Elisabeth Massi Fritz: ”Kvinnorna som mördas hade kunnat räddas”
Elisabeth Massi Fritz har i många år arbetat med mordmål, och inte sällan med sådana där kvinnor har varit offer.
Bild: Christopher Hunt/Press
Dagens ETC
De har larmat, polisanmält, sökt skydd hos både socialtjänst och kvinnojourer. Flera av dem har berättat om sin rädsla att bli dödade. Men trots att våldet ofta är känt lyckas samhället inte förhindra att kvinnornas skräck blir till verklighet – förra året misstänks minst sju kvinnor ha dödats av en man i nära relation.
Han drar ner henne från sängen på golvet, håller ursinnigt sina händer runt hennes hals. Men Gina lyckas ta sig därifrån, in till en granne som ringer polisen. Det som sedan sker följer samma mönster som många gånger tidigare: Gina berättar först för polisen om våldet, för att sedan ta tillbaka och inte vilja medverka. Trots det är hennes man Robin dömd för misshandel mot henne vid tre tillfällen. I början av 2024 pågår ännu en utredning. Men den hinner inte avslutas – den sjätte januari samma år hugger Robin ihjäl Gina med en kniv.
Det har funnits många varningsflaggor utan att någon har reagerat.
Gina är en av minst sju kvinnor som misstänks ha dödats förra året. I fem av fallen har mannen de haft en relation med dömts, i två andra väntar avgörande i hovrätten efter friande domar i tingsrätten. I ytterligare tre fall pågår utredningar där åtal ännu inte väckts. Gemensamt för kvinnorna är förutom att det är deras partner som är misstänkt eller dömd för att ha dödat dem, att myndigheterna eller människor i deras närhet kände till eller anade vad som pågick. Ändå har inte morden kunnat förhindras. Advokaten Elisabeth Massi Fritz, som varit målsägarbiträde i flera av de fall där en kvinna dödades förra året, och som även tidigare företrätt en mängd våldsutsatta kvinnor, menar att det inte hade behövt vara så. Samhället borde ha kunnat förhindra morden.
– Kvinnor som mördas hade kunnat räddas om samhället bara hade gjort mer för våldsutsatta i ett tidigt skede. I majoriteten av mål har det funnits hot och våld sedan tidigare. Det har funnits många varningsflaggor utan att någon har reagerat. Ibland finns det även barn involverade och det är obegripligt att socialtjänsten inte har gjort mer i de fallen, säger hon.
Det är inte ovanligt att kvinnorna själva velat dölja hur de har det. Men i flera fall vet ändå polisen. Grannar har larmat, och ibland kvinnorna själva. Sedan, som i Ginas fall, tar de tillbaka anmälan och vill inte medverka i utredningen. En av poliserna som träffar Gina efter den sista misshandelsanmälan uppfattar det som att hon är rädd för vad Robin ska göra om det framkommer att hon samarbetar med polisen. Även i flera av de andra fallen är det tydligt att det är rädsla som gör att kvinnorna inte anmäler, eller förnekar att de är utsatta. Men polisen kan ändå agera, menar Viveka Enander, lektor i socialt arbete och forskningsansvarig vid Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relation.
– Inom polisväsendet behöver man behandla mäns våld mot kvinnor som om det vore gängkriminalitet, man måste sätta in mer resurser för att skydda utsatta kvinnor. Misstänker man att en kvinna utsätts kan man ha ökat span till exempel. Men det kräver ju att polisen har resurser att göra det, säger hon.
Misslyckandet är att man inte lyckats bygga ett förtroende hos kvinnan
”Finns ett systemfel”
Markus Antonsson, före detta polis som i dag är föreläsare och fristående expert på våld i nära relationer, håller med om det. Ändå vill han inte kalla det ett misslyckande från polisens sida när kvinnor väljer att inte medverka.
– Jag har många före detta kollegor från polisen och socialtjänsten som sliter sitt hår och gör ett jättefantastiskt jobb. Men det finns ett systemfel i att så fort en kvinna ringer och säger att hon inte vill medverka i utredningen, då lägger man ner. Istället ska man fråga varför hon inte orkar, varför hon inte vågar. Misslyckandet är att man inte lyckats bygga ett förtroende hos kvinnan, säger han.
Markus Antonsson startade specialgruppen Igor, som enbart arbetade mot mäns våld mot kvinnor.
Bild:
Stina Berglund
Markus Antonsson säger att han själv blivit lurad av män som bedyrat att de bättrat sig. Enligt honom behöver stödet till kvinnor som lever med våld utvecklas. Men det krävs också bättre kunskap hos de som arbetar med problematiken.
– Många som jobbar med de här frågorna har bra kunskap och engangemang, men jag tror inte att man förstår fullt ut hur svårt det är att lämna en sån här relation. Och hur svårt det är att också få våldsutövare att sluta utöva våld, säger han.
Många kvinnor ger upp, de känner att samhället inte kan skydda dem.
I flera av de granskade fallen är det tydligt att kvinnan har svårt att lämna. Det gällde Gina, men även Jessika, Sandra och Paula. Några månader innan Paula dödas av sin sambo söker hon sig till en kvinnojour och får skyddat boende. Men hon bryter inte helt med Christian. Även om de inte ses har de telefonkontakt. Och när socialtjänsten avslutar placeringen hos kvinnojouren och i stället ordnar en stödlägenhet till Paula är det som att hennes beslutsamhet vänder. Enligt döttrarna vantrivs hon, och kanske bidrar det till att hon går tillbaka till mannen som ska bli hennes död. Viveka Enander menar att samhällets stöd måste bli bättre. Systemet måste vara så robust att kvinnor vågar lita på att de får den hjälp de behöver.
– Många kvinnor ger upp, de känner att samhället inte kan skydda dem, samtidigt som de är rädda för mannen och inte tror på att de verkligen kan bli fria från honom. Därför är det väldigt viktigt att vi bygger ett system så att de vet att den dagen de bryter upp finns ett nät som sluter tätt runt dig, som fungerar, säger hon.
Men för att dödligt våld mot kvinnor ska förhindras krävs mer än polisiära satsningar.
– Arbetet måste ske på så många olika nivåer, och ingenstans i kedjan får det brista. Det handlar till exempel om att man inom hälso- och sjukvården har kännedom om riskfaktorer, att socialtjänsten samarbetar med kvinnojourerna, att psykiatrin kan fånga upp potentiella förövare, säger Viveka Enander.
Viveka Enander är lektor i socialt arbete, och har bland annat forskat på vad det är som gör att män dödar kvinnor.
Bild:
Johan Wingborg
Långt kvar
Markus Antonsson var chef för våld i nära relationer vid citypolisen i Stockholm och den som startade specialgruppen Igor, som enbart arbetade mot mäns våld mot kvinnor. Gruppen lades ner i slutet av 2023 och arbetet ska nu utföras inom polisens ordinarie verksamhet.
Markus Antonsson tycker att det är ett steg i fel riktning om man vill hjälpa fler kvinnor ur våldsamma relationer som i värsta fall slutar med mord.
– Specialgrupper behövs verkligen. I många fall har det varit kontakter med myndigheter och polis, men vi hade också ärenden som vi hittade och byggde upp. Vi tittade bredare. En kvinna som mår dåligt och försöker ta sitt liv. Varför gör hon det? Eller en man som har slagit någon på ett derby. Vad har han för våldskapital hemma? säger han.
Elisabeth Massi Fritz är kritisk också hon. Från politiskt håll har det flera gånger lyfts att det behövs en nollvision för mäns våld mot kvinnor, men trots det mördas kvinnor varje år av män de har eller har haft en nära relation med. Elisabeth Massi Fritz kallar det ”ett stort misslyckande för samhället”.
– Det är allvarligt samhällsproblem som kräver både förebyggande insatser och skärpt rättsligt ansvar. Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem som måste bekämpas med större kraft än i dag. Det krävs en kombination av lagstiftning, tidiga insatser, ökad medvetenhet och bättre skydd för utsatta. Kvinnor måste våga söka hjälp och samhället måste hjälpa utsatta kvinnor bättre. Målet måste vara ett samhälle där alla kan leva utan rädsla. Här har vi långt kvar kan jag lova.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.
