Det hela började 2006 då Torgny Klasson tillsammans med kollegan Daniel Selander skrev om hot och hotbilder.

Varför har du gjort det här?
– Politiker brukar överdriva. Många hävdar att hotbilder är en social konstruktion. Man såg fler och fler ryska u-båtar och så ville försvaret ha mer pengar. Det där med hot och hotbilder har man forskat om i många år. Vi var mest intresserade av hur politiker beskriver hotbilder.

Vanligt att partier intar hybridposition

Det här var innan det att en självmordsbombare sprängde sig själv till döds intill Drottninggatan i Stockholm. Det var valår och i debatten om lagen om hemlig rumsavlyssning fick Socialdemokraterna, som då satt i regeringsställning, stöd av de båda största oppositionspartierna Moderaterna och Folkpartiet (i dag Liberalerna).

– Varför gick de största oppositionspartierna den vägen ett valår? Det var något jag började fundera på 2006, ser Torgny Klasson.

Och där började arbetet med avhandlingen. Genom att titta både på vad partierna har sagt i debatten och hur de har röstat har han placerat dem i sin modell och han har försökt hitta tendenser i hur partierna agerat.
– Jag tror det är typiskt för de här debatterna att det blir oerhört intensivt och sedan dör det ut. Det är också oerhört tekniskt komplext, så politikerna kan i princip påstå vad som helst.

Det vanligaste är att partierna intar en hybridposition, där de kompromissar mellan de två värdena individens frihet och statsmakt. 

Flyttar alla partierna runt på skalan?
– Ja, alla utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet som står för individens frihet.

Kring valet 2006 ser han också att Socialdemokraterna allt tydligare gick mot idealet stark statsmakt.
– Man tar nästan i så man kräks, man ser terrorister i varje buske. Det här var innan den första terroristen sprängde sig i Stockholm. Vi tyckte då att de talade för egen vinning.

Varför ser det ut så här?
– Jag testar tre hypoteser. Kompromisser är det vanligaste i debatten. De enda som inte tenderar att kompromissa är Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Varför? Det är min hypotes att de sitter i opposition. Partier i regeringsställning tenderar att betona idealtypen statsmakt.

”KD är uppenbart profillösa”

I regeringen är det dessutom ofta justitieministern och försvarsministern som talar för statsmakten i dessa frågor. Och efter terrorattentaten den 11 september 2001 har partierna blivit alltmer benägna att betona statsmakten. Det är en vanlig reaktion efter omvälvande händelser och kriser.

Finns det några risker med någon av positionerna?
– Det sade opponenten också, att det är uppenbart att de flesta vill hamna på individens frihet. Men om man lever i föreställningen att statsmakten måste bevaras, då är det ganska naturligt att vilja kontrollera folk. Det handlar om kontroll av medborgarna och varför man måste kontrollera medborgarna.

Historiskt sett är ändå kompromisser mellan individens frihet och statsmakten vanligast. Ett svenskt sätt att agera, konstaterar Torgny Klasson. Även om det inte är det som vinner flest röster.

Vilken hållning är mest gynnsam för att få väljare?
– Jag kan tänka mig att det finns de som uppfattar en kompromissposition som förnuftig. Men jag vill inte dra för långa slutsatser utifrån den här dimensionen.

– Kristdemokraterna är uppenbart profillösa i de här fallen. Medan andra partier verkligen tar i från tårna. Där har vi Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man verkar trivas i rollen att bråka om buggning och FRA. Det har nog att göra med att man sitter i opposition. De röstar inte på några andra, de röstar på sig själva. Då kan man profilera sig inför nästa val.

Så hur ser utvecklingen ut? Det är inget som ingår i avhandlingen, men Torgny Klasson har ändå funderingar krig det.
– Det blåser hårda vindar nu, så det blir nog mer statsmakt, säger han.