”Klyschan att våld föder våld är helt uppenbar”

Men var finns papporna? Det är deras berättelser som Vesna Prekopic och Beata Hansson skildrar i boken som kommer ut i dagarna på Verbal förlag. De har talat med poliser, socialarbetare, eldsjälar och inte minst fäder och söner.

Deras förhoppning är att boken ska ge en pusselbit till, i den här högaktuella samhällsdebatten. 

– Det här är ingen bok som ger svar, den är inte ansvarsutkrävande och vi har inte lösningarna. Vi vill bara att de här männen ska höras. Vi hoppas att man ska lyssna på vad de säger, säger Vesna Prekopic. 

– Ja, vi hoppas att boken ska vidga vyerna lite, tillägger Beata Hansson.

De skriver om pappor som älskar sina söner, men som inte är närvarande. De skriver om barns starka lojalitet även mot föräldrar som misshandlar dem, och om söners brist på goda manliga förebilder. Flera av männen berättar hur deras bild av vad manlighet är har påverkat deras eget liv såväl som deras söners. Här berättas om pojkar som fått lära sig att bemöta våld med våld. Blir de slagna och kommer hem och gråter, kanske söker tröst, kan de bestraffas för det av deras fäder. 

De får istället lära sig att inte visa svaghet, inte ta skit, slå tillbaka. Alla som Beata Hansson och Vesna Prekopic pratade med har varit i närheten av våld – vissa av dem har blivit utsatta för det eller utsatt andra. Förmedlar papporna att det ingår i manligheten att bruka våld så kommer deras söner söka sig till män som gör det, som liknar deras pappor.

– Vi människor känner oss trygga med de beteendemönster som vi känner igen, förklarar Beata Hansson. 

– Klyschan att våld föder våld är helt uppenbar. Skola och socialtjänst måste försöka bryta de här onda cirklarna väldigt tidigt, säger Vesna Prekopic. 

En viktig pusselbit för att komma åt problemen i socialt utsatta områden är skolan.

– Den är en skyddsfaktor, all forskning pekar på att en bra skolgång skyddar eleverna, säger Vesna Prekopic. 

Hon har tidigare jobbat som gymnasielärare i svenska och engelska, varit biträdande rektor på Tumba gymnasium och rektor på en grundskola i Husby. Hon vet hur svårt det är att stödja elever när det saknas resurser. 

– Jag hade elever som kom från våldsamma miljöer och elever som höll på att dras in i kriminalitet. De här problemen har hela tiden legat och pockat i bakhuvudet på mig och varit en drivkraft i mitt skrivande. 

Ett annat problem är trångboddheten. När barnen inte får plats skickas de ut på gator och torg, och där finns gängen och droghandeln.

– Har man åtta barn i spannet mellan låt säga två och arton år så är det ganska svårt att vara en närvarande förälder för alla åtta, konstaterar Vesna Prekopic. 

Var det något som förvånade er i det som kom fram i arbetet med boken?

– Den enorma hopplösheten. Jag tänker på en pappa i Tensta som uttryckte att allt var så hopplöst. Han hade en känsla av att samhället inte bryr sig om dem som bor i de här utsatta områdena, och så var det flera som kände, säger Beata Hansson. 

Deras intervju med Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, belyser ett intressant perspektiv som förvånade Vesna Prekopic; att det är en villfarelse att tro att de kriminella gängen tvingar in barnen i sina nätverk. Forkby menar att barnen i gängen upplever att de blir någon. Får status. De blir sedda, bekräftade och upplärda.

– De unga killarna vill in i gängen för där finns något som de saknar hemma, som de längtar efter. De blir inte kidnappade av några kriminella monster, utan de dras till gängen. Jag såg det inte så tidigare, säger Vesna Prekopic.  

Hon och Beata Hansson lärde känna varandra genom Föreningen Arbetarskrivare, där de bägge tidigare ingått i styrelsen. De är båda intresserade av politik och litteratur. 

En av de första gångerna de träffades, våren 2017, var de på väg till ett styrelsemöte i Malmö. De delade liggvagn på tåget och snackade halva natten. 

– Vi tyckte om varandra på en gång. Vi har i stort sett samma tempo, vi är båda visionärer och har massor av idéer. Jag tror det handlar om vidvinkelseendet, säger Beata Hansson. 

Hon beskriver Vesna Prekopic som den mest välformulerade av dem, att hon snabbt kan ringa in det hon vill förmedla. 

Själv håller sig Beata lite mer i bakgrunden, men det märks att hon har humor.

– Jag tyckte från start att Beata var rolig, cool och smart, säger Vesna Prekopic. 

År 2013, när hon började närma sig fyrtio, tog hon tjänstledigt ett år för att studera journalistik. I kursen ingick att göra praktik.

– Jag tror att allt som sker har en mening, så jag sökte praktik på de två tidningar där jag ville vara; Dagens Arena och DN. Jag tänkte att om jag får någon av praktikplatserna så är det ett tecken på att det är det här jag ska göra. 

Det blev praktik på Dagens Arena. Där kom Vesna Prekopic sedan att bli ledarskribent under sex år och skrev då en hel del om skolfrågor, integration och jämlikhet. Numera frilansar hon på DN Kultur, och där gjorde även Beata Hansson sin journalistpraktik. 

Beata Hansson gick ut kulturvetarlinjen i fyrtioårsåldern, med sikte på att bli kulturjournalist. 

– Jag kastades ut i frilanslivet som var rätt tufft, men min räddning var att jag hamnade på Situation Stockholm som tar väldigt väl hand om sina frilansare. Jag knöt kontakter med människor då som jag fortfarande samarbetar med idag, säger hon.

För tillfället skriver Beata Hansson på en ny bok om romansbedragare på nätet, tillsammans med en före detta redaktör på Situation Stockholm. Hennes första bok handlade om gangstern Mille Markovic, hennes ursprungliga intention var att berätta om hans relation med sina sju barn och hur det är att vara pappa och kriminell. Men under skrivprocessens gång fick boken ett annat fokus.

– Så nu har jag har fått lite ”revansch” när jag äntligen fått grotta ner mig i det här med pappor och deras barn i vår reportagebok, säger hon.

På Situation Stockholm lärde sig Beata Hansson att skriva utifrån ett underifrån- och ”utanförperspektiv”, det har blivit hennes arena.

– Som journalist behöver man kunna ställa sig vid sidan av. Och rent politiskt är det ointressant att jobba från ett annat perspektiv än underifrån, tycker jag. 

Idag är hon chefredaktör för tidskriften Klass som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det är de författarna jag har sökt mig till och deras historier som jag gillar. De stämmer med mina grundvärderingar. 

Dessutom jobbar hon med medieträning på Försvarsmakten och tycker att det är spännande med ”storpolitik”.

– Jag brottas ständigt med min självbild som den ”flummiga”, och det gör att jag vill vara delaktig i något rejält som rör oss alla, något som handlar om större saker än vad som ryms på kultursidorna, säger hon.

På kultursidorna kan åsiktskorridorerna stundtals vara ganska smala. Det är något som Vesna Prekopic har svårt för och som hon gärna utmanar i sina artiklar i DN Kultur. Hon är inte heller förtjust i ideologiskt tunnelseende, där man förväntas lyfta fram vissa åsikter och förkasta andra. 

– Det irriterar mig. Jag vill gärna ifrågasätta sådant som tas för givet, utifrån till exempel politisk tillhörighet eller annan ideologisk positionering, och sedan försöka vrida på perspektivet lite.

Och där är vi tillbaka i boken, som flyttar fokus i debatten om våldet från mammorna till papporna.

Vad har arbetet med er bok väckt för funderingar som rör era egna liv och föräldraskap?

– Att jag ser samma mönster överallt när det gäller papporna, även hos min egen man. Det är jag som sticker fram huvudet när något händer våra barn. Han gömmer sig bakom mig så fort som det blir jobbiga frågor eller relationer som ska redas ut. Det är oftast vi mammor som engagerar oss om något barn är utstött eller i något annat relationsrelaterat. Det har alltid irriterat mig, säger Beata Hansson. 

Vesna Prekopic tankar går till det lugna medelklassområdet Årstadal där hennes två tonåringar växt upp. 

– Det största problemet som deras skola haft var när fritidspersonalen glömde ta på sig sina gula västar på skolgården. Då hörde en upprörd klassförälder av sig och avkrävde svar på hur rektorn skulle lösa det. Under den perioden jobbade jag på Fryshuset i Husby, där är problemet att det säljs droger en minut ifrån skolgården och att det finns ungdomar som dör. Det är fruktansvärt att det är så skilda villkor för eleverna, det blir så tydligt vilket klassamhälle vi har, säger hon.

Vad kan då samhället göra för att stävja problemen i de utsatta områdena och åstadkomma en förändring? Boken ”Papporna, sönerna, våldet” avslutas med 34 konkreta förslag, framtagna av föräldrar i Järvaområdet under 2021. Förslagen täcker allt från demokratifrågor till utbildning och skola, hälsa, polis och rättsväsende, samt sociala frågor. Det kan handla om fler billiga hyresrätter eller att Barnkonventionen som svensk lag bör följas av institutionerna. 

– Det är verkligen inga revolutionerande åtgärder. Det gäller att få det mest grundläggande i samhället att fungera, annars fungerar inget annat heller, säger Vesna Prekopic.