Någon undrade, apropå läget inom sjukvården inför covid-19, om vi befinner oss i lugnet före stormen. Och på ett sätt gör vi det. I skrivande stund, den 15 mars, vårdas bara en handfull patienter med det nya viruset på sjukhuset där jag arbetar, Sahlgrenska i Göteborg. De flesta vårdarbetare på Sahlgrenska har ännu inte själva stött på covid-patienterna. Vi skvallrar godmodigt och nyfiket med varandra i kulvertarna om att det sägs finnas två på den avdelningen, och nyss diagnosticerades tydligen en på den där avdelningen. 

Samtidigt nås mina kollegor och jag av mer eller mindre skrämmande hälsningar som sprids på sociala medier. Avsändarna är läkarkollegor i Bergamo, Milano och Madrid. De berättar om krigsliknande sjukvård och hur de tvingas till fruktansvärda prioriteringar. På ett sjukhus i Lombardiet, uppger en narkosläkare, har man tvingats utesluta alla över 65 från respiratorvård.

65-åringarna är snarast ungdomar i sjukvårdssammanhang. Vidare berättar hon att man inte har resurser nog att ge adekvat behandling till hjärtinfarktspatienter, exempelvis. De hårresande uppgifterna från utländska kollegor blir fler. Vi skickar de små filmsnuttarna runt, runt. Nervositeten inför det som ska komma hanteras till stor del med humor; på sociala medier sprids snart också en mängd små filmer där slutstriden i ”Sagan om ringen” omvandlas till kampen mot covid-19 på en svensk akutmottagning och Aragorns stridsord bytts till ”Håll barriärvården! Vad ni än gör, håll barriärvården!” Vi skrattar och skickar vidare. Men som sagt, så sent som i fredags såg sjukhusvardagen ut nästan som vanligt på våra sjukhus. Enda skillnaden var triage­tälten, där testningen görs, utanför akutmottagningarna.

Ändå fungerar inte liknelsen ”lugnet före stormen”. För – och detta är det viktigaste att förstå – det har inte funnits något lugn inom svensk sjukvård på länge. Att Sverige ligger i botten i EU-ligan avseende vårdplatser per capita har sagts så många gånger och på så många sätt att knappt någon orkar lyssna längre.

Det har sagts i torra rapporter från Läkarförbundet och ropats ut från skrälliga högtalare på vårdmanifestationer.

Att vi har för få intensivvårdsplatser är något som svenska narkosläkare ropat sig hesa över i flera års tid. Se här, en hårresande och alldeles sann siffra: Sverige har mellan 5 och 6 IVA-platser per hundratusen invånare.

Italien? Ungefär 12 platser.

Detta är EU-statistik och känt sedan länge. Alla vårdarbetare känner förtvivlan över de patientfarliga runtflyttningarna av sövda, kritiskt sjuka patienter som sker i nattens mörker, i syfte att skapa nya platser på storsjukhusen.

Hela havet stormar är normen inom svensk intensivvård. Alla som går jour på ett svenskt sjukhus vet hur svårt det är att få in en instabil patient från en vårdavdelning på intensivvården. Bristen på platser gör att rätt nykläckta underläkare får hantera alldeles för sjuka patienter med maxad syrgas och maxat vätskedropp på vanliga vårdavdelningar farligt länge.

Inget av detta är effekter av covid-19. Det här är läget före covid-19.

Avseende utrustning räcker det att påminna om farsen med Apotekstjänst och bristen på operationsmaterial som försatte Mellansveriges sjukhus i stabsläge.

Något som kanske inte alla läsare känner till är att det just nu saknas Piperacillin-Tazobaktam. Det rör sig om en kombination av två antibiotikor som tillsammans utgör den första linjens bredspektrala infektionsbehandling när patienter kommer in med misstänkt blodförgiftning.

Det är ett livsviktigt läkemedel.

Den här bristen beror faktiskt inte på Apotekstjänst, utan på att det, såvitt jag förstått, endast finns en producent globalt.

Marknadsmekanismer, ni vet.

Och den producenten är kinesisk. Och Kina kan inte riktigt leverera som vanligt, av lätt insedda skäl. Någon betydande lagerhållning finns ingenstans i just-in-time -systemens och de billiga upphandlingarnas tid.

Trots det jag skrivit ovan vill jag inte bidra till en generell panikstämning. Det finns ingen orsak till panik utanför sjukvården. Jag tillhör dem som anser att Folkhälsomyndigheten och statsepidemiolog Anders Tegnell – sin något kantiga kommunikation till trots – gör kloka avvägningar; de väntar i det längsta med extrema åtgärder som att stänga skolor och sätta hela landet i karantän.

Jag ser inte att skolor, och ännu mindre hela länder, skulle behöva stänga i dagsläget.

Det sista sjukvården behöver är ännu mer av ett undantagstillstånd i form av VAB:ande kollegor utöver alla sjuka kollegor. Jag tror att livet kan, och bör, fortgå ungefär som vanligt med några få restriktioner.

Detta utanför sjukvården.

Inom sjukvården är situationen tyvärr en annan. Vi går in i covid 19-krisen med en sjukvård som slimmats i decennier, där stabsläge blivit vardagsmat, där budgetbantande regionpolitiker har jagat alla marginaler och luftfickor, där sjuksköterskor överger akutsjukvården på grund av etisk stress som äter dem inifrån, där vi redan idag gör hårda prioriteringar och alltför ofta agerar grindvakter.

Vi har en betydande klyfta mellan det medborgarna upplever som ”vårdbehov” och det som sjukvården erkänner som ”vårdbehov”. Lägg därtill vinstdrivande privata men offentligfinansierade aktörer som skickligt och inte sällan ansvarslöst utnyttjar denna klyfta och du har en situation där köerna till strålbehandling av cancersjuka är förtvivlat långa samtidigt som du kan få ett ofarligt födelsemärke bortskuret på drop in-tid, eller diskutera färgen på barnets bajs med en nätdoktor nästan närsomhelst på dygnet. 

Detta är den vård som röstats fram. Det är inget som Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten kan göra något åt. Och denna vård, det kan sägas redan nu, klarar inte covid-19. Om det går bättre än förväntat, och ni efteråt får höra att vården ”klarat covid bra” kommer det förmodligen att vara en lögn.

För även om sjukvården skulle klara av att ge alla covid 19-smittade adekvat vård så innebär de omprioriteringar som görs i skrivande stund av sjukhusledningar runtom i landet inför covid-19 att alla andra patienter, de som inte har just detta omtalade virus, kommer att ha fått otillräcklig vård under en längre eller kortare tid.

”Elektiv vård dras ned”, heter det. Det kommer med stor sannolikhet att innebära (ännu) längre tid till canceroperationer, (ännu) kortare vårdtider efter stroke, fler postoperativa infektioner, att hjärtinfarktspatienter vårdas på en suboptimal vårdnivå med för lite övervakning och för långt till intensivvården.

Om något gott kan komma ur detta är det den politiska insikten om att sjukvården måste tillåtas expandera och det politiska raseri som kan jaga ut månglare av kortsiktiga styrsystem, vårdvalssystem och värdelöst fluff ur sjukvården. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.