I ett dunkelt rum sitter en grupp äldre män och spelar kort.

De dricker öl, röker cigarrer och i bakgrunden hörs gammal kubansk sonmusik. På en smal säng i ett hörn ligger en gammal kvinna orörlig, med bomullstussar i näsborrarna. Ett barn leker på golvet och plötsligt kommer en ung kvinna in i rummet. Hon böjer sig ner mot barnet och säger på kreol ”hej, jag är din mamma, jag har kommit för att hämta dig”.

Så ser Victor Manuel de Almeida Mendonças första och starkaste barndomsminne ut. Det är hans mormors likvaka de är på. Hans mamma hade lämnat honom i Kap Verde och rest till Sverige två år tidigare, berättar han.

– När hon kom in där i rummet fick jag en så märklig känsla, jag kände liksom samhörighet, men att det fanns ett avstånd mellan oss. Den känslan har jag haft med mig sedan dess och känner fortfarande än idag. Att bli lämnad av min mamma som två-åring är mitt största trauma och det som gav mig mitt första PTSD.

Victor de Almeida kom som 4-åring med sin mamma, och senare även pappa, till stadsdelen Ektorp i Nacka utanför Stockholm.

Han beskriver det som en idyll där förorten mötte vildmarken.

– Det fanns så mycket skog och så mycket vatten; Skurusundet, Långsjön, Bastusjön, Järlasjön. Nacka har också en stark tradition av idrott. Alla barnen gjorde någon sport när jag växte upp och själv provade jag allt från fotboll och bandy till karate, aikido och judo. Hade man inte föräldrar som hade möjlighet att ställa upp så fann det alltid andra föräldrar som hjälpte till, folk tog liksom hand om varandras barn. Jag och pappa brukade ta långa promenader från Ektorp till Nacka Forum och vidare till Bagarmossen, Johanneshov och Globen.

Folk kallade mig och andra svarta barn för n-ordet hela tiden, och det var helt normaliserat.

Victor beskriver sin pappa som en väldigt speciell och praktiskt lagd person som kunde fixa allt. Men han var också djupt alkoholiserad i perioder, och de där långa promenaderna som Victor uppskattade så mycket förstod han senare handlade om att pappan skulle få dricka ifred, han köpte alltid med sig ett sexpack öl som han drack medan de gick. Han blev också väldigt våldsam mot sin familj när han var full.

– Ibland fick jag hämta honom från olika ställen, han var alltid jättefull och det var så pinsamt för mig att ha en pappa som gick genom centrum med nedkissade brallor. Jag förstod senare att det var många av mina vänner som också hade föräldrar som drack, alkoholismen var liksom en folksjukdom i det idylliska Nacka, säger han och fortsätter berätta:

– Jag kände väldigt mycket skam som barn, en känsla av att inte duga som den jag var. Det var skönt, tyckte jag, att mina föräldrar aldrig kom på föräldramöten och klassträffar, för vi var så annorlunda, vi pratade högt och gestikulerade. Egentligen älskade jag Nacka och allt jag hade där, det enda jag ville sudda bort från mitt liv var min familj.

På frågan om han upplevt mycket rasism under sin uppväxt svarar Victor de Almeida att han först sent i livet förstod var rasism egentligen var, och att det faktiskt var det han hade utsatts för.

– Jag hade till exempel en bästa kompis när jag var barn som hette Henrik. Hans pappa gillade mig som fan, och jag hängde ofta med dem till deras landställe i Småland. Men jag minns en gång när jag kände så starkt att något var fel, och det var när jag åkte buss med Henriks pappa som var busschaufför. Jag klev på bussen, han blev jätteglad, vi snackade lite och sedan satte jag mig längst bak. Det kom på massa folk och vi började åka. Då helt plötsligt hör jag hur han säger i mikrofonen: ”Kolsäcken, kan du komma fram?”. Det var inte första gången han kallade mig för det, men det är först nu i efterhand som jag fattat hur sjukt det var. Folk kallade mig och andra svarta barn för n-ordet hela tiden, och det var helt normaliserat.

Sjökorten slängdes överbord i ett bråk, båtens motor gick sönder, och efter någon vecka upptäcker jag att de som äger båten är människosmugglare

Som tonåring tränade Victor de Almeida kampsport, hängde i Kungsträdgården, begick småbrott och blev jagad av nazister. Han åkte också ofta till sin stora släkt i Kap Verde, det är resor han minns med värme. Men en gång blev han kvar där mot sin vilja.

– Jag var 18 år och hade en rättegång som väntade hemma i Sverige, så jag fick åka ner dit att hålla mig borta från dåligt umgänge. Min mamma hade sagt att jag skulle vara där en månad, men när jag tröttnade och ville åka hem hade mina släktingar gömt mitt pass. Jag blev kvar där i sex månader, var så förbannad och kände mig som en fånge i mitt eget land, säger han.

En dag träffade Victor de Almeida några svenska män som hade köpt en segelbåt och skulle ta sig över Atlanten till Brasilien. Victor lyckades hitta sitt gömda pass och frågade om han fick åka med. Det fick han, och beskriver resan som ett ”riktigt jävla äventyr”.

– Sjökorten slängdes överbord i ett bråk, båtens motor gick sönder, och efter någon vecka upptäcker jag att de som äger båten är människosmugglare. Två män som varit gömda i en koj kommer plötsligt upp på däck och det blir ännu fler konflikter. När vi väl kom fram till Belem i nordöstra Brasilien gick jag i land för att få en stämpel i mitt pass som visade att jag var lagligt i landet. När jag kom tillbaka till båten hade de dragit. Jag hade bara kläderna jag hade på mig, mitt pass och lite pengar, men jag ringde till morsan och sade var jag var – och stannade i Brasilien i åtta månader.

Tillbaka i Sverige började det som blev inkörsporten till ett tjugoårigt heroinmissbruk, hemlöshet och kriminalitet.

Jag ser mig själv som en samhällsskildrare som vill bjuda in folk som ingen annan bjuder in, jag tycker att alla har en intressant historia som förtjänar att berättas

Victor de Almeida hade rökt vanliga cigg sedan han gick i 5:an, provat cannabis som tonåring, men nu var det tyngre droger som gällde.

– Utåt sett var jag fortfarande en fräsch, ung vältränad kille som jobbade på Seven Eleven och hade bra ordförråd. Jag testade de flesta droger, gick på rave på Docklands och tog ec­stacy, men det var inte riktigt min grej. När jag var tjugo år rökte jag heroin för första gången, då spydde jag typ och tyckte det var oskönt. Men när jag provat några gånger så var det vid ett specifikt tillfälle som jag plötsligt kände ”wow, det känns som att hela universum ger mig en kram”, och efter det var jag fast.

Han tror själv att han blev missbrukare på grund av att han blev övergiven som barn, att drogmissbruket handlade om ett stort, inre mörker och ett slags själsligt sår som han försökte täcka över. En självdestruktivitet och ständig lek med liv och död som resulterade i att han som 32-åring hade 17 dokumenterade överdoser.

– Jag har gjort extravaganta grejer i missbrukets namn; klättrat på fasader på åttonde våningen, sprungit genom tunnlar, bott i Stockholms underjord, varit med om skottlossningar, knivhuggningar, vaknat upp bredvid döda människor. Döden har varit min ledsagare hela livet, jag är så sjukt tacksam för att jag fortfarande lever.

Efter många turer på olika behandlingshem i Sverige, Italien och Portugal hände något den 4 juli 2014 som kom att förändra hans liv för alltid.

– Jag hade varit drogfri i några månader och var på en promenad i Gamla stan med min yngsta dotters mamma. Helt plötsligt faller hon ihop och börjar skaka. Hon får en hjärt­attack och dör på sjukhuset senare samma dag. Det är en av de absolut starkaste upplevelserna i mitt liv och jag har aldrig mer knarkat sedan dess.

Folk från orten sa ’hur fan kan du hämta Hanif Bali, han är en jävla husblatte’. Däremot var det ingen som klagade på att jag bjöd in en kille som hade mördat en annan människa. Det tycker jag är intressant.

När Victor de Almeida byggt upp sitt liv igen, skaffat bostad, jobb som dörrvakt och återtagit kontakten med gamla kompisar i musikbranschen föddes idén att göra en podcast med svenska hiphopartister.

– Jag och mina kompisar Mahan, Arash och Arjan startade podden ”Ni är med oss”. Vi var som en manlig syjunta, vi skvallrade och intervjuade artister som Petter, Labyrint och Linda Pira. Mina kompisar drack och rökte på medan vi spelade in, men jag var alltid nykter och var liksom den som förde bort samtalen från det vanliga musiksnacket och började ställa djupa frågor. Efter två år rann vår podd ut i sanden och då fick jag idén att skapa en Youtubekanal där jag skulle intervjua kända personer.

Det var då, för drygt två år sedan, som Victor de Almeida startade DiaLogiskt. En hajpad Youtubekanal, som idag har över 70 000 prenu­meranter, där han publicerar intervjuer och debatter med sådana som han själv kallar ”goda människor, onda människor, förbrytare, tabu-människor, och människor som är helt okej”.

– Första avsnittet var med låtskrivaren Leo ”Kinesen” Chamorra, som är en dömd mördare och värdetransportrånare. Jag ser mig själv som en samhällsskildrare som vill bjuda in folk som ingen annan bjuder in, jag tycker att alla har en intressant historia som förtjänar att berättas, säger han.

Det är långt ifrån alla DiaLogiskts intervjupersoner som är doldisar och vars historier är okända. Kajsa Ekis Ekman, Dogge Doggelito, Bianca Kronlöf, Aron Flam, Rashid Musa, Hanif Bali och Joakim Lundell är bara några av de hundratal gäster som intervjuats av Victor de Almeida. När han bjöd in den höger­radikala debattören Alexander Bard blev kritiken massiv.

– Vissa kritiserade mig för att han enligt dem är främlingsfientlig, men det var framförallt homofober som reagerade på att jag inter­vjuade honom. Jag fick också mycket kritik när jag bjöd in Hanif Bali, folk från orten sa ”hur fan kan du hämta Hanif Bali, han är en jävla husblatte”. Däremot var det ingen som klagade på att jag bjöd in en kille som hade mördat en annan människa. Det tycker jag är intressant.

Debatten om integration mellan Hanif Bali och Leo ”Kinesen” Chamorra blev väldigt omtalad, och du fick också själv kritik för att inte vara tillräckligt påläst. Vad tänker du om den kritiken?

– Folk ville att jag skulle ge mig in i debatten, typ moderera den – vilket jag också försökte göra efter bästa förmåga. Men sedan kände jag bara att de fick köra på, det här får bli smaskigt content. Jag brukar vara ärlig med det innan mina debatter och säga ”jag är inte världens bästa på det här ämnet, men tärningen är kastad, ni får köra.”

På frågan om det finns någon gräns för vem som kan bjudas in till DiaLogiskt kommer svaret snabbt.

– Jag kan inte på rak arm säga en specifik person, man kan väl säga att gränsen för mig går vid personer som jag verkligen inte vill ha ett samtal med, som jag har något personligt emot. Men gränsen töjs hela tiden, förut skulle jag aldrig kunnat tänka mig att ha en nazist som gäst, men nu kan jag tänka mig det för jag är genuint intresserad av hur en sådan person tänker.

– Jag skulle inte heller bjuda in en pedofil, har inget behov av att sitta och lyssna på en sådan person.

Victor de Almeida menar att idén med DiaLogiskt är att minska polariseringen och låta människor med olika åsikter få mötas. Men är inte männis­kor benägna att lyssna mer på de personer de redan tror på och har förtroende för?

– Jo, kanske det. Men jag hade nyligen en debatt med företrädare från SD och partiet Nyans om påskkravallerna i förorten, och jag tycker ändå att de möttes på något sätt. De pratade om ett gemensamt problem som vi har i samhället. Jag frågar alltid efter varje debatt ”vad har ni lärt er av varandra?”, men det är också sant att debattörer inte deltar i en debatt för att övertyga varandra. De kommer för att argumentera för sin sak, och sedan går de därifrån med samma tankar.

En av DiaLogiskts många kontroversiella intervjupersoner är Swishjournalisten och höger­populisten Joakim Lamotte. Han utmanades av Victor de Almeida på en match i thaiboxning innan intervjun blev av.

– Lamotte vann med poäng, men jag har egentligen bättre kondition. Jag brukar säga till honom att han är gränslös, att han bidrar till att rasismen och polariseringen växer, men då säger han ”nej, jag berättar bara hur det är”. När jag då frågar honom varför han inte också uppmärksammar när etniska, vita svenskar begår brott får jag ofta inget svar.