BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Att återvända till det gemensamma hemmet, där den våldsamma partnern i de flesta fall finns kvar, för att hämta sakerna i efterhand kan innebära fara. Därför gick den dåvarande regeringen för två år sedan ut och lovade krafttag. Det skulle bli tydligare för både polis och socialtjänst att det faktiskt var deras uppgift att hjälpa kvinnorna. 

– Jag är inte helt nöjd av det enkla skälet att jag får ju rapporter från kvinnojourer och andra om att det inte fungerar tillräckligt bra, sade justitieminister Beatrice Ask till Svenska Dagbladet i augusti 2014.

Polisen och Socialstyrelsen fick i uppdrag att se över rutiner och riktlinjer. Bland annat tillkom en skarpare skrivning till socialtjänsten om att det är kommunens uppgift att hjälpa kvinnor att hämta sina tillhörigheter. Men på jourerna har man inte märkt någon skillnad.

– Vi har exakt samma problem som tidigare. Fortfarande är det så att varken polisen eller socialtjänsten tar sitt ansvar, säger Zozan Inci, ordförande för Roks, riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige.

”Mellan stolarna”

Tanken är att polisen och socialtjänsten ska samverka för att hjälpa kvinnan, men istället för att ta ett gemensamt ansvar bollas kvinnorna inte sällan mellan myndigheterna, säger Zozan Inci.

– Kvinnorna hamnar emellan stolarna och får ta konsekvenserna av att myndigheterna inte gör sitt jobb och följer lagarna, säger hon.

Även Sveriges andra riksorganisation för kvinnojourer, Unizon, känner igen problemet.

– Det är status quo. Det är fortfarande ett stort problem. Det saknas samordning. Det spelar roll var man bor och om jouren på orten har bra kontakt med socialtjänsten och polisen, säger Unizons generalsekreterare Olga Persson.

Skälet till att hjälpen uteblir varierar, men i många fall handlar det om en okunskap om vilka regler och lagar som gäller. Socialstyrelsens översyn visade dock att det fanns stora skillnader mellan vilket stöd socialtjänsten erbjöd. 

– Vissa kommuner tyckte inte att det var deras uppgift men andra hade tagit fram riktlinjer för hur man skulle hjälpa de här kvinnorna. Det var också väldigt olika hur mycket hjälp man hade från polisen, säger Dick Lindberg, utredare på Socialstyrelsen och en av rapportförfattarna.

– Enligt kvinnojourerna är det också stor skillnad i bemötande beroende på vilken enskild handläggare på socialtjänsten som har hand om fallet. En del hjälper till, andra anser inte att det är deras jobb, säger Carina Diaz, verksamhetsansvarig på jouren Iris i Luleå. Hon säger att många kvinnor drabbas hårt av att inte få hämta sina tillhörigheter. Hon har varit med om fall där mannen kunnat förstöra eller skänka bort kvinnans tillhörigheter, som en hämnd för att hon lämnat.

– Mannen använder det här för att fortsätta bestraffa henne. Det blir ett sätt att fortsätta ha kontroll. Kvinnan ska känna sig rädd, otillräcklig och maktlös, säger hon.