När finansminister Magdalena Andersson (S) pratar om Sveriges ekonomi så är beskedet hela tiden att den är stark, det går bättre än förväntat och det är en stabil och trygg ekonomi hon ser. Givetvis försöker då Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hävda att det är deras ansvarsfulla ekonomiska politik som ligger bakom och givetvis hävdar Alliansen att regeringens misslyckats helt med att göra de ”nödvändiga reformerna”.
För en utomstående kan det vara svårt att se bakom valårets fraser, men det finns en utveckling som mer handlar om att väldigt lite händer eftersom både läger i grunden står varandra nära. Regeringen driver inte en kraftig omställningspolitik och Alliansen har egentligen inga stora motsatta förslag.
I stället är det en fortsättning på alliansens budgetpolitik vi ser, men med enskilda lättnader för de grupper som drabbats hårdast.
Privat får mer än gemensamt
Vårbudgetens förslag om 2,6 miljarder kronor mer till de områden regeringen redan lovat satsa på är inte någon förändring. Mer till äldreomsorg, vården, polisen och tullen kombineras med stöd till kvinnojourer, solceller och elmotorer i båtar. Förslagen betyder ingen förändring av politikens inriktning som är fortsatt minskning av offentliga sektorn och ökad satsning på privata sektorn.
I budgeten anges att hushållens konsumtion framöver ska öka med 2,8 procent medan den gemensamma konsumtionen ska öka med 0,9 procent. Skatterna som procent av vår bruttonationalprodukt (BNP) sjunker faktiskt och det innebär att när vi jämför med år – då alliansen fick makten – så har skatterna jämfört med om de hade återställts till nivån 2006, minskat med 291 miljarder kronor. Per år!
Att ingen återställare sker visar att en minoritetsregering inte kan göra annat än jobba inom en ram de andra accepterar. Systemförändringen ligger kvar och offentlig konsumtion fortsätter bromsas.
Miljö och utbildning ökar
Men inom den ramen kan regeringen självklart påverka och det syns tydligast i miljö- och energiområdet där vi faktiskt ser en ökning de kommande åren. Det handlar om 0,12 procent av BNP mellan 2017 och 2020 och den modesta ökningen betyder nära åtta miljarder skillnad år 2020. Å andra sidan ligger kommunikationer (järnväg och vägar) långt under alliansens topp år 2008. Detta trots att det är just trafiken som är den stora omställningsfrågan i klimatdebatten. Att vi fortfarande diskuterar höghastighetsbanor i stället för att bygga dem är inte bara en byråkratisk fråga, det handlar om en politisk inriktning.
Otillräckliga återställare
Regeringens ovilja att investera styr politiken.
Det är kanske det mest anmärkningsvärda i budgeten. Statens investeringar tar inte fart som andel av BNP i ett läge där vi aldrig haft så stora investeringsbehov. Går vi tillbaka till 2002 får man ett diagram där Göran Perssons regering satsade mer, Alliansen ökade och därefter har det bromsats. Återställarna idag når inte ens tidigare nivåer.
Det här är en mycket märklig utveckling för en S-ledd regering eftersom den offentliga sektorn aldrig haft så stora resurser att just investera med, som nu.
Det samlade offentliga finansiella överskottet är faktiskt över 1 224 miljarder kronor, enligt denna budget. Det enda finansministern använder den kraften till är att … öka överskottet ännu mer.
Fortsatt massarbetslöshet
Men det finns ett pris för investeringar som inte sker i ett läge där vi behöver bygga välfärd, bostäder och samtidigt ställa om till en hållbar klimatneutral ekonomi. Arbetslösheten fortsätter vara väldigt hög. Bristen på bostadspolitik för investeringar, nu när det privata byggandet minskat snabbt, är förvånande.
När Stefan Löfven fick makten lovade han att målet var att före 2020 ha den lägsta arbetslösheten i EU. I själva verket har de flesta andra EU-länderna lyckats betydligt bättre och Sverige har halkat ner från tolfte till 17:e plats, enligt Eurostat. En massarbetslöshet på 6,5 procent i ett läge där det offentliga har överskott på drygt 1 200 miljarder är faktiskt svårt att förklara. Det är sant att andelen sysselsatta är hög i Sverige men det är ju inget argument för att vi ska ha kvar många arbetslösa som inte får jobba. Den arbetslösheten försvinner inte av sig själv.
Någon måste investera och bygga ut.
Det är svårt att förstå att investeringsstrejken från regeringen faktiskt ska vara vallokomotivet som man använder.
