Det är torsdag. Manel Rodrick har just fått ett dödsbud samma morgon, en väns pappa har gått bort i covid-19, i ung ålder, och hon känner sorg.
Men sorgen handlar inte bara om den person hon själv står nära utan också om andra som drabbats och den oro det finns all anledning att känna i pandemitid.
Järvaområdet där hon själv är verksam, är en del av Stockholm som drabbats extra hårt av corona. Och Manel Rodrick är kritisk till att inte de svenska myndigheterna coronainformerat tidigare och på ett sätt som människorna kunde ta till sig.
– Myndigheternas rekommendationer gällande social distansering har varit väldigt svåra att genomföra i Järvaområdet på grund av bland annat inställda bussavgångar, som i sin tur har lett till än mer trängsel när människor här har tagit sig till och från skolan och arbetet, säger hon.
Hon ser också att myndigheternas rekommendationer gällande distansering från äldre och personer i riskgrupp i många fall varit tuffa att följa i Järvaområdet, sett till familjernas sammansättning, som många gånger är generationsöverskridande.
I dag handlar den offentliga diskussionen mycket om varför Sverige inte lyckats bättre med att skydda svaga grupper och människor i socioekonomiskt utsatta områden mot coronasmitta, men Manel Rodrick ser likheter i många andra debatter.
– Media skildrar gärna problem i förorterna, mörka historier om bilbränder och kriminalitet, snarare än all den utveckling, gräsrotsrörelser och otroliga krafter som gör fantastiska saker här. Politiker och experter uttalar sig om oss i stället för att prata med oss. Det leder till att människor snarare ser olikheter än likheter. Det skapar i sig klyftor mellan människor som gör att vi får svårare att närma oss varandra.
Prat med – inte om
Just detta med många parameterar och vikten av att prata med – i stället för om – människor i socioekonomiskt utsatta områden, var en av anledningarna till att StreetGäris bildades, som ett nätverk för ”gäriskap” (gäri är slang för tjej och i StreetGäris står gäri för kvinnor och icke-binära, alltså den som väljer att stå utanför uppdelningen i kvinna/man). Det var för sju år sedan, på initiativ av Ailin Moaf Mirlashari, uppväxt i Kista. Hon sms:ade då ett gäng gäris i bekantskapskretsen och snabbt skapades en Facebookgrupp med ett par hundra medlemmar. Nu är de cirka sju tusen och nya medlemmar fortsätter att strömma till.
För Ailin Moaf Mirlashari var det viktigt att skapa ett rum där alla var välkomna eftersom hon själv inte kände sig hemma i andra feministiska nätverk.
Manel Rodrick konstaterar att under de åren som gått sedan dess har StreetGäris gjort skillnad. Både för enskilda medlemmar, som kunnat stötta varandra, men också på samhällsnivå. Hon tycker fortfarande att trygga rum behövs och hon återkommer till ordet ”intersektionalitet” när hon ska förklara varför, ett ord som handlar om hur olika typer av förtryck och diskriminering hänger ihop och förstärker varandra: Kön, klass, etnicitet, sexualitet och så vidare.
– Nu, när jag är med i StreetGäris, är intersektionalitet en del av min ryggrad. Det betyder att jag kan jag vara mer kritisk men också känna en styrka i andra perspektiv.
Kan du ge exempel på vad som gör att den som rasifieras inte känner sig välkommen i en feministisk rörelse?
– Det kan handla om att det intersektionella perspektivet saknas, man pratar om jämställdhet mellan kvinnor och män. Men en fråga har alltid att göra med fler perspektiv. Jag som rasifierad är inte bara kvinna på arbetsmarknaden, mitt ursprung och min identitet spelar roll. Det är otroligt viktigt när man talar om feminism i Sverige, att man måste öka sin medvetenhet om alla kvinnor och icke-binära, att vi inom gruppen har olika förutsättningar.
Mot den bakgrunden startade StreetGäris för ett par år sedan en kampanj för pensionsrättvisa, med fokus på invandrarkvinnors pensioner.
– Kampanjen startade som en studiecirkel, för många av oss delade en oro: Hur ska det gå för våra föräldrar? Vi utmanar det svenska pensionssystemets orättvisa och det är otroligt viktigt och nödvändigt!
I dag har Pensionsrättvisa utvecklats till en egen organisation.
Ledordet är syskonskap
De första åren fokuserade StreetGäris mycket på systerskap.
I dag talar de hellre om syskonskap. Och trots att de i praktiken är en både feministisk och antirasistisk organisation undviker de gärna den typen av epitet. Och de fokuserar på handling, vilket vissa skulle definiera som feministiskt/antirasistiskt.
– Oavsett om du är en gäri eller inte har du syskon. Vi diskuterar i de termerna, StreetGäris står för syskonskap, att kunna bli sedd och befinna sig i tryggare rum.
Du ser inte en risk att begreppet syskonskap riskerar att bli diffust och därmed tappa maktperspektivet, som att kvinnor har lägre lön, rasifierade har svårare att få jobb och så vidare?
– Nej, Jag ser syskonskapet som vägen in för att prata om feminism. De jag försöker nå förstår, för de förstår min värdegrund och vad mitt fundament är. Syskonskapet kan stärka att rasismen dämpas och att feminismen stärks. Igenkänning och förståelse bryter normer och det behöver vi i strävan efter jämlikhet.
I sin kamp för ett jämlikt samhälle har StreetGäris tre ben. Nätverket i sociala medier, folkbildning och opinionsbildning.
– Vi vill påverka och bryta diskriminerande strukturer, sammanfattar Manel Rodrick.
De är ofta ute och föreläser och arrangerar workshops där människor får möjlighet att förstå vad intersektionalitet är och se vad de själva har – eller inte har – för privilegier. Till exempel genom var och hur man bor.
– Det ger utrymme för människor att prata om sina erfarenheter och tankar och känna igen sig i varandra. Vi ordande till exempel en icke-politisk valvaka 2018. Vi försöker ha örat mot marken och känna av vad det finns behov av att samlas kring. Inför valet kände många en oro för vart samhället är på väg och vi skapade ett tryggare rum för att prata om det. Alla var välkomna – och hittills har ingen sverigedemokrat eller främlingsfientlig dykt upp på sådana möten.
De arrangerar även en samtalsserie under vinjetten Tala med!
– Det är fysiska panelsamtal som även filmas och kan streamas. Ett av det senaste handlade om att vara same i Sverige idag. Då tänker vi på att inte bara de som diskuterar i panelen är samer utan även moderatorn. Jag som inte själv är same kan sympatisera med dem men jag kan inte känna det de känner och därför ska jag inte vara moderator. Däremot kan jag vara det om samtalet handlar om POC, person of colour, och att vara icke-straight i Stockholm.
Nya kampanjer startas, alltid utifrån medlemmarnas förslag i nätverket och StreetGäris uttalar sig ofta i den offentliga debatten. Men de väljer och väljer bort, utifrån sin magkänsla.
– Om vi får frågan om att uttala oss i en tidning där vi inte känner förtroende för att de ger en rättvis bild av vilka vi är och vad vi vill säga, tackar vi nej, för det gynnar inte oss. Vi försöker ha örat mot marken där, och välja de kanaler som passar oss. Vi ser att många av de vi vill nå lyssnar på poddar. Att Facebook är viktigt för vissa åldersgrupper men knappt existerar för de som är 13–14 år idag. Då får vi tänka tik-tok och videoklipp.
Utgår ni framför allt från lust, vad det finns en pepp i gruppen för att göra, eller tänker ni mer strategiskt politiskt på vilka frågor som är viktigast att få upp på dagordningen?
– Styrelsens uppdrag är att tänka långsiktigt, i hur vi kan bidra till medvetenhet om intersektionalitet och ett jämlikt samhälle. Vi kommer alltid att uppmuntra till engagemang och nya initiativ, högt och lågt. Hands-on-aktivismen är central och vi i styrelsen kan länka vidare och agera möjliggörande. Men vårt uppdrag är att samtidigt tänka på hur vi vill positionera oss.
Känner vi varandra?
Manel Rodrick menar att när det uppstår diskriminering i grupper har det ofta att göra med informationsbrist och att människor inte har fått chansen att lära känna varandra. Det handlar om privilegier och att diskriminering utgår från en orättvis fördelning av makt i samhället, där majoritetsgrupper som besitter privilegier tenderar att inte vilja kompromissa – något som ofta sker på bekostnad av minoritetsgrupper.
– Diskriminering i grupper beror på olika faktorer, såsom segregation, fördomar och rasistiska föreställningar om andra och informationsbrist.
Själv har hon funderat en del över det ”mellanförskap” hon själv hamnat i, som adopterad svensk. Uppväxten i en svensk småstad, omgiven av svenskfödda vänner, som skrattade åt samma skämt, spelade i samma innebandylag och så vidare, fick henne att känna sig ”svensk”. Men till slut insåg hon att olika hudfärg kan spela roll.
– Jag vet inte hur gammal jag var när jag en dag tittade på min hand som är brun och min kompis han som är vit och förstod att det är orsaken till att vi behandlas olika.
Genom sitt engagemang i StreetGäris har hon fått den intellektuella förståelsen för de rasistiska strukturer som leder till att människor inte bara behandlas olika utan också, ofta omedvetet, söker sig till vänner med samma hudfärg. Att bryta det mönstret, hitta mötespunkter så att människor verkligen lär känna varandra, oavsett ursprung, menar hon är grundläggande i den antirasistiska kampen.
– Just därför är både folk- och opinionsbildning så viktigt, för att påverka förändring.
Politiker måste erkänna strukturer och skapa möjligheter för alla, inte enbart riktat mot majoritetssamhället. Det kan i sin tur leda till att det sätts upp strategier i syfte att skapa ett mer jämlikt samhälle.
Manel Rodrick arbetar även med inkluderingsfrågor i sin yrkesroll, som studievägledare på Järvaskolan. Där är det feministiska perspektivet centralt, förklarar hon.
– Nu har valet till gymnasiet öppnat. För att våra kids, våra elever, som kommer från olika delar av Järva och har olika livsförutsättningar, ska kunna göra bra val behöver vi stärka dem i feministiska frågor, få dem att känna stolthet över sin bakgrund och sitt modersmål. Motivera dem till att vilja ta plats och förstå att ett annat modersmål är en styrka när vi jobbar så globalt som vi gör idag. Vi samarbetar med andra organisationer, Folkets hus och Rädda Barnen till exempel. Det kan handla om att vi talar med killar om mansnormer, sådana samarbeten är viktiga för oss.
Och för att stötta var och en av eleverna kan det handla om att både lyssna och ifrågasätta men också om att ställa krav i skolan.
– Jag pratade nyligen med en elev med toppbetyg. Hon tänkte vård- och omsorgsprogrammet för att bli vårdbiträde, för att hennes mamma och alla i hennes omgivning har lågbetalda jobb. Då ville jag beskriva för henne att med din förmåga och din kompetens, dina otroliga betyg, kan du bli distriktsköterska eller läkare om du vill. Du har inte samma begränsningar som generationen som kom före dig. Du måste våga stå på dig för att nå dina drömmar.
Extremt angeläget
Efter flera års engagemang i StreetGäris har Manel Rodrick nyligen blivit organisationens ordförande. I praktiken tillträdde hon redan i höstas, men det formella beslutet kom nu under våren. Hon känner sig hedrad.
– Det är en enorm ära att bli vald. StreetGäris är en otrolig inspiration för många i det att de vågar tänka intersektionellt. Jag vet vad StreetGäris betytt för mig personligen, att jag fått chansen att lära känna mig själv bättre. Genom stödet i nätverket har jag fattat: att resonera såhär är inte fel. Att fortsätta kampen för tryggare rum, online och i verkligheten, genomföra föreläsningar, workshops, uppmuntra till aktivism och bjuda in till samtal om gränsöverskridande perspektiv i debatten känns extremt angeläget och jag är tacksam för förtroendet!
Länk: https://streetgaris.se/
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
