Essä.

2017-07-30 17:15
  • Bild: Pontus Lundahl/TT/pixabay
  • ”Givet att internet och sociala medier kanske har förändrat avstånd, relation och cirkulation på bilder och text mer än något annat sedan renässansen och tryckpressen är det inte konstigt om vår syn lider av barnsjukdomar.” Bild: Pontus Lundahl/TT/pixabay
    ”Givet att internet och sociala medier kanske har förändrat avstånd, relation och cirkulation på bilder och text mer än något annat sedan renässansen och tryckpressen är det inte konstigt om vår syn lider av barnsjukdomar.”
  • ”Det effektivaste sättet att bli av med de barnsjukdomar som präglar nya medier är att bemästra användandet av sagda medier.” Bild: Pontus Lundahl/TT/pixabay
    ”Det effektivaste sättet att bli av med de barnsjukdomar som präglar nya medier är att bemästra användandet av sagda medier.”

Nya bilder kräver nya glasögon

För att kunna förstå dagens bildflöde i sociala medier bör vi lära oss av konsthistorien och filmvetenskapen, skriver Nathan Hamelberg. Nya medium har nämligen alltid varit effektiva propagandakanaler.

Är vår syn verkligen lämpad för de nya medierna? Hur ser vi på dem? ”Ser” är kanske fel ord, jag menar inte vilken status sociala medier har i våra ögon. Utan huruvida vår förmåga till kritisk betraktelse på sociala medier fungerar särskilt väl. Hastigheten varmed information sprids på nätet har diskuterats flitigt, men jag tror inte vi på långa vägar nystat klart i relationerna mellan avsändare och mottagare, avbild och det avbildade, montage och original samt inte minst sammanhangets betydelse.

Kritiken av sociala medier har lika mycket att lära av bildteori, konsthistoria, diskursanalys, filmvetenskap och receptionsanalys som av grundläggande källkritik. Varför? För att våra ögon har lärt sig att se. Att se är inte bara att registrera, det är att sortera, tolka, tyda, systematisera och till och med att gissa.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Under ett halvt årtusende, från och med renässansmåleriet och framåt, har normen i föreställande konst varit att skapa en avbild av det avbildade så som det ter sig om betraktaren är i centrum. När fotografiet och de rörliga bilderna gjorde entré i världen med deras förmodat dokumentära kvaliteter, skapades nya möjligheter för masskommunikation och masspropaganda.

Givet att internet och sociala medier kanske har förändrat avstånd, relation och cirkulation på bilder och text mer än något annat sedan renässansen och tryckpressen är det inte konstigt om vår syn lider av barnsjukdomar.

I sin bok ”What do pictures want?: The lives and loves of images” (2005) argumenterar bildteoretikern och medievetaren W. J. T. Mitchell för att bilder i allt väsentligt är likställbara med meningar. Mitchell var språkvetare innan han blev bildteoretiker, så att han betonar likheterna mellan text och bild är kanske inte förvånansvärt. Självklart har bilder inte någon exakt syntax, men de vill säga oss något. Till och med ett foto som förment bara har registrerat en del av världen representerar ett medvetet urval.

En övervakningskamera är riktad och vill lyfta något framför något annat. Någon har riktat blicken åt oss, som för att säga ”det här skall ni fästa blicken på”. Om vi som W. J. T. Mitchell tänker oss att bilder talar till oss, så är att ställa sig frågan ”vad säger den?” kanske det enklaste sättet att förstå vad de vill.

När den föreställande konsten delvis började trängas undan av fotografiet eftersom dess funktioner i flera avseenden blev överflödiga, började konsten uppehålla sig vid att försöka förmedla mer än bara det visuella avtrycket.

Medan impressionism, symbolism och expressionism främst kan sägas ha velat få oss att förnimma känslor, upplevelsers intensitet och avtryck på sätt som inte ett fotografi kunde förmedla så försökte kubismen säga något om bilder i sig. Som konstkritikern Robert Hughes sa så ersatte kubism meningen ”detta är vad jag ser” med frågan ”är detta vad jag ser?”

I sin inflytelserika tv-serie och bok ”Ways of seeing” (1972) argumenterade den nyligen avlidne konsthistorikern John Berger för att ny bildteknik förändrar sättet vi ser på bilder från äldre epoker. John Berger betonar gamla tiders porträttmåleri, hur möjliggörandet av masspridning i dag skapar besattheten av original – samtidigt som förmågan att se på dem med samma blick som förr går förlorad för evigt.

I dag har var och varannan skolelev världen runt sett reproduktioner av Da Vincis Mona Lisa och Nattvarden eller Goyas Krigets fasor utan att ha sett originalen, men just för att så många sett avbilder av bilderna är originalen mytomspunna.

Om man ser till rörlig bild blir det uppenbart att vi ser annorlunda i takt med att bilderna blir annorlunda. I och med den teknik som till exempel möjliggjorde 2005 års remake av ”King Kong” blir publiken inte lika lätt skrämd av förlagan från 1933. Omvänt kan ny teknik och nya medier ha enorm effekt på publiker som inte har lärt sig att tolka dem.

Filmen ”Nationens födelse” (1915), D. W. Griffiths hyllning till USA:s före detta konfedererade stater i allmänhet och Ku Klux Klan i synnerhet, fick terrorgruppen som kriminaliserades efter det amerikanska inbördeskriget att återuppstå med runt fyra miljoner medlemmar som mest. Drygt tio år senare möjliggjorde Adolf Hitlers och Joseph Goebbels effektiva exploaterande av radiomediet att det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet nådde masspublik trots begränsade resurser redan innan den tyska industrins tungviktare ställde sig bakom partiet på 1930-talet.

Att gamla perspektiv låser oss inför nya medier är inte något som enbart påverkar politiken. Ett exempel det ofta refereras till är Orson Welles radiodramatisering av H.G. Wells ”Världarnas krig” från 1938. Radioteatern misstogs för verklig nyhetsrapportering när den kom, just för att folk var så dåliga på att skilja verklighet från fiktion i det relativt nya mediet.

Däremot är politiska krafter sällan sena med att försöka exploatera nya medier – i synnerhet politiska krafter som är marginaliserade. Att den så kallade alternativa högern är så stark online beror på att de stoppades i etablerade medier. Därav öknamnen ”PK-media” och ”gammelmedia” – ämnade att helga de egna kanalerna.

Åter till W. J. T. Mitchell: om bilder vill säga oss något så är det både lättare och svårare att förstå vad i dag. Lättare för att vi lever i en historiskt ojämförligt rik tid sett till den mängd visuell information vi tvingas bearbeta dagligen, från fler avsändare och genom fler kanaler än någonsin. Svårare, för de informella kontrakt som tidigare funnits mellan avsändare och mottagare luckras upp dagligen.

W. J. T. Mitchell säger ju även att en bild i allt väsentligt är en mening, att vi ska förhålla oss till den som en mening. Ibland är ju det uttalat med bilder – fortfarande kommenteras det politiska läget i dagstidningarnas karikatyrteckningar som Magnus Bards på DN:s ledarsida och vi har memes som vem som helst kan producera i en smartphone genom att sammanfoga ikoniska bilder med en kort text som styr hur man ser bilden.

Memes har blivit något av den informella politiska kommunikationens kanske vanligaste uttryckssätt. Vi lever i en ny tid för visuell kommunikation – förut var kommunikationen långt mer hierarkisk, flöden gick från centrum utåt, uppifrån och ner – mönster som bara rubbades när vissa ikoniska bilder slog igenom.

Att fråga ”qui bono?” (”till vems gagn?”) tror jag inte räcker för att förstå vad en meme eller en bild i sociala medier vill säga. Trollande – att medvetet vilja provocera i en diskussion för att få den att byta fokus eller gå i baklås – görs ofta från konton med fingerade namn. Vilket gör att många av de mest högljudda eller insinuanta inläggen i sociala medier görs av folk som i själv verket har motsatt syn politiskt.

En och samma bild kan likt ett flygblad illustrera en konflikt eller rentutav omformulera en konflikt. I synnerhet är stora grupper online känsliga för det – vänster- eller högeraktivister kan utöva lite jujutsu genom att under förklädnad formulera en karikatyr av motståndares ståndpunkter – som sagda motståndare sedan försvarar. Det är att plantera ett ”halmgubbeargument” och om motståndarna nappar på betet förs diskussionen utifrån usla premisser.

Så mycket i dagens sociala medier handlar om desinformation, att likställa kunskap och tyckande. Allt från vaccinmotstånd, klimatskepticism, konspirationsteorier med mera närs av den desinformationen. Desinformation handlar inte så mycket om att influera folk att göra andra val utan att omöjliggöra val.

Inget möjliggör desinformation så mycket som att dölja eller förvanska avsändaren, eftersom vi tenderar att ta till oss information helt olika beroende på varifrån den kommer. Till det kan man väl tillägga att inget utmärker konspirationsteoretiker som viljan att framstå som den som ser det ingen annan gör, vilken grupp som ”ligger bakom”, snarare än att synliggöra intressemotsättningar. ”Woke” som det heter på modern urban slang.

Hur ska vi navigera i det nya visuella landskapet? Precis som propagandafotografiet vid amerikanska inbördeskrigets och Krimkrigets dagar hade en enorm potential att övertyga publiker om vissa berättelsers sanning så kan sociala medier fungera på ett liknande sätt i dag. Inte minst för att till exempel Facebook utifrån kommersiell hänsyn skapat algoritmer som genom matchning sorterar bort mycket innehåll i enskilda flöden som inte överensstämmer med den enskilda användarens övertygelser.

Därmed förstärker Facebook effekten av användarens så kallade ”confirmation bias” (konfirmeringsbias eller bekräftelsefördom på svenska), ett välkänt psykologiskt fenomen som innebär att människor omedvetet sållar i information och främst tar till sig den som bekräftar de egna åsikterna. Knäckfrågan för vänstern är att lyckas förena skepsis med handling samt att bryta med vanan att enbart tala till de redan övertygade. Det effektivaste sättet att bli av med de barnsjukdomar som präglar nya medier är att bemästra användandet av sagda medier.

Samtiden är en kamp på flera fronter: dels att motverka desinformation och slå vakt om journalistikens opartiskhet, dels att aktivt opinionsbilda. Det räcker inte att ropa på opartiska skiljedomare för att bekämpa den nya högern, opinionsbildningen för ett annat samhälle krävs också, annars reduceras motstånd till att klamra sig fast vid att försvara status quo i en tid då vi går mot enorma förändringar.

Vänstern har varit usla på att ta fajten på nätet för att den hyst en övertro till kulturen och de medier där den redan dominerat. Om vänstern inte lär sig kommunicera i nya kanaler kan Viktor Orbáns och Donald Trumps framgångar upprepas även i Sverige.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter