Sedan i juni bor paret Hannah Freeman-Hoare och Danny
Jenkins i en etta vid Finsbury Park i norra London.
– Lägenheten är sliten, ett fönster är sönder och brevinkastet till huvuddörren är bara ett hål. Samtidigt är det vårt bästa boende hittills, säger Hannah och fortsätter:
– För första gången bor vi ensamma, vanligtvis är det för dyrt. Men många lägenheter har stått tomma under pandemin. Därför hade vi fler val. Vi prutade ner vår månadshyra med 250 pund och betalar nu 1 700 per månad.
Ett kvarter bort ligger deras förra lägenhet, som de delade med Hannahs syster och partner. Innan Hannah flyttade in renoverades den del av fastigheten som tidigare huserat en restaurang.
– Kvar i källaren fanns bråte och sopor från restaurangen. Ett himmelrike för djur. Vi fick råttor i vår lägenhet, trots att vi bodde högst upp. Men det värsta var räven som dog i källaren. Trots upprepade påtryckningar tog det flera veckor innan vår hyresvärd flyttade kadavret. Lukten av ruttet kadaver var hemsk, säger Hannah.
2019 brast en vattenpump på gatan, som svämmades över. Vattnet gick upp till knäna och fyllde husets källare.
– Jag ringde hyresvärden, som vägrade göra något åt det. Men brandkåren var på plats och de pumpade ut vattnet ur källaren. Efter läckan hade vi varken vatten eller el i flera veckor. Samtidigt känns det normalt för London. Alla har absurda berättelser och erfarenheter.
Likt många av sina vänner vill Hannah Freeman-Hoare nu lämna London, som hon bott i under tio års tid.
– Jag kommer från södra Cornwall och vill flytta tillbaka. Men eftersom många lämnar storstäderna är det nu brist på bostäder även där.
– Även för oss som har en bra inkomst är det svårt att spara pengar till en deposition för att köpa hus utanför London. Vi lever sparsamt, cyklar överallt istället för åka kollektivtrafik, men det mesta jag lyckats spara är 500 pund från en månadslön under pandemin. Det kändes som ett mirakel, säger Hannah.
Rekordmånga hemlösa
Den som vill försöka köpa en bostad i London för att komma bort från hyresmarknaden får räkna med att betala i 426 000 pund, över fem miljoner svenska kronor. Det är medianpriset i staden. Det är också tolv gånger mer än en lärares årslön. Stigande privata hyror, otillräckliga statliga bostadsbidrag och färre subventionerade hyresrätter gör att låg- och medelinkomsttagare har svårt att hitta bostäder som de har råd med. Och det har också gjort att i slutet av 2020 var 62 670 hushåll i London hemlösa och bodde i tillfälligt boende. Det är den högsta nivån på 15 år.
Ofta härleds dagens kris till Margaret Thatchers bostadspolitik under 1980-talet och initiativet ”Right to buy” (rätt att köpa), som gjorde det möjligt för hyresgäster i statligt subventionerade bostäder att köpa sin bostad till ett reducerat pris. Inom fem år hade en miljon hyresrätter sålts. Resultatet blev att kommunerna på sikt förlorade den inkomst från hyresrätter som behövdes för att upprätthålla och bygga nya fastigheter med överkomlig hyra.
– Vi vill att regeringen ska stoppa utförsäljningen av sociala hyresbostäder, säger Pat Turnbull, från paraplyorganisationen London Tenants Federation, LTF, som består av lokala föreningar för sociala hyresgäster i London och arbetar för att skapa bättre hyresvillkor i London och resten av England.
– Kommunerna måste få mer pengar för att kunna renovera och upprätthålla antalet social bostäder. Deras budget har minskat med 40 procent de senaste tio åren. Mer pengar innebär även att de kan köpa tillbaka lägenheter som tidigare sålts till reducerat pris, fortsätter hon.
För tio år sedan kom ett nytt initiativ för att hantera bristen på subventionerade bostäder. Istället för sociala hyreslägenheter satsade man på så kallade prisvärda bostäder, där hyran inte skulle vara högre än 80 procent av marknadshyran. Men även det är en hyra som många låginkomsttagare inte har råd att betala, enligt LTF.
Khans framtidsplan
Londonplanen. Så kallas den strategi för att fler ska ha råd att bo som Londons borgmästare Sadiq Khan lanserade förra månaden. Enligt planen ska fyra miljarder pund satsas på att bygga subventionerade bostäder under de kommande fem åren.
Centralt i Londonplanen är ett fokus på föreningar som består av såväl privatägda lägenheter, andelsägare samt subventionerade bostäder. LTF är kritiska och menar att tidigare etablerade föreningar har separerat hyresgäster och privatägda lägenheter med separata hissar, dörrar och specifika kvarter för hyresgäster med låg inkomst.
Men andra som bor i subventionerade lägenheter i redan etablerade föreningar är positiva till utvecklingen. En av dessa är Sally Powell.
– Här bor människor från hela världen och alla har olika livserfarenheter – den pensionerade läraren är granne med familjen som tvingades fly från Somalia. Vi hjälper varandra och vi lär från varandra.
– Ingen vet direkt vem som äger sin lägenhet och vem som hyr en subventionerad bostad. Vi är integrerade med varandra. Och det tror jag är framtiden, fortsätter Sally.
Samtidigt lider de boende av dålig service från Notting Hill Genesis, som äger området. Några hus bort från Sally Powell bor Pia Kristmansson, som är svensk men har bott i London i över 20 år. Hon äger 25 procent av sin lägenhet och betalar hyra på resterande 75 procent. Pia var drivande när hon och flera av hennes grannar bestämde sig för att stämma Notting Hill Genesis och ta dem till domstol 2016.
– Det har varit otaliga problem. Länge betalade vi för en obefintlig hiss och enorma summor för trädgårdsskötsel, som dessutom missköttes, säger Pia.
Förra året ville Pia Kristmansson sälja sin lägenhet och flytta tillbaka till Sverige. Men efter Grenfell Tower-tragedin 2017, då ett höghus brann ner och 72 människor dog, måste bostäder kontrolleras för att certifieras som icke-brandfarliga. Det kräver även banker för att lån ska godkännas. Därför kan inte Pia sälja innan lägenheten godkänts. Hon har fortfarande inte fått besked om när kontrollen ska genomföras.
– Vi behöver ständigt kämpa för att få det mest basala. Det tar mycket tid och energi, säger Pia Kristmansson.
