Alla kvinnors hus i Karlstad erbjuder till exempel sommarläger för mammor och barn, julfest med julklappar och tomte och guldkantskvällar där våldsutsatta kvinnor bjuds in till middag.
Ordföranden Elisabeth Björk säger att jouren jobbar mycket för att få kvinnor och barn att känna sig sedda. Då kan små punktinsatser för att underlätta och förgylla vardagen få stor betydelse.
– Att få vara på en middag med andra som har haft liknande upplevelser kan vara jätteskönt. Att man inte känner att man måste vakta vad man säger, säger hon.
Speciell gemenskap
I Göteborg har fyra kvinnojourer gått ihop om två gemensamma projekt. Det ena är musikstunder med terapeutisk inriktning för jourernas barn, som du kan läsa mer om i artikeln intill. Det andra är att kvinnorna har möjlighet att träffa en fysioterapeut med traumakompetens en gång i veckan.
Christin Weikel Vickman på kvinnojouren Ada i Göteborg säger att hon inte tror att allmänheten känner till hur mycket stöd och hjälp som kan behövas.
– Kvinnorna behöver så mycket mer än tak över huvudet och skydd, säger hon.
Hon berättar att en stor del av jourernas arbete går ut på att ge ge våldsutsatta kvinnor samhälls- och juridisk information. Jourerna följer med som stöd på rättegångar, och får ibland ställa upp som barnvakt för att kvinnan kunna gå på möten och förhör med diverse myndigheter och rättsväsende. Som att träffa sin advokat, psykolog, fysioterapeut eller gå på stödsamtal på jouren.
– En kvinna utan barnomsorg har mycket svårt att göra allt detta. Då brukar vi försöka gå in och hjälpa till, säger Christin Weikel Vickman.
Elisabeth Björk menar att det finns en särskild gemenskap i kvinnojoursrörelsen. Att organisera sig kring den allvarligaste effekten av ojämställdhet, mäns våld, skapar ett särskilt band.
Hon säger också att rörelsen är speciellt eftersom att den inte inte har några ”vi” och ”dem”.
– I dag är det jag som är jourkvinna, men imorgon kan det vara jag som behöver bo. Och jag vet att det är så, det är så samhället ser ut. Det gör att det inte finns något ”vi” som hjälper uppifrån, utan vi möter varandra på samma plan, säger hon.
Ett försiktigt plink på tonboxen, en egenhändigt skriven låt i en app på paddan, eller ett enda kraftfullt tut i flöjten.
På kvinnojouren Ada i Göteborg ryms mer än bara skydd för kvinnor och barn, här får känslorna komma ut genom musik utan jobbigt prat.
Emma-Lina Rydén sätter sig på pallen framför pianot. Bredvid henne sitter tolvåriga Hanna.
– Håll händerna på magen. Vad händer när du andas in?, ber hon Hanna att känna efter.
De har träffats i ungefär ett år. I början bodde Hanna och hennes mamma i en av kvinnojouren Adas lägenheter. Nu har de flyttat ut, men Hanna fortsätter att gå på musikstunderna.
Två timmar i veckan kommer musikern Emma-Lina Rydén hit och gör musik med barnen på kvinnojouren.
Jag frågar Hanna vad det är som är bra med stunderna.
– Jag har två storasystrar som blir irriterade när jag gör ljud. Här får jag göra musik utan att de blir arga, säger hon.
Emma-Lina Rydén tar fram en surfplatta. Hon klickar fram en app där det går att spela in sin egen röst och lägga till instrument, och spelar upp en låt som Hanna har skrivit själv. Hanna berättar hur låten, som heter ”Min måne”, kom till.
– Jag tror att det var natt. Jag vaknade och hade tråkigt och visste inte vad jag skulle göra. Då kom jag på att jag skulle skriva en låt, och så gjorde jag det, säger hon.
Spelar för att må bra
”Min måne” är den andra låten hon skrivit. Den första heter ”Children” och handlar om FN:s barnkonvention. Inspirationen fick hon från en färgglad plansch med konventionens 54 artiklar, som hänger på väggen vid fönstret i kvinnojourens lokaler.
– Det var du som kom på att du ville göra en låt av barnkonventionen. Nu har jag gjort det med flera av de andra barnen och ungdomarna också, säger Emma-Lina Rydén.
Emma-Lina Rydén vill betona att hon inte är utbildad musikterapeut, men använder ordet ”musikterapi” för enkelhetens skull, för att musikstunderna har musikterapeutisk inriktning.
Hon förklarar skillnaden mellan en vanlig musiklektion och det hon gör under musikstunderna här.
– Vid en lektion handlar det om prestation på ett eller annat sätt. I terapin spelar vi för att må bra och få utlopp för känslor, säger Emma-Lina Rydén.
En del lever gömda
Hon berättar att hon gör andningsövningar med många av de barn och ungdomar som kommer till henne.
– Många har andningen här uppe, säger hon, och visar med händerna i höjd med axlarna.
Några träffar hon bara ett par gånger innan de flyttar vidare, andra har hon kontakt med längre. Hon säger att hon märker att de som kommer till henne mår bra av övningarna.
– Vissa har fått lite lättare att ta sig till skolan. De har hittat någonting som de känner att de tycker om i vardagen. För vissa, som det har låst sig för, har musiken underlättat. Barn som inte vill prata med kuratorer, som vägrar, men som spelar. Och så börjar det lossna lite, att man pratar av sig på något sätt.
En del bearbetar saker de varit med om genom att skriva musik om det som hänt. För andra är musikterapin mer ett sätt att för en gångs skull få ta plats och synas.
– De lever ju ändå gömda, men här får de lite plats och får visa vad de har gjort. Att de på något sätt får synas.
