. Och man behöver jobba framåt ändå. Medan byggbranschen har så många linjära hierarkier där man är väldigt van vid att jobba på ett visst sätt.

Ett kollektivhus är en ovanligt intensiv träningsplats för att träna på att ta ansvar i grupp och dela på det som finns – det sker närmast dagligen.

Carolina Thelin och Stefan Bergmark blev intervjuade inför att de ville bli del av Röda oasen.

– De var väldigt noga med att medvetandegöra oss om att det är jätteviktigt att man fattar att man ska göra saker tillsammans, säger Carolina Thelin medan hon försöker förstå instruktionen och skruvar ihop ett skåp.

De blev godkända, ”kastade ut” sina barn, säger Stefan Bergmark med glimten i ögat, och har nu flyttat från sitt stora hus till en mindre lägenhet.

– Att bo i ett kollektivhus handlar också om plikter, kring mat, städning och gemensamma lokaler, säger Carolina Thelin.

– Och det måste man verkligen tycka är bra. Annars kommer allt skita sig med det här gemensamma ansvaret.