Välkommen hem skildrar livet i fängelse och har spelats för fulla hus på Stadsteatern i Stockholm. Dagens ETC följde med när pjäsen flyttade från teaterscenen in till dem som den faktiskt handlar om.
Det är tre välmeriterade skådespelare som kliver ur bilen framför fängelseporten i Mariefred. De har alla medverkat i storfilmer och populära tv-serier. Men idag är Ulf Stenberg, Jonatan Rodriguez och Jarmo Mäkinen ändå lite extra spända.
Pjäsen Välkommen hem – fragment från kriminalvården handlar om livet inne på svenska fängelser och hade urpremiär i början av året på Stadsteatern i Stockholm. Recensionerna var positiva och pjäsen gick för fulla hus. I Expressen häpnade kulturkritikern Nils Schwartz över vilken slags publik pjäsen lockade: biffiga män med Hells angels-tatueringar, en kategori han aldrig tidigare sett på en teater.
”Gör oss unika”
Ulf Stenberg som även varit med och arbetat med regin, fäller ned solglasögonen över näsan och sträcker på armarna.
– Vi har utvecklat en metod på Teater Fryshuset där vi lyckats attrahera den målgrupp som vi vill berätta om. Att vi lockat dem som kanske aldrig tidigare gått på teater gör oss unika. Genom att nå människor kan vi bygga relationer och förhoppningsvis åstadkomma förändring.
Vi avbryts av en röst från en högtalare vid porten till Mariefredsanstalten som ber oss lägga in våra id-handlingar i en liten lucka. Därefter knäpper det till i en dörr vid porten och vi kliver in bakom de fem meter höga murarna.
Efter en rigorös säkerhetskontroll i ett rum med larmbåge och rullband liknande de som finns på flygplatser, lotsas vi ut av två vakter på den stora fängelsegården. Det är påfallande tyst och ingen av de över 115 personer som lever här syns till. Vakterna visar fram till en byggnad som rymmer gymnastiksal, gym och bibliotek. Skådespelarna tar plats inne i den lilla bibliotekslokalen som får fungera som loge.
”Här inne kan de ämnet”
Det är tredje gången pjäsen spelas inne på fängelser och Jonatan Rodriguez säger att det är en annorlunda känsla mot att spela på en vanlig teater.
– På utsidan är det lättare att komma undan i rollen som fånge. Här inne kan de ju verkligen ämnet. Det är lättare att bli avslöjad som bluff. Lite noja har jag haft, säger han och ler medan han sätter på sig anstaltsenliga kläder: beiga mjukbyxor och grå collegetröja.
Ulf Stenberg berättar att han efter att de spelat på Österåker-anstalten fått brev från en fånge där som blivit inspirerad av pjäsen och nu satt upp en egen på ett liknande tema.
– Han har kanske hittat sitt sätt att ventilera tankar och funderingar och det är ju fantastiskt, säger Ulf Stenberg och tittar på sina kollegor:
– Ska vi träna lite i gymmet?
Jarmo Mäkinen nickar. Han känner sig tung i huvudet på grund av pollensäsongen men tycker om att träna. Hemma i Stockholm har de tre för vana att med jämna mellanrum styrketräna tillsammans på Fryshuset. Under tiden de lyfter vikter börjar de repetera de första scenerna i pjäsen.
Blänk under ögonen
En timme senare är det dags. Publiken strömmar in i den slitna gymnastiksalen, ett 30-tal män i fångkläder följda av tio kriminalvårdare och två präster. De slår sig ned på stolar i rader framför ”scenen” som utgörs av golvet framför dem. Rekvisitan är enkel. Tre stolar. På väggen bakom hänger en trasig basketkorg. Till dånande hip-hop-musik gör skådespelarna entré och pjäsen börjar.
De tre fångarna berättar om sina liv. Ämnen avlöser varandra: återfall, institutionsskador och psykiskt sjuka som sitter i fängelse.
– Man tar en grupp människor, låser in dem, jävlas med dem och så släpper man ut dem. Med nya kontakter och samhällshat.
– De bra plitarna försvinner, det är vi och dom härinne.
– Jag missar så mycket, tjejen berättar hur mycket vår bebis har växt.
Publiken lyssnar fokuserat. En man i 30-årsåldern med bakåtkammat hår försvinner ut en stund och kommer tillbaka med blänk under ögonen.
Efter en dryg timme är pjäsen slut.
Samtal efter applåderna
Till långa applåder försvinner skådespelarna av scenen och in i biblioteksrummet. Efter någon minut kommer Rodriguez och Stenberg tillbaka för ett eftersamtal. Pollentrötte Mäkinen står över.
– Vi är jävligt nyfikna på era tankar kring pjäsen, säger Ulf Stenberg.
Han berättar att pjäsen är dokumentär och att materialet bygger på intervjuer man gjort med fångar.
– Varför gör ni teater om fängelset? frågar en man.
– När vi gjorde en annan pjäs som vi spelade inne på fängelser blev vi chockade över hur hårt livet där inne var. Vi kände att folk måste få veta och höra alla dessa berättelser, förklarar Ulf Stenberg.
Vad säger folk som sett pjäsen på utsidan? frågar någon.
– Det känns som att vi fått mest positiv feedback och att folk blir upprörda. Vi vill ju sätta de här frågorna om fängelser på den politiska dagordningen. Det är en otroligt populistisk politik som drivs idag, den går emot all forskning. Jag har hört politiker säga att satsning på vård och kortare straff vore politiskt självmord, säger Ulf Stenberg och ser ut över publiken.
– Jag känner killen du spelade, jag satt med honom, säger mannen med bakåtkammat hår och tittar mot Stenberg.
– Han måste vara stolt över din insats, du har verkligen hittat rätt.
– Tack, det värmer verkligen att höra.
”Kände igen mig”
– Stenberg slänger ut en fråga om hur stämningen är på Mariefred. Det blir tyst ett par sekunder, sedan svarar en man att det inte är en populär anstalt bland fångar.
– Okej, har ni något förtroenderåd?
Tystnad.
– Nej, det har vi inte, svarar någon och det blir återigen tyst ett par sekunder.
En kriminalvårdare bryter tystnaden.
– Vi har kulturverksamhet här på anstalten, så det vore kanske lämpligt att någon berättade lite om det...
Efter tio minuter är eftersamtalet slut och det är dags för mingel med kaffe och kaka.
– Det var nog lite för många blåklädda här inne, för eftersamtalet menar jag, säger en äldre kriminalvårdare och häller upp kaffe i en plastmugg till undertecknad.
Skådespelarna och fångarna står i smågrupper runt om i salen. Kriminalvårdarna håller sig lite på avstånd.
Robin Rasmussen är i 20-årsåldern och har ett och ett halvt år kvar på sitt straff för grovt bedrägeri.
– Det var en skitbra pjäs, jag kände verkligen igen mig. Det är bra att det kommer ut så folk får veta. Folk där ute tror att svenska fängelser inte är farliga men det är inte sanningen. Det är bara straff, ingenting annat, säger han och tar en tugga av kakan.
– Det var svårt att få igång samtal när så många vakter är med. En del privata saker vill man inte dela med dem. Ena dagen står man ju naken framför dem.
”Bra att det kommer ut”
Jonatan Rodriguez dricker sitt kaffe med två yngre killar som berättar om en tuff första tid på anstalten.
– Det var några äldre gängkillar som tog in mig i cellen och drog vad som gällde. Det är inte bra att sådana som vi blandas med äldre som är med i gäng. Jag har inte lärt mig någonting av Kriminalvården. Det jag lärt mig har kommit från andra fångar: respekt och att det finns de som har det värre, förklarar en av killarna.
Varför har ni inget förtroenderåd? frågar Rodriguez.
– Det är ingen som vågar. Kriminalvården anser att man är bråkig då. Då riskerar man knall (förflyttning till annan anstalt).
Nicolai Janovich Kronlund är i 30-årsåldern och har håret i en tofs. Han berömmer skådespelarna.
– Pjäsen ger röst åt tusentals intagna runt om i landet. Den visar en realistisk bild av hur det ser ut, det är bra att det kommer ut.
– Kom igen nu, nu måste ni gå, ropar en av kriminalvårdarna till Nicolai och de andra fångarna. Raskt töms gymnastiksalen på fångar och vakter.
