Inrikes.

2015-05-30 08:14
I helgen samlas S till kongress i Västerås. Men vart är partiet på väg? Bild: Claudio Bresciani/TT
I helgen samlas S till kongress i Västerås. Men vart är partiet på väg?

Ekonom om investeringsskräcken: "Regeringen står till höger om Wolodarski"

Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU om bara fem år, har Löfven lovat. Men inom partiet växer otåligheten över den långsamma reformtakten. Varför presenteras inte stora investeringar i infrastruktur och varför satsas inte på utökad offentlig sektor?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Frågan framstår närmast som en gåta med tanke på att det var den politiken som i decennier byggde både folkhemmet och sossarna starka. 

Den senaste veckan har emellertid kraven kommit från flera håll: SSU, LO, S-distrikt, till och med DN:s ledarsida kräver nu stora statliga investeringar. 

– Regeringen befinner sig i den absurda situationen att man satt Peter Wolodarski till vänster om sig vad gäller lånefinansierade investeringar, säger Tony Johansson, ekonom vid Lunds universitet och redaktör för en färsk LO-rapport som också ser investeringar som vägen mot full sysselsättning. 

Men regeringen tvekar.

– Vi måste göra stora satsningar. Men vi måste också ha ordning i finanserna, säger arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

I Friedmans skola

”Ordning i finanserna”. En välbekant fras vid det här laget. 

I grunden handlar det om att S och M överlämnat makten över den ekonomiska politiken till en nationalekonomisk dogm som ingen av dem vågar överge.

”Den som kan och vill jobba ska få jobba”, trummar både S och M ut i debatterna. Vad de egentligen menar, men aldrig säger, är att en viss arbetslöshet i själva verket är acceptabel – till och med önskvärd – för att resten av samhället ska gå runt. 

Jämviktsarbetslöshet kallas det. 

Teorin vilar på den liberala nationalekonomen Milton Friedmans skola, som fick starkt fäste i politiken efter krisen på 90-talet. Förra året låg jämviktsarbetslösheten på 6,8 procent, eller 350 000 arbetslösa människor. Om arbetslösheten sjunker under nivån har Riksbanken i uppdrag att höja räntan tills arbetslösheten ökar igen. I annat fall ökar inflationen, säger teorin, vilket är dåligt för stabiliteten i ekonomin och leder till att räntorna stiger, lönerna urholkas och att de som har förmögenheter på banken förlorar pengar. 

Uträkningen sköter ekonomer på Riksbanken och Konjunkturinstitutet, medan politikerna styr över sådant som ekonomerna anser påverkar nivån. Till exempel menar Konjunkturinstitutet att ”subventioner av anställningar” eller ”ökad lönespridning” leder till minskad jämviktsarbetslöshet, medan högre minimilöner och – inte minst – stora statliga investeringar leder till ökad arbetslöshet. Politikerna följer efter.

Även LO har ställt sig bakom den här teorin om jämviktsarbetslöshet, eller Nairu, som den också kallas (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment). Det är naturligtvis en känslig fråga. Få socialdemokrater och fackrepresentanter vill stå i tv och säga att de accepterar att ett par hundratusen människor är arbetslösa.

Men i takt med att jämvikten parkerat på allt högre arbetslöshetsnivåer, samtidigt som inflationen nu ligger på minus, kan pendeln vara på väg att svänga. Tony Johansson, redaktör för LO-rapporten ”Lönebildning bortom Nairu”, menar att den vetenskapliga grunden för teorierna håller på att krackelera. 

– Empiriskt betraktat, när man testar Nairu-ekonomernas hypoteser, är det otroligt svagt, men det har blivit det dominerande paradigmet ändå. Och politiker lyssnar på ekonomer som Lars Calmfors, som fortsätter att säga samma sak som han sagt i tjugo år. Det är närmast religion i nationalekonomin att tro på Nairu, säger han.

Enligt Tony Johansson är istället den bäst beprövade metoden för att öka såväl sysselsättning som produktion att just öka investeringstakten.

– Det är det tydligaste sambandet som finns i svensk ekonomi. Vi har inte haft full sysselsättning i modern tid med mindre än att över 25 procent av BNP gått till investeringar. Idag ligger det på runt 20 procent, vilket det gjort sedan 90-talet.

Varför har man låtit de här ekonomiska modellerna styra politiken om det finns andra alternativ?

– Den frågan får du ställa till ansvariga politiker. Nu har Mikael Damberg öppnat för en investeringsbudget och det är helt rätt, men vad gäller inflationsmål och finanspolitiska ramverk kan man konstatera att det som kallas för den nya konsensusmodellen, där Nairu är en del, fortfarande är det ledande paradigmet.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.