Henning Mankell om vår skräck för åldrandet

När jag bläddrar igenom Dagens ETC inser jag genast att jag tillhör den minoritet av de skrivande medarbetarna som kan anses vara ”äldre”. Och det är ju rimligt. De som är yngre än jag är i flertal. Så ser livets långdans ut. Men det vore illa om det bara var yngre medarbetare som meddelade sina åsikter eller reste ut i världen. Jag menar naturligtvis att även vi som varit med ett tag har viktiga reflexioner att göra, viktiga påpekande att redovisa. Annars skulle jag knappast skriva. Det finns annat viktigt att ägna livet åt.

Tyvärr är det nog så att det bland vänstern finns ett illa dolt äldrehat. Med kollegor i min egen ålder talar jag om detta. Når man en viss ålder så publiceras man inte längre. Skrivande personer som för tio år sedan fortfarande var viktiga, hittar just inga andra platser att publicera sig på än gratissidor, trots att deras åsikter och kunskaper är minst lika skarpa och viktiga nu som då.