Samtalet.

2018-09-08 15:14
”Många utav de nya stora och fördjupade klasskillnaderna kommer vanligt folk inte att märka förrän deras barn och ungdomar växer upp”, berättar Göran Therborn.
”Många utav de nya stora och fördjupade klasskillnaderna kommer vanligt folk inte att märka förrän deras barn och ungdomar växer upp”, berättar Göran Therborn.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Klasskampens nya arena

Professorn Göran Therborn om det nya klassamhället och möjligheterna till motstånd

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Han beskriver det som en chock. På gatorna märktes det inte så mycket, men i siffrorna, dokumenten och statistiken var förändringen hisnande. När Göran Therborn kom tillbaka till Sverige efter nära 40 års internationell forskning hade landet förändrats markant. Han lämnade Sverige när ojämlikheten var på en historiskt låg nivå och kom tillbaka till Nordens mest ojämlika klassamhälle, med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration och en välfärdsstat som invaderats av riskkapital.


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


Många har fortfarande bilden av Sverige som landet lagom, varför tror du att folk har svårt att se förändringen?

– Dels har förändringen gått gradvis. Det började redan på 80-talet och har hållit på i ett tredjedels sekel. Och dels finns det ju en viktig och positiv skillnad jämfört med USA, Brasilien och Sydafrika: vi har inte den massiva absoluta fattigdomen som du ser där. Som vanlig löntagare så klarar man sig ganska hyggligt, reallönerna har stigit, säger Göran Therborn när ETC träffar honom.

– Många utav de nya stora och fördjupade klasskillnaderna kommer vanligt folk inte att märka förrän deras barn och ungdomar växer upp och man ser hur deras möjligheter har kringskurits genom den ökade dynastibildningen i det privata näringslivet, eller att skolbetygen i växande utsträckning bestäms av föräldrarnas klasstillhörighet, fortsätter han.

– Det märker man inte förrän generationen växer upp och kommer hitta en massa dörrar som är stängda. Eller en annan långsiktig effekt som man heller inte märker: att gapet i medellivslängd för olika klasser växer. Det är ganska betydande. Du har som arbetare sex-åtta års kortare liv än en direktör. Det märker du inte i första taget. Din familj kommer att märka det när du försvinner. Mycket av den ökande ojämlikheten märks först av nästa generation eller mot slutet av ditt liv.

Inte läckt in

Tankesmedjan Katalys rapportsamling ”Klass i Sverige”, där Göran Therborn varit delaktig, har under året systematiskt, i rapport efter rapport, kartlagt och synliggjort hur det svenska klassamhället ser ut idag.

– Vi har gjort vad vi har kunnat och vi kommer att fortsätta med det. Vi ser det som en medborgerlig upplysningsverksamhet.

Har ni fått det genomslag ni hoppades på?

– Vi har väl kommit ut en hel del tycker jag. Man märker bland fackliga aktivister och socialdemokratiska aktivister en ny medvetenhet om klassfrågan. Och bland socialdemokratiska journalister. Men vi noterar ju att det inte har läckt in i valdebatten.

Varför tror du att den här berättelsen, som ni berättar, har svårare att få fäste än berättelsen om att allt är invandringens fel?

– Oddsen har varit emot oss. När valrörelsen började i vintras var nästan alla partier överens om att invandring var det största samhällsproblemet i Sverige. Sedan bytte Socialdemokraterna fot någon gång i maj och började prata om välfärden. Men hela det politiska etablissemanget har ju blivit besatt av de här idéerna om invandring. I det läget, när de politiska positionerna är ganska låsta inför valrörelsen, så är det inte så lätt att komma ut med ett annat budskap. Till exempel budskapet att hela efterkrigstidens ekonomiska och sociala utjämning har raderats ut och vi är tillbaka på en inkomstfördelning som Sverige hade på 50-talet.

Politiskt beslut banade väg

Vad är det då som har hänt som bäddat för Sveriges utveckling? Den historien berättar Göran Therborn i den nyutkomna boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”. Det är historien om hundra års politik som har gått mot minskat fåtalsvälde, minskad ojämlikhet, utvidgade sociala rättigheter, som sedan början av 80-talet har vänts i sin motsats: mer fåtalsvälde, mer ojämlikhet, minskade sociala rättigheter och återkomsten av en priviligierad överhet. Boken beskriver hur utvecklingen fortsatt under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Den berättar också om besluten som banat väg för detta, som avregleringen av kreditmarknaden, hur finanskapitalet kapade kapitalismen och marknadsanpassningen av offentlig sektor som gjorde att finanskapitalet strömmade in även där.

– Kapitalismen har sin egen dynamik, finansialiseringen och globaliseringen är globala företeelser och förändringar av systemet. Men det är påfallande hur mycket politiska beslut och åtgärder har betytt här i Sverige. Avregleringen av kapital- och kreditmarknaden 1985 som ledde till finanskraschen på 1990-talet, det var ju ett politiskt beslut. Och ingen tycks – vare sig politiker eller ekonomer – ha förstått betydelsen av vad de gjorde, säger Göran Therborn.

– De socialdemokratiska politrukerna som drev igenom det här, kretsen kring Kjell-Olov Feldt och hans rådgivare, de framställde det som ett ganska betydelselöst beslut, och något som ändå måste göras. Det gick inte att reglera kreditmarknaden längre, så det var ett administrativt beslut för att registrera att världen hade förändrats.

Brist på dialektik

Något som skiljer dagens avindustrialiserade och finanstunga kapitalism i västvärlden, från gårdagens industricentrerade kapitalism, är bland annat dialektiken. Alltså den process av makt och motmakt som gjorde att sociala och politiska framsteg tvingades fram och växande ackumulation av kapital kunde samexistera med demokratisering.

– Med industrialismen och industrikapitalismens utbredning och koncentration av rikedomar, så växte också industriarbetarklassen. Det underlättade dess organisering och dess motstånd mot kapitalet. Det ledde fram till starka fackföreningar, så småningom kollektivavtal och i slutändan lagar som MBL och Las som gav löntagarna betydande rättigheter. Den styrka som arbetarklassen och löntagarna hade, det hade på sätt och vis industrikapitalet lagt grunden till. Man samlade dem i stora företag och sedan var det deras eget medvetande och deras egna initiativ som mobiliserade dem och organiserade dem.

– Finanskapitalet skapar ingen sådan dialektik. Det rena finanskapitalet har ju inte för avsikt att producera något, vare sig tjänster eller varor, utan köper och säljer värdepapper eller företag. Däri finns ingen dialektik. Ju starkare finanskapitalet är, ju rikare börshajarna blir, desto starkare blir inte bankernas anställda. De kommer ju snarare att automatiseras bort i stor utsträckning de kommande åren. Där finns ingen klassisk dialektik.

– Bristen på dialektik betyder att finanskapitalet inte skapar sina egna motståndare. Men det betyder inte att motkrafter inte finns, eller kan komma att träda fram.

Göran Therborn ringar in tre grupper av aktörer, som pressas under 2000-talets postindustriella kapitalism och som kan komma att utgöra de motståndskrafter som krävs för att vända utvecklingen: proletariatet, prekariatet och professionerna.

– Arbetarklassen finns ju kvar och kommer att finnas kvar, den typen av arbetaryrken kommer behövas i framtiden också. Den växer inte men kommer förmodligen inte att minska i accelererande takt heller, för avindustrialiseringen har ju redan ägt rum. Arbetarklassen finns där och den är fortfarande i stor utsträckning fackligt organiserad, även om det har minskat.

Springpojkar tillbaka

Prekariatet avser en växande del av arbetarklassen av visstidsanställda, tillfälligt anställda, bemanningsanställda och så kallade egenanställda, numera ofta knutna till digitala plattformar.

– Det tidiga 1900-talets springpojkar är tillbaka. Med matkassar och paket. De här jobben är väldigt prekära, osäkra och tillfälliga. När som helst kan de sägas upp, de kan få sina timmar hyvlade. Den här gruppen har vuxit under senare år. Den fanns före industrialismens tid, då den informella sektorn var den stora arbetsmarknaden. Den minskade med industrialiseringen men nu ser vi att den ökar igen. Det är en annan aspekt av vändningen. Den är inte organiserad i lika stor utsträckning. De har svaga maktresurser. Det är svårt för dem att göra sig gällande, men de har å andra sidan väldigt lite att förlora på att protestera. Därför finns en protestpotential.

Den tredje gruppen, som Göran Therborn menar kan komma att bli den starkaste motståndsresursen, är professionerna.

– Kapitalet håller ju nu på att ge sig på ganska resursstarka grupper, nämligen professionerna. Där ingår läkare, lärare, socionomer, sjuksköterskor med flera. De är inte skapade av kapitalet. De har vuxit fram i en egen värld vid sidan om kapitalutvecklingen, som en del av en mer komplicerad samhällsutveckling som inte bara handlar om kapitalism utan också kunskapsproduktion och sjukvård. Det är grupper som har fått utveckla sin yrkesetik och sin yrkesheder. Som har ett specialiserat yrkeskunnande och därmed en betydande yrkesstolthet.

Ny konfliktyta

Det är de som står i vägen för kapitaliseringen av vad som tidigare var offentlig service, skolor, vårdcentraler, äldreboenden, menar Göran Therborn.

– Det hela belystes ju väldigt kraftigt under bygget av nya karolinska. Där läkarföreningen, sjuksköterskorna, barnmorskornas organisationer, alla kördes över av byggherrarna och konsulterna, unga civilekonomer hämtade direkt från Handelshögskolan som sprang omkring och talade om hur läkarna skulle arbeta.

– Kapitalets kampanj mot professionerna är väldigt aggressiv och kommer bli allt aggressivare. Det var intressant att förre socialdemokratiska näringsministern Björn Rosengren och förre chefen för svenskt näringsliv Leif Östling, i våras skrev under en debattartikel som gick ut på att nu gällde det att industrialisera sjukvården eftersom läkarna ägnade för mycket tid åt sina patienter. Det politiska inflytandet skulle bort och kapitalet ta över. Det är det politiska programmet alltså. Med en borgerlig regering kan man väl tänka sig att det förslaget kommer att välsignas från högsta ort. Det är ju ett direkt angrepp mot professionerna och yrkesetiken. Systemen med att poängsätta operationer och diagnoser och kvantifiera effektiviteten är också angrepp på den professionella etiken.

Göran Therborn beskriver det som en ny konfliktyta inom kapitalismen med mycket motståndspotential.

– Vad vi ser framför oss är en växande konflikt mellan arbete och kapital. Men på andra huvudområden än under industrikapitalismens tid.

– Det är en fråga om arbetets värdighet helt enkelt. Det var ju vad fackföreningsrörelsen slogs för, att arbetet skulle respekteras, avlönas anständigt och arbetare skulle ha rättigheter. Och det kämpade man sig till. Professionerna har alltid haft det. Men nu är kapitalet ute efter att förstöra det. Arbetets värdighet, arbetsetik och yrkeskunnande står emot lönsamhetskalkyler.

Vart är vi på väg, om utvecklingen inte vänds?

– Oddsen är ju för ökad ojämlikhet, ökade klyftor, ökad polarisering. Och det för ju med sig ökade konflikter, ökad brottslighet, ökad otrygghet i samhället. Vi kan se på utvecklingen i USA och Brasilien.

– Hur långt det kommer gå innan det stoppas och hur mycket motstånd det kommer att bli är svårt att förutsäga. Jag försöker ju ge ett litet bidrag till att det ska göras motstånd redan nu.

Var ser du hopp om förändring?

– Det finns fortfarande en folkhemserfarenhet, och en medvetenhet om att inte finna sig i vad som helst utan ha vissa krav på arbetsgivare. Den svenska medelklassens stora majoritet är fackligt organiserade löntagare. Bara det är en tillgång. Vi har en tradition av självstyrande autonoma professioner, vi har en arbetarklass som fortfarande i majoritet är fackligt organiserad.

– Även om de stora medierna inte förmedlar någon bild av klassamhället som helhet och förklarar sammanhangen, så har vi ju ändå en oberoende, undersökande journalistik i det här landet som är imponerande. Jag följde den systematiskt kring Nya Karolinska, det var väldigt bra gjort. Den korrupta överheten har ju blivit fotograferade med fingrarna i syltburken både på kommunal- och riksnivå. Det finns fortfarande en förmåga att bli upprörd över de här korruptionsskandalerna.

– Det finns en folkrörelsetradition kvar i det här landet och en erfarenhet av att organisera sig. Jag är inte särskilt melankolisk, jag är rätt optimistisk om att det finns möjligheter att göra motstånd. Så även om oddsen pekar mot ökad ojämlikhet och mer polarisering, så är det också riktigt, och finns empirisk evidens för, att det finns mycket motståndskrafter.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Göran Therborn

Yrke: Professor i sociologi vid universitetet i Cambridge.

Aktuell: Med boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” (Arkiv förlag), samt tankesmedjan Katalys rapportserie ”Klass i Sverige”.

Tidigare böcker i urval: ”Ojämlikhet dödar” (2016), ”Klasstrukturen i Sverige 1930-1980: arbete, kapital, stat och patriarkat” (1981), ”Vad gör den härskande klassen när den härskar?: statsapparater och statsmakt under feodalism, kapitalism och socialism” (1980).