Inrikes

Måste klassamhällets offer vara oklanderligt goda för att förtjäna empati?

Publicerad 22 januari, 2017

Jag, Daniel Blake riktar ett rättmätigt anklagande finger mot samhällets rigorösa kontroller av ekonomiskt utsatta personer men reproducerar samtidigt bilden av den klanderfria, "respektabla" fattigdomen. Bild: Bild: Press

Dagens ETC

Kulturskribenten Anna Remmets djupdyker i synen på ekonomisk utsatthet och anständighetskravet på de utsatta i kulturen.

Anna Remmets

I sin uppmärksammade bok Fattigfällan från 2016 undersöker Charlotta von Zweigberk hur förrädiskt lätt det är falla fritt genom alla samhällets alla skyddsnät. Ett annat centralt tema är det anständighetskrav som följer på ekonomisk utsatthet.

Charlotta von Zweigberk beskriver en syn på fattigdom där utgångspunkten är att den fattiga gjort sig skyldig till sin egen belägenhet genom att vara lat och odisciplinerad. Såväl myndigheternas minutiösa kontroller av och villkorande av hjälp som omgivningens äcklade miner när en ekonomiskt utsatt person "kostar på sig" att äta på McDonald’s, röka eller bara skratta och verka glad är delar av denna ideologi där den fattiga ska "förtjäna" medlidande (men sällan solidaritet) genom att dels uppvisa ett oklanderligt leverne, dels en klädsamt lidande uppsyn.