Egnahemsrörelsen startade som en dröm för vanliga arbetare att äga sitt eget hem. Genom lån av kommunen och eget kroppsligt arbete byggdes område efter område upp i utkanten av städerna – ofta i anslutning till industri och fabriker.
Magnus Brink berättar entusiastiskt om olika egnahemsområden runt om i Sverige, men främst i Göteborg. Han är i grunden kulturgeograf som pluggat journalistik, och då hamnar man lätt i intresseområdet att skriva om samhällsbyggnad och stadsutveckling, menar han själv.
Med anledning av att allmännyttiga Egnahemsbolaget i Göteborg kommit fram till att de år 2022 har byggt 10 000 hem sedan starten 1933, så fick Magnus Brink i uppdrag att skriva en bok om dem och rörelsen.
– Alla de här bostadsområdena runt om i Göteborg och på andra ställen, som inte syns i skylinebilderna. Det tycker jag är väldigt spännande. Och det finns så mycket historia bakom, säger Magnus Brink.
Tanken med egnahemsrörelsen var att även arbetarklassen skulle få möjlighet att bygga och äga sitt hem.
Begrepp från 1800-talet
De som är bekanta med egnahemsområden tänker nog främst på funkishus från 40- och 50-talet. Men rörelsen startade egentligen redan på slutet av 1800-talet.
– Men då var det ute på landsbygden, med lantarbetare som behövde bostäder. Man såg att de gärna drog till USA, eller in till Göteborg eller Stockholm för den delen annars. Det var en stor urbanisering då. Men då myntades i alla fall begreppet egnahem, berättar Magnus Brink.
– Sen flyttade det mer och mer in till förstäderna. I urbaniseringen, när alla skulle in till stan, så var det ofta trångbott, med många dåliga hyreskaserner och annat som folk fick bo i, och väldigt många ville ha sin egen lilla täppa, fortsätter han.
Under första halvan av 1900-talet kom egnahemsrörelsen in i en andra andning. Föreningar bildades överallt och egnahemsområden som finansierades både statligt och kommunalt blev mycket vanligt. Modellen var att man fick ansöka om lån av kommunen, men man behövde även anses lämplig att kunna bygga sitt eget hus.
– Man bedömdes och valdes ut ifall man ansågs ha de möjligheterna. Jag hittade till exempel en ansökan från en som jobbade på kontor, och det var stora tveksamheter om man ansåg att han skulle klara det. Man tyckte han såg lite klen ut, berättar Magnus Brink.
Tanken med egnahemsrörelsen var att även arbetarklassen skulle få möjlighet att bygga och äga sitt hem.
Stockholm satte standard
Det var Stockholm som drev igenom den modernare egnahemsrörelsen som var i kommunal regi. Ängby och Svedmyra var de första områdena ut.
Göteborg kopierade modellen rakt av och där blev Bräcke följt av Fräntorp och Utby de första egnahemsområdena.
Flygbild över Fräntorp 1936.
Egnahemsrörelsen var en del av många andra samtida folkrörelser, och det handlade tydligt om boende för arbetarklassen. I Göteborg är det ingen slump att Utby växte upp i närheten av SKF:s fabrik, Fräntorp vid SJ:s verkstäder och dåtida träindustri, och Bräcke nere vid varven.
När moderniseringen drevs ett varv till, så försvann en del av gör-det-själv-rörelsen. Från att arbetarna stod med egna spadar och grävde grunder så blev det med tiden enklare att boka en grävmaskin som gjorde det åt en. Därmed blev också den ekonomiska frågan en större del för vilka som gavs möjlighet.
Tanken med egnahemsrörelsen var att även arbetarklassen skulle få möjlighet att bygga och äga sitt hem.
Självbyggarna hade gjort sitt
Med 60-talet kom miljonprogrammet, och det byggdes funktionella lägenheter i stora block utanför var och varannan stad.
– Det många inte vet är att det var en tredjedel småhus i miljonprogrammet. Man tänker bara på väldiga höghus. I Göteborg var det Egnahemsbolaget som fick rollen att bygga det man kallar ”radhusmattor” i väldigt stor utsträckning, säger Magnus Brink.
Men däromkring så slutade man kalla det egnahemsområden. Självbyggarna hade gjort sitt, och det blev istället modernare, prefabricerade villor och radhus som tog över.
För att få möjlighet att bygga ett hus behövde man ansöka om lån hos kommunen. Men även ens lämplighet bedömdes. ”Jag hittade till exempel en ansökan från en som jobbade på kontor, och det var stora tveksamheter om man ansåg att han skulle klara det. Man tyckte han såg lite klen ut”, berättar Magnus Brink.
80–90 år efter att de första områdena stod klara så har det varit något av ett detektivarbete för Magnus Brink att identifiera dem alla. Han har fått gå tillbaka till bygglov och andra handlingar på stadsbyggnadskontoret.
– Det som en gång i tiden var väldigt funktionalistiskt och såg likadant ut, är idag en härlig, enorm mångfald av stilar. Det är nog väldigt många som inte tänker på att de här områdena startade som egnahem, och det är nog otroligt vagt för många vad det faktiskt var för rörelse.
