Det har gått tre dagar sedan Bei och 14 andra turkiska romer från staden Babadag i östra Rumänien kom till Stockholm med buss. 

– Jag vill bara tjäna pengar till biljetten hem. Sedan åker jag hem och kommer aldrig tillbaka. Jag tänker varna andra för att åka hit, säger 48-årige Bei (han heter egentligen något annat) som sitter på Drottninggatan, klädd i en tunn sportjacka trots att temperaturen krupit under noll. I koppen framför hans fötter ligger dagens inkomst hittills, sju kronor.

– Vi sover under en stor bro. Vi har inga täcken, vi sover tätt intill varandra för att hålla värmen. 

3 000 som tigger 

Hemma i Babadag har han sju barn att försörja, och där finns inga jobb förrän till sommaren då han kan hjälpa till i jordbruket. Bei och hans fru har lånat motsvarande 1 300 kronor var till bussbiljetten, mot ränta, av en man i Babadag. Men resan till Stockholm blev en bättre affär för lånehajen än för Bei. 

– Jag hade hört från andra som varit här innan att det är ett bra liv här. Att det finns jobb och att man kan tjäna pengar. Men här finns ingenting.

Längs med Drottninggatan sitter flera andra romer från Babadag. Vi träffar Beis fru, svåger och en bekant till honom, Regep Gagi. Hon har varit här i två månader, tänker åka hem om ett par dagar, och är betydligt mer nöjd med sitt första besök i Stockholm än vad Bei är. Framför sig har hon en bild på sina fem små barn som väntar där hemma. Om en vecka åker hon tillbaka.

– Det finns folk som är snälla här. Jag har kunnat köpa mat, en bussbiljett hem och skicka lite pengar till familjen. Vad ska jag göra? Har man barn måste man ta hand om dem, säger Regep Gagi.   

Stadsmissionen uppskattar att det finns omkring 3 000 romer som tigger i Sverige. Uppgifterna om deras inkomst varierar. Enligt Stadsmissionen i Stockholm rör det sig om mellan 200 och 300 kronor om dagen. En enkät i gatutidningen Faktum visar på 100 till 200 kronor om dagen. Regep Gagi säger att hon tjänar mellan 35 och 50 kronor per dag, och Bei ännu mindre:

– Nu är det så många här att det inte går att tjäna pengar. I går kväll kom ytterligare 23 personer från min stad, berättar Bei. 

Han undrar om vi har ett jobb åt honom. Eller åtminstone ett täcke. 

När vi är på väg därifrån kommer en kvinna med barnvagn fram, som sett att vi pratat med Bei. 

– De skämmer ut Rumänien, säger kvinnan, som kommer från Bukarest. 

– Vet ni sanningen om dem? De bor i slott egentligen och har dyra bilar. När de kommer hem viftar de med sedelbuntar och visar upp hur mycket det har tjänat i Sverige. De är lata och vill inte jobba, säger kvinnan innan hon hastar vidare längs Drottninggatan.

– Det är den där attityden som romer möter i Rumänien, säger Marius Gaspar, vår tolk och själv rom från Rumänien.

– Inte konstigt att de har svårt att få jobb.

Omfattande diskriminering

European Roma Rights Center (ERRC) och Amnesty är två organisationer som protesterat mot omfattande diskriminering av romer i Rumänien. I en rapport skriver ERRC att romerna har sämre möjligheter att få arbete, drägligt boende, sjukvård och skolgång. Knappt hälften av de arbetsföra romska männen i Rumänien och 27 procent av kvinnorna har något arbete. 

Rumänien har tagit emot 32 miljarder kronor i EU-stöd mellan 2007 och 2013 för att satsa på utsatta grupper, däribland romer. Men landet har bara använt cirka 20 procent av summan. Det beror på en kombination av antiromska attityder, korruption och bristande kunskap, menar Hans Calderas, författare, romsk aktivist och initiativtagare till Nätverket för romska EU-migranter:

– EU måste sätta press på Rumänien. Landet måste ha kontroll över var pengarna hamnar. Det finns bevis att de hamnar i fel fickor.  Många kommuner i Rumänien saknar också kunskap för att hantera de medel de får, säger Hans Calderas.

Förhandlingarna mellan Sverige och Rumänien för att landet ska ta större ansvar för sina medborgare bröt samman i våras, men nu har samtalet tagits upp på nytt. 

Nationell samordnare

Rumäniens social- och arbetsmarknadsminister Rovana Plumb har bjudits in till Sverige för att diskutera frågan i januari. Regeringen ska också tillsätta en nationell samordnare för EU-migranter, vilket har efterfrågats av kommunerna. 

Samtidigt vräks romer från sina boplatser runt om i landet, och det blir allt vanligare med våld och hot mot romska EU-migranter. Röster höjs om att polisen måste inleda en nationell kartläggning av brott som riktas mot tiggarna. 

Kommunalt finansierade campingplatser, rätt till sjukvård, att EU-migranter ska få tillgång till svenskundervisning genom SFI och att deras barn välkomnas i svenska skolor är några av de förslag som Rola Brentlin från den liberala tankesmedjan Migro och Aaron Israelsson, redaktör för tidningen Faktum, lyfter i sin nya bok Vi kallar dem tiggare. 

– Det behövs långsiktiga reformer i Rumänien, och där kan Sverige spela en stor roll, säger Rola Brentlin. Hon efterlyser också fler ”lågtröskeljobb” som EU-migranterna kan ta del av i Sverige.

– Samtidigt med att sätta press på Rumänien handlar det om att lösa akut fattigdom här, till exempel genom enklare arbeten, att man erbjuder andra möjligheter än att tigga, säger Rola Brentlin. 

Hon tycker att debatten i Sverige har kört fast. 

– 90 procent av debatten handlar om förbud, vilket är en extremt inhuman åtgärd. Resten handlar om huruvida tiggeriet är organiserat. 

Skeptisk till förbud

Även Hans Swärd, fattigdomsforskare och professor i socialt arbete vid Lund, menar att det är viktigt att sätta press på Rumänien. Han tror att tiggare är ett inslag i den svenska stadsbilden som är här för att stanna, åtminstone tills vidare. 

– Ja, så länge som de fattigaste länderna inte får ordning på sin ekonomi och inte kan integrera de här väldigt fattiga och stigmatiserade grupperna. Rumänien och Bulgarien drabbades väldligt hårt av lågkonjunkturen 2008. På sikt kommer de att få igång sin industri igen, men det kan ta ganska lång tid.

Han är kritisk till idén om att förbjuda tiggeri, som Sverigedemokraterna och enskilda politiker från framförallt Moderaterna har drivit. 

– Det finns utvärderingar från försök med förbud under 1990-talet när det var ganska många inhemska hemlösa som tiggde. Det ledde till att tiggarna försvann från cityområdena, men ofta försämrades deras situation och de fick ännu svårare att komma in i samhället. De erfarenheter jag har är att det är ganska bra att problemet är synligt. Osynliga problem tenderar vi att bry oss mindre om. 

Att organiserad brottslighet skulle ligga bakom tiggeriet, vilket Sverigedemokraterna lyfte i sin valkampanj 2014, avfärdar Hans Swärd. 

– Det ligger för lite pengar i tiggeri. Det är inte lukrativt för ligor att hålla på med detta. Det finns enstaka fall av människohandel, men i den stora gruppen tiggare finns inga sådana tendenser.

Hans Swärd tror att den ilska som tiggare möter från vissa svenskar hänger ihop med en rädsla för synlig fattigdom. 

– Plötsligt konfronteras vi med något som påminner om det gamla Fattigsverige. Vi är ovana. Ett sätt att reagera är att visa aggression, eller att berätta historier om att de inte behöver tigga om att de inte vill arbeta. Ett annat sätt är att visa medkänsla.