Vad berodde förlusten på?

Frågar man högeroppositionen i partiet pekar de blixtsnabbt på hur impopulär Labours partiledare var. Frågar man corbynisterna är de lika snabba med att peka ut partiets oklara position i Brexit-frågan som den avgörande orsaken. Det ligger mycket i båda dessa förklaringar – men var för sig innebär de kraftiga förenklingar.

Det menar i alla fall Aditya Chakrabortty, ekonomikolumnist på brittiska dagstidningen The Guardian.

– Om vänstern verkligen vill lära sig något av valfiaskot krävs det att man gör en ordentlig självransakan, säger han till Dagens ETC.

Och för att göra det, lägger han till, måste man granska valmanifestet från 2019.

– Ett lackmustest för hur långt åt vänster man kan gå i ett val.

– Men först måste man förstå att valsuccén mot Theresa May 2017 till stor del berodde på det ambitiösa valmanifest man lade fram då. Där presenterade man förslag som att stoppa åtstramningspolitiken, förstatliga elen, tågen och vattnet. Detta i sin tur skapade en känsla av att man hade carte blanche att lägga fram radikala förslag.

Menar du att förslagen var för radikala?

– Inte nödvändigtvis. Snarare skulle jag säga att de var orealistiska. Låt mig ta ett par exempel. Manifestet bestod till viss del av förslag av klassiskt socialdemokratiskt snitt. Som att förstatliga tågsektorn – som är helt åt skogen här i Storbritannien – liksom att stoppa åtstramningspolitiken. Dessa åtgärder är otroligt populära bland väljarna. Till viss del bestod det av utopiska idéer som fyra dagars arbetsvecka och basinkomst. Det går att argumentera för dem om man har en sammanhängande berättelse om Storbritannien. Det hade inte Labour vilket man kompenserade med en slags överbudspolitik.

– Till exempel skrev man att hela Storbritanniens ekonomi ska bli koldioxidfri till 2030 – ett närmast löjeväckande orealistiskt mål. Kort innan valet började man tala om en Green new deal, det vill säga en fullkomlig omvandling av den brittiska ekonomin, men man brydde sig inte om att specificera hur den skulle genomföras. När opinionssiffrorna fortsatte sjunka kom man med ett nytt förslag: Alla kvinnor skulle ha möjlighet att sluta arbeta vid 65 års ålder med bibehållen pension. Detta skulle kosta 80 miljarder pund och ingenstans redogjorde man för var pengarna skulle komma ifrån. När inte heller det bet presenterade man ett förslag om gratis bredband över hela landet...

– Det är inga dåliga förslag i sig. Problemet är att man inte bara kan kasta ut dem och hoppas att folk ska bländas av visionen. Vi har haft åtstramningspolitik i nio år. Folk har bankats ner i skosulorna av politiker som ideligen talat om att vi inte har råd med något. Varken sjukvården eller anständiga löner. Att då komma med en rad osammanhängande jättereformer funkar inte.

Labour förlorade områden i norra och mellersta England som inte röstat fram de konservativa sedan 1930-talet. Hur kom det sig?

– Kort innan valet var jag i nordöstra Derbyshire och såg förödelsen där med egna ögon. Allt har försvunnit: gruvorna, manufakturerna, stålindustrin och varven. Alla institutioner som skapade en provinsiell arbetaridentitet har bulldozrats bort. Det som finns kvar är lagerbyggnader, vårdarbeten, gig-ekonomin och sms-jobb (zero hour contracts). Lokaltidningarna har försvunnit vilket gör att man får alla nyheter via Facebook. De smarta telefonerna talar om för dig när det finns ett ledigt skift.

Tog man dessa väljare för givet?

– Ja! Man brydde sig knappt om att kampanja på platser som dessa. Och när man gjorde det gick det ofta åt skogen. Jag följde med några lokala Labour-aktivister i Derbyshire och knackade dörr och fick själv se det. Konversationerna började ofta med att en äldre man öppnade och förklarade på första utandningen att han alltid röstat Labour, men att han blivit besviken på att partiet öppnat för en andra folkomröstning i Brexit-frågan. ”Jaja”, sa partiaktivisten då, ”men titta vilka fina reformer vi vill genomföra”. Sedan började han räkna upp det ena storskaliga projektet efter det andra, varpå gubben avbröt honom med frågan: ”Hur i hela världen ska ni betala för allt det här?”

– Är det en konstig reaktion från någon som i princip sett sin stad jämnas med marken under de senaste 30 åren? Det man måste komma ihåg är att Labour – både under Tony Blair, Gordon Brown, Ed Miliband och Jeremy Corbyn – varit ett storstadsprojekt. Man har inte brytt sig om att prata med människorna utanför storstadsregionerna.

Betyder detta att corbynismen är död?

– Svårt att säga. Rörelsen Momentum, det vill säga Corbyns valmaskin, har ställt sig bakom Rebecca Long-Bailey till partiledarposten. Hon har sagt att Corbyn var en fantastisk ledare – ”tio av tio” – och att valmanifestet var bra. Det enda man gjorde fel, menar hon, var att man inte var tillräckligt ”patriotiska”. Vad nu det betyder. Jag tror att Labours måste vara betydligt mera självkritiska än så.

– Det finns en viktig lektion här för vänstern i hela västvärlden. Labour klargjorde aldrig varför det gick så bra i valet 2017. Inte heller varför det gick så dåligt 2019. Den enda vänsterradikala kandidaten som visat tecken på att inse detta är Clive Lewis. Men han har precis dragit tillbaka sin kandidatur till partiledarposten.