Inrikes.

2018-01-13 16:31
Bild: Janerik Henriksson/TT Illustratör: Sandra berg

”Många är brottsoffer från början”

Våldet mellan unga i eller i utkanterna av kriminalitet har uppmärksammats allt mer det senaste året, häromveckan gick rikspolischef Dan Eliasson ut och efterlyste hårdare straff mot unga kriminella. Men vad säger ungdomar själva? ETC har träffat två unga killar som ville berätta om varför de hamnat i kriminalitet som barn och hur de tagit sig ur det.

Jonatan, 17:

”Jag är uppväxt i ett område som inte är så bra. Det är inte samma som Rinkeby, men har fått stämpeln som ett dåligt område. När jag var liten var det många som sket i skolan. De ville bli som sina storasyskon, som höll på med kriminalitet. Samhället når inte fram med budskapet om varför man ska gå i skolan.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


En gång i sexan blev jag utslängd från lektionen för att jag inte kunde sitta still. Jag fick min adhd-diagnos lite senare, så de kunde inte hantera mig för de visste inte vad som var fel. Jag hade en tändare i fickan. Jag gick in på toaletten och tände eld på pappersbehållaren för handservetter. Halva skolan blev brandskadad. Efter det tänkte jag så här: nu fick vi vara lediga en vecka för att de måste sanera. Om jag fortsätter så här så kanske vi inte behöver gå i skolan. Det skulle se bättre ut för mig, om anledningen till mina dåliga betyg var att jag inte hade kunnat gå i skolan. Då kanske jag skulle få en ny chans och ta igen det. Typ runt sjuan började jag leva efter mina egna mål. Jag tänkte att det här är alldeles för svårt för mig, jag kommer inte lyckas i skolan. För jag kunde inte sitta still ens i en halvtimme. Jag började sträva efter att klara mig själv. Jag drömde inte om svensson-livet. Jag drömde om Pablo Escobar. Jag ville sikta på något jag kunde, och det jag kunde var att göra dåliga saker.

Min pappa var kriminell och jag ville inte bli som honom. Men jag hade också en annan tanke: Han var dålig på det han gjorde. Han kunde inte sin grej. Jag kunde min grej. Jag kunde lyckas som kriminell. Min biologiska pappa slog mycket på min mamma, så jag blev flyttad till fosterfamilj när jag var två till tre år. Jag har hört berättelser om honom, men knappt träffat honom. Jag såg honom på stan en gång när jag var typ 14. Jag gick fram och sa hej. Han var sliten. Jag tänkte på min pappa mycket i skolan. Det påverkade också mina resultat.

Jag var fosterhemsplacerad från två års ålder tills jag var tio. Jag hade taskiga förhållanden i min fosterfamilj också. De slog mig. Att jag hade det tufft på det sättet var det nog ingen som tänkte på. Det kom och gick olika elevassistenter för att jag skulle bli lugn i skolan. Alla slutade för att de inte pallade med mig. Det var ingen som ville kämpa för mig. På högstadiet sattes jag på en resursskola. Jag gick dit, de serverade frukost vid niotiden. Sedan struntade jag i att gå på lektionerna. Det var kanske två-tre stycken på skolan som ville ta tag i sin skolgång, övriga 20 var som jag. Vi satt och spelade poker och skitgubbe.

De äldre i området, de som var rutinerade när det gällde kriminalitet, blev lite som kontaktpersoner. Det är de som lär dig från grunden hur du tar dig fram. Man tycker att deras historier är fräna och man vill skapa egna historier. Det börjar smått. Du ska springa ner med fyra gram röka till någon kund, när du kommer tillbaka får du behålla 50 spänn och du kan sticka och köpa godis. Sedan blir det ju mer och grövre saker.

Jag åkte in på institution första gången dagen efter min 14-årsdag. I femtonårsåldern började jag tänka annorlunda, att jag kanske kunde bli något annat. Jag visste att jag inte hade den kylan som krävs för att kunna bli någon maffia. Jag har för mycket kärlek i kroppen. Och jag hade börjat bli mer och mer rädd. När jag var 14 år var vi fyra grabbar som hjälpte de äldre. En av de killarna blev skjuten på sin moped på väg till fotbollsträningen. Han överlevde. När man är 16 år gammal och inte kan ta moppen till fotbollsträningen utan att bli skjuten, då är något fel. I vissa områden är det lättare att skaffa vapen än nya vänner. Om du skulle komma till mitt område är det svåraste du kan göra att skaffa vänner. Det lättaste att skaffa är narkotika. Därefter kommer också vapnen.

Politikerna behöver försöka förstå hur det är att växa upp i utsatta områden. Barn som växer upp i fattigdom, som ser sin mamma inte kunna få fram mat på bordet, de krigar för sin mamma, för att hjälpa till hemma och få maten på bordet. Barnen går ut på gatorna, och börjar deala smått, för att hjälpa till med pengar hemma. Sedan är den onda cirkeln igång. Politikerna måste sluta snacka så mycket. Det måste hända saker i miljonprogrammen. De flesta i miljonprogrammen vill inte leva de här liven. Det är frustrerande att höra snacket, men inte se något ändras.

Jag hade tur som slutade i tid. Jag har kompisar som är kvar i skiten. Många har jag fått säga hejdå till. För att jag ska komma vidare måste jag bryta kontakten med vissa. Mina kompisar jag har kvar i dag, som fortfarande är kriminella, är de som jag kommer behålla livet ut. Vi har växt upp tillsammans. Vissa vänner kan man inte bara säga hejdå till. Jag vill ju själv lyckas, men jag vill inte lyckas ensam. Om jag kan dra med mig någon på vägen så gör jag det.”

Berättat för Annie Hellquist

Jonatan heter egentligen något annat.

Andi, 19:

”Jag vill berätta för det finns alltid en bakgrund. En gång var vi alla barn. Min pappa var alkoholist och narkoman och misshandlade min mamma och oss barn. När pappa var full gillade han att slå först och prata sedan. Jag blev också en våldsam person. Vi var fem syskon, vi växte upp här och där runt över hela Sverige. Vi bodde på ett ställe, så kom socialtjänsten in i vårt liv, då flyttade vi så kunde de inte ha insyn längre. Så blev det ett nytt ställe, en ny socialtjänst och så fort de börjat intressera sig så flyttade vi igen. Det får man ge honom, han var väldigt driftig när det gällde att dölja familje­hemligheter. Pappa knarkade upp pengarna istället för att ge oss riktiga sängar att sova i. Vi hade inga bord eller stolar, men vi hade en tv. Pappa hade ett litet bord och en stol som bara han fick sitta på. Vi andra åt sittande på golvet.

Jag har en komplex PTSD, som man får av trauma under längre tid. Det liknar det man kan få när man har varit i krig. Jag minns ett tillfälle när jag var fem år. Vi satt och åt. Jag hörde någon borra någonstans och jag frågade min pappa vad det var som lät. Han sa att det bara var någon granne som lagade något. Tre sekunder senare smäller det till, dörren brakar upp och svartklädda män med automatvapen dundrar in. Efter det blev vi familjehemsplacerade.

De delade på oss syskon. Jag hamnade i ett familjehem som tyckte att jag var för krävande. Jag flyttades till barnhem, därefter till ett helt okej familjehem. Det gick bra, men jag var rädd hela tiden. När jag skulle bära min tallrik och mitt glas till diskbänken efter middagen tappade jag glaset, som gick sönder. Nu kommer jag få så mycket stryk, tänkte jag. Fosterhemsmamman kom fram och sa att det inte gjorde någonting. Jag började känna mig tryggare. Men jag var otroligt utåtagerande i skolan. Så fort jag kom i kontakt med andra barn skapades ett utanförskap, för att jag bodde i fosterhem, för att min pappa satt i fängelse. Jag har aldrig gillat att slåss, men jag har gjort det när jag har blivit arg. De äldre killarna såg potentialen, att det fanns resurser, det var så jag kom i kontakt med dem. Så jag började hänga med dem när jag var elva år. Just då mådde jag väldigt dåligt, för när jag var elva dog min pappa. Alla visste ju att min pappa hade dött, men ingen frågade om det.

Jag hamnade på HVB-hem och sedan på en SIS-institution. Jag var minst. De äldsta var runt 16 år, jag skulle snart fylla tolv. Just där och då drömde jag om att bli innebandyproffs. Jag tränade på Zorro-finten hela tiden. När jag kom ut, så flyttade jag tillbaka till fosterhemsfamiljen, men jag brände den nya chans jag fått. Jag slog en klasskompis som sa något om min mamma. Jag fick hemundervisning, men jag var våldsam mot läraren.

Jag var inte kriminell när jag var sex år, men det enda jag visste var att när jag blir arg då slår jag, jag kunde inga andra sätt. Jag borde ha hamnat i ett erfaret familjehem. Någon gammal räv som jobbat med kriminella ungdomar och utsatta barn länge. De borde ha behandlat min PTSD innan skolan. Jag borde ha fått träffa barn med liknande erfarenheter. Jag gick i en medelklasskola där alla hade mat på bordet och fick vad de pekade på. De löste konflikter genom att prata. Mitt våld mot jämnåriga mattades av när jag kom in i tonåren. Men jag hade så mycket ilska kvar.

De äldre rekryterar alltid de yngre, för de yngre är ju galna. Jag gjorde vad som helst bara jag fick pengar. Just grejen: ”Jag vill också vara med!”, Har du inte familjetryggheten söker du gemenskap i gäng, droger och brottslighet. De gäng vi pratar om i dag är löst sammansatta nätverk ute i förorterna. De äldre är barndomsvänner från början. Det är ingen som går runt i västar eller sådant, det är stora kompisgäng. Man håller på med samma grejer, säljer narkotika, men jobbar inte nödvändigtvis ihop. Men så plötsligt har någon snott någon annans kund. Då kan någon gå och skjuta någon annan för att visa att ingen snor mina kunder. Det är lättare att få tag i en pistol än ett jobb. Går du till din lokala grill och frågar var du får tag på en gun, så vet de vem du ska prata med, men går man till samma ställen och frågar om jobb, så garvar de bara åt dig. Anledningen till att jag i dag har ett jobb, är att jag har fått rätt manliga förebilder. När jag blev äldre blev jag också räddare, folk började dö, kriminalitet blev tyngre.

Tankarna att jag skulle kunna göra något kriminellt finns ju hela tiden. Att det vore lätt att sälja lite narkotika, när man behöver pengar. Man börjar förhandla med sig själv. Har man kvar vänner i kriminaliteten så hör man hela tiden allt som händer och dras in. Man måste försvinna. Jag gjorde nya profiler i sociala medier, bytte nummer, låg lågt. Folk trodde jag var död eller satt inne.

Det som jag tycker att samhället kan förbättra gentemot utsatta unga är att många av oss är brottsoffer från början. Tänk om samhället hade sett mig som det istället för att se hur stökig och jobbig jag var. Det hade nog ändrat en del.”

Berättat för Annie Hellquist

Andi heter egentligen något annat. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.