”Vi for upp med mor” är precis som Karin Smirnoffs debutroman en både brutal och underhållande skildring – med Jana Kippo och hennes tvillingbror i centrum. Det är hårdnackade, drastiska och ganska skitiga historier om övergrepp, våld, alkoholism, svek, social misär. Men Sirius stjärna lyser hoppfullt över såväl debutbokens Smalånger som uppföljarens Kukkojärvi. Här finns minnesvärda skildringar av Janas starka relation till djur och natur. Här finns en svart och lakonisk humor. Och här finns ögonblick av okuvlig kärlek, främst mellan Jana och Bror.
– De har genom barndomen haft en otrolig samhörighet, men den försvann. I första boken hittar de tillbaka till varandra. Jana längtar tillbaka in i den där symbiosen där de kan läsa varandras tankar, kommunicera ordlöst.
Det finns ingen annan människa som kan ersätta den relationen för Jana.
– Nej, precis. Det kanske delvis är därför också som hon har svårt med sina relationer till andra män. Den djupaste relationen för henne är och förblir den till hennes bror.
Böckerna, som ingår i en trilogi, utspelar sig i Umeåtrakten och norra Norrbotten och är delvis befolkade av ett antal kufar och original. Smalångers förlaga är Hertsånger, en miljö som Karin Smirnoff varit knuten till sedan barndomen och där hennes mor bor kvar i Västerbottengården. Men hon är noga med att betona att karaktärerna i böckerna är fiktiva, och att hennes egen barndom inte var som Janas – den var lycklig. Så utstrålar Karin Smirnoff också både ljus, värme och harmoni. Och hon känns ungefär lika chosefri som Jana Kippo.
Befrielse att tagga ner på kvinnligheten
Karin Smirnoff har för tillfället lämnat Piteå, där hon bor, för ärenden till huvudstaden. Vi ses på ett fik. Hon berättar att samma kväll ska hon träffa en filmregissör. Inget är bestämt, men framöver vill hon gärna prova att skriva för film.
Hon tycker att hon just nu befinner sig i den bästa perioden i sitt liv. En guldålder. Barnen klarar sig själva och hon har fått tid till att skriva. Det är en aningen annorlunda bild av en medelålders kvinna än den som lyftes fram i media under hösten – klimakteriebesvär, sömnproblem, depressioner ...
– Jag ser det som en befrielse att få tagga ner på hela den här kvinnligheten, skuffa undan oket att man ska vara ung och snygg och hitta någon att avla barn med.
Men finns det inte en sorg i det också, att bli lite avsexualiserad som kvinna?
– Nej, svarar hon, med ett förvånat skratt i rösten, som om hon inte ens snuddat vid tanken.
– Inte för mig, det gör det faktiskt inte. Jag känner mig inte avsexualiserad bara för att jag blir äldre. Kärlek har ingen ålder.
Karin Smirnoff är i dagsläget delägare i ett trävaruföretag, men har planer på att sälja firman. Tidigare har hon jobbat inom hemtjänsten, på restaurang, som journalist, med marknadsföring, i grunden är hon fotograf. Även om hon har levt i stora städer som Stockholm och Paris, och uppskattar stadspulsen, dras hon till landsbygdens lugn.
Du kommer in i författarvärlden lite från sidan …
– Jag tycker det är ganska skönt, att inte tillhöra någon sorts Stockholmsetablissemang. När jag bodde där handlade mycket om att passa in. Att tycka och göra rätt saker. På många sätt är jag mycket friare nu. Här bryr sig ingen om Stockholm eller vad som debatteras i riksmedia. Tvärtom: Det som inte hänt i Piteåtidningen har inte hänt i världen.
”Jana Kippo är ingen quick fix”
I hennes debutbok, ”Jag for ner till bror”, åker Jana Kippo söderut för att besöka sin tvillingbror. Hon blir kvar i deras barndomsby, som Bror aldrig har lämnat, börjar nysta i deras barndom och minnas sådant som hon helst inte vill kännas vid – de övergrepp ”fadren” begick mot barnen medan ”modren” blundade, slätade över. Och så det smärtsammaste minnet av dem alla, den dotter som Jana födde i tonåren och som hon tvingades lämna bort.
I den nya romanen beger sig Jana och Bror upp till modrens barndomsby. Hon har nyligen avlidit och har önskat bli begravd där. Tvillingarna ärver hennes föräldrahem i byn som helt präglas av en religiös sekt, Gemenskapen. Den som inte följer deras strikta religiösa regler blir utfryst. Bror dras snabbt in i Gemenskapen, lockad av en bekväm mansroll och en möjlighet att kapa beroendet till systern.
– Första delen i trilogin redogjorde för Janas och Brors liv, deras historia. Del två handlar om livet som pågår här och nu. I sista delen hoppas jag att Jana får möjligheten att utvecklas mer som individ, men vi får se. Alla tre delar utspelar sig under några få år och Jana Kippo är ingen quick fix.
Hon föredrar att vara arg framför att gråta, men när hon väl gråter kan hon inte sluta, då gråter hon ”ur tarmarna”. Hon är både stark och skör, vilket accentueras av de kärlekshistorier som hon dras in i. Hon har lätt för att ta för sig sexuellt, men känslomässig närhet är knepigare för henne.
Hon har ett typiskt flyktbeteende. Hon säger bland annat: ”Jag är inte kärlek. Jag är beroende.” Hon verkar rädd för att bli just beroende.
– Det är det som sätter stopp för henne hela tiden, tror jag, i hennes relationer. Jana Kippo är en överlevare med erfarenheter som försvårar tilliten och närheten till andra människor.
I den nya romanen förstår Jana att hon aldrig kommer kunna förlåta sin mamma.
– Hela första boken handlar mycket om förlåtelse. Modren tycker att man ska förlåta allt, vad än fadren gör. Där funderar jag mycket på om det är möjligt att förlåta de här människorna. Jana är så extremt sviken av sin mamma.
Men hon inser också att hon har likheter med mamman, att hon är på väg att överge sin egen dotter på samma sätt som hon blivit övergiven.
– Absolut. Man ärver beteenden från sina föräldrar, det går inte att komma ifrån.
Du skildrar ett stort hyckleri och förtryck i din nya bok när det gäller sekten. Kvinnorna förväntas föda barn på löpande band och säger de emot sina gudfruktiga män blir de blåslagna.
– Det här handlar till största del om människor som vuxit upp i en religiöst präglad omgivning. De gör det som förväntas av dem – både kvinnor och män. De som ställer sig utanför sektens normer betalar ett högt pris. Det intressanta med sekter är just detta; att hur galna reglerna än kan verka för en utomstående, är medlemmarna beredda att försvara dem till tänderna.
– Jag är uppvuxen i ett ickereligiöst hem, men jag är intresserad av trosfrågor, av den kraft som finns i att ha en tro. Förtryck har väldigt lite med tro att göra. Tro är framför allt handling, vad man faktiskt gör till fördel för andra och, i förlängningen, sig själv.
Karin Smirnoff har kallat sina böcker för ”glesbygdsaction” och det är en rättvisande beskrivning. Berättandet är fyllt med dramatiska händelser, snabba vändningar och ett starkt driv framåt. Hennes nya roman slutar med en saftig cliffhanger.
– Hon som är redaktör på förlaget har haft önskemål om att jag ska sakta ner i berättelsen ibland. Jag har svårt för att skriva lugna, resonerande partier, jag får nästan tvinga mig till det.
Lika viktigt som själva handlingen är språket – kraftfullt, rytmiskt, hårt, rappt, med en kärv ton. Karin Smirnoff kallar det för ett ”Jana Kippo-språk”, där miljö- och personbeskrivningarna är sparsmakade. Vad gäller Jana och hennes bror får vi iallafall veta att tvillingarna är albinos.
– De bästa böckerna tycker jag är de som lämnar mycket efter sig. Och jag tror det handlar om att läsaren får utrymme att skapa sina egna bilder.
Egennamnen skriver hon samman, utan versaler – janakippo, johnbrännström, göstagrönlund. Och hon använder inga andra skiljetecken än punkt.
– Jag vill framför allt ha ett snabbt tempo i språket, skiljetecken bromsar upp och så tycker jag de stör rent visuellt.
Hon färgar också sitt språk med dialektord som armest, knappast, eller skallerhänt, darrhänt.
– I Piteå har vi pitebondskan, för en utomstående är det nästan omöjligt att förstå, det är som ett eget språk. Men i böckerna använder jag min barndoms och min sambos dialekt. Jag vill att språket ska ge en geografisk stämpel – här befinner vi oss. Sedan hade samma berättelse kunnat utspela sig i vilken by som helst, egentligen.
Hon är en författare som ”öser på” när hon skriver och ibland låter hon karaktärerna ta över skeendet. De börjar styra. Hon gör inga synopsis i förväg utan handlingen får växa fram vartefter. Samtidigt är romanerna dramaturgiskt sett välbyggda, med en intrig där pusselbitar portioneras ut i lagom doser för att hålla spänningen uppe.
”Man får debattera min bok precis hur man vill”
I bägge romanerna finns dramatiska scener där Jana brottas med naturens urkrafter, ibland på liv och död. För Jana är naturen en frizon: ”Naturen behövde inte mig för att överleva. Den ställde inga krav. Havet skulle inte sörja om jag drunknade. Skogen brydde sig inte om jag gick vilse och frös ihjäl. Med människor var det eljest.”
– Både jag och min storebror hade en väldigt fri barndom. När vi var uppe i huset i Norrland gick vi till en ladugård och hjälpte till med mjölkningen varje morgon och kväll, från det att jag var tre och brorsan sex. Det var en ganska farlig miljö för små barn.
– Skog, berg, bäckar, dypölar, allt det där har alltid varit roliga lekplatser för mig. Och det var aldrig förbundet med restriktioner, att det var något farligt som skulle undvikas. Jag är väldigt tacksam för den uppväxten.
Det är lätt att läsa Karin Smirnoffs böcker som att hon sticker en hötjuga i patriarkatets uppblåsta buk, på samma sätt som Jana nästan tar död på sin våldsamma pappa med just en hötjuga. Men Karin Smirnoff betonar att hon inte vill väva in underliggande agendor i sina berättelser:
– Jag är väldigt medveten om könsfrågor och ojämställdhet, men jag vill inte att något budskap ska gå ut över berättelsen.
För mig finns det trots allt ett feministiskt budskap som handlar om de här kuvade kvinnorna. Där väcks en ilska hos mig.
– Det våld mot kvinnor som skildras i boken är ju ett jättestort samhällsproblem. Våld i nära relationer är vanligt. Men vad jag anser som privatperson är ganska oväsentligt, jag är inte mina karaktärer i boken. Även om jag kan lägga in karaktärsdrag av mig själv i Jana Kippo betyder inte det att jag gillar allt hon gör.
Du vill inte skriva en ”duktig” berättelse som ska vara uppbygglig eller sedelärande?
– Nej.
Hon har inte låtit Jana Kippo försörja sig genom att slita i hemtjänsten eller på hotell för att berätta om vilket slavgöra dessa yrken kan innebära, utan för att det är den typen av jobb som det finns att välja på i glesbygden.
– Det går att läsa in politik i alla berättelser, därför att politik är livet. Och man får debattera min bok precis på vilket sätt man vill och lägga in precis vad man känner för, men jag har inte skrivit böckerna som ett debattinlägg. Jag har velat skriva en historia där läsaren längtar efter att vända nästa blad och få reda på vad som händer.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
