– Det var inte en fråga jag direkt funderat på tidigare. Det var en mer oskyldig tid och inget man pratade mycket om. Men jag ville hjälpa min vän och hörde av mig till den medicinska grenen inom medborgarrättsrörelsen. Jag fick tag på den enastående T.R.M. Howard.

”Ring Jane”

Doktor Howard – som kommit till Chicago från Mississippi efter att ha satts upp på en dödslista från Ku klux klan – tog 500 dollar, i dag runt 5 000 kronor, för att göra ingreppet. Allt gick bra. Booth tänkte inte särskilt mycket på händelsen men efter ett tag började andra höra av sig.

– Jag insåg att det krävdes en ordentlig struktur. Jag pratade med doktor Howard om vad som behövdes göras före och efter aborten, om det behövdes någon slags behandling, och om hur kvinnorna reagerade. Vi förhandlade om priset, 500 dollar var mycket pengar på den tiden. Kunde han utföra två eller tre för samma pris?

Heather Booth gick ofta på politiska sammankomster och nu använde hon mötena till att öppet fråga om fler ville engagera sig i abortfrågan.

– Jag hade med mig många lärdomar från tiden med medborgarrättsrörelsen. En var att även om allt ser väldigt tufft ut, nästan omöjligt – organisera så kan du förändra världen. En annan att ibland är det nödvändigt att stå upp mot en orättfärdig auktoritet. Det hade jag i bakhuvudet när jag satte igång det som blev det hemliga abortnätverket Jane.

Snart var de en grupp kvinnor. En av dem gick med på att hennes hemtelefon användes men hon ville inte att de som ringde skulle använda hennes namn. Istället valdes namnet Jane. Lappar sattes upp på anslagstavlor runt om i stan. ”Är du gravid och behöver hjälp? Ring Jane.”

Sammanlagt mellan åren 1965 och 1973 fanns runt 120 ”Janes”. En del av medlemmarna beskriver sig som vanliga hemmafruar men många var redan politiskt engagerade i andra frågor. I dokumentärfilmen ”The Janes”, som visas på HBO från och med den 9 juni, berättar flera att ”kvinno­frågor” inte gavs plats i dåtidens politiska rörelser – det gällde såväl vänsterpartier och studentkårer som antikrigsgrupper och de Svarta pantrarna. 

Kan kriminaliseras

Arbetet med filmen ”The Janes” påbörjades redan för fem år sedan men aktualiteten har ständigt ökat sedan dess, då delstat efter delstat infört olika lagar som gör det svårare för abortmottagningar att hålla öppet. Ett läckt utkast från Högsta domstolen visade nyligen att en majoritet av ledamöterna är redo att omkullkasta domslutet Roe mot Wade från 1973, och åter ge enskilda delstater möjlighet att kriminalisera abort. Runt hälften av landets delstater väntas då ytterligare begränsa eller stoppa möjligheten till abort. Mer liberala regioner gör sig redo att ta emot ”abortturister”.

Även på 1960-talet kunde de som hade pengar och kunskap resa utomlands för att göra abort. Heather Booth nämner Sherri Chessen Finkbine, en amerikansk barn-tv-värd som reste till Sverige 1962 för att göra abort eftersom fostret hon bar på var allvarligt skadat efter att hon ordinerats och tagit läkemedlet Neurosedyn, vilket också orsakade många foster­skador i Sverige. När abort blev lagligt i New York, och senare andra delstater, gick resorna istället dit.

– Man behövde fortfarande pengar och stöd. Många som saknade det kastade sig ner för trappor eller tog någon typ av gift. Sjukhusen hade abort-­infektionskliniker. På en del håll utförde barnmorskor aborter, fortfarande olagligt. I vissa städer drev maffian verksamheten för att tjäna pengar. Och en del utförare ville ha sex eller ett förhållande i utbyte mot ingreppet. Jane existerade för att hjälpa kvinnorna, säger Booth.

Sunny Chapman var en av runt 11 000 kvinnor som lyfte på luren och ringde Jane. I dag är hon verksam som konstnär i New York men 1969 bodde och arbetade hon i Chicago. Hon var 19 år när hon upptäckte att hon var gravid.

– Jag blödde hela tiden. Ett par gånger fick jag lov att åka till akuten, och stanna över natten en gång. Jag lades in på en avdelning som ingen ville erkänna existerade, full av kvinnor som försökt göra abort. Men ingen kunde hjälpa mig trots att de såg att det troligen var ett pågående missfall. Hade det fortsatt kunde jag ha dött.

Ordinerad sängläge

Hennes vagina packades med lammull och hon ordinerades sängläge.

–Jag är allergisk mot ull så det var inte så trevligt. Och jag behövde jobba för att försörja mig så att stanna i sängen var inte ett alternativ. Jag blev ofta yr och svimmade ett par gånger på jobbet. Det kändes som jag skulle dö. Som tur var hade jag en jättebra chef som jag kunde prata med, många andra hade gett mig sparken. Men han var väldigt förstående.

Hon fick tag på ett nummer till en illegal abortutförare men samtalet avskräckte henne.

– Han lät som en gangster.

Så såg hon en av Janes lappar och mindes plötsligt att hon hört talas om dem tidigare.

– Jag ringde upp och lämnade ett meddelande på telefon­svararen. Någon ringde tillbaka och intervjuade mig, sedan fick jag träffa en rådgivare i hennes hem. Min bodde nära mig vilket var skönt. Och hon var väldigt trevlig och förklarade hela processen för mig. Hon gav mig ett datum då jag skulle stå i ett särskilt gathörn, klädd i en tröja i en särskild färg. Gul, tror jag det var. ”Vänta där så kommer en bil att plocka upp dig.” 

Desperationen var starkare än rädslan och hon var på plats vid rätt klockslag. Bakom ratten satt en man och i bilen fanns redan två andra kvinnor. De körde från norra till södra sidan av Chicago.

– Vi gick in genom bakdörren till ett hyreshus och satte oss i vardagsrummet där andra kvinnor redan väntade. Efter en stund tog de med några av oss ut till en skåpbil och täckte över våra ögon. De tog oss till en annan byggnad. Jag var väldigt rädd, en flicka från landet med väldigt lite livs­erfarenhet.

De gick in genom en ny bakdörr och fick vänta i ett annat vardagsrum.

– Ingreppen gjordes i sovrummet intill och vi kunde höra allt som sades och gjordes. Efter en väldigt liten dos bedövnings­medel vidgades livmoder­halsen och skrapningen gjordes. Utvidgandet gjorde väldigt ont. Läkaren tyckte att jag sjåpade mig, han var inte den trevligaste människan. Men kvinnorna från Jane var jättesnälla, höll min hand och pratade med mig. 

Doktorn, som inte var en doktor skulle det visa sig, gjorde hur som helst ett bra jobb, säger Sunny Chapman.

– Jag kände mig genast bättre efteråt. Jag blödde lite några ­dagar men sedan hade jag fått mitt liv tillbaka.

Kvinnorna tog över

Efter en tid tog kvinnorna i Jane över själva abortutförandet. Medlemmarna hade insett att Mike, som den dåvarande manliga abortutföraren hette, inte hade någon läkarutbildning. Eftersom han ändå klarat jobbet bra så försvann det magiska skimmer som många sett kring honom. Kunde han så kunde väl de? Utan en lön att betala ut kunde Jane också ge kvinnorna som sökte upp dem möjlighet att betala så mycket de hade råd med.

Judith Arcana anslöt sig till ”the service”, som abortnätverket ofta kallades internt, i oktober 1970. Dagens ETC ringer upp henne i hemmet i Portland, där hon är verksam som författare. Hennes två första böcker är på temat moderskap men en dikt- och en novellsamling har inspirerats av åren i Jane. Dikterna ges ut i nyutgåva under försommaren.

Arcana utförde aborter vissa dagar, andra dagar svarade hon i telefon. När hon hämtade upp kvinnor i bil körde hon omvägar för att skaka av sig eventuella förföljare. Många visste vad som pågick, det är hon och de andra i gruppen säkra på.

– Jane var ingen hemlighet i Chicago.

Trots det kände de som jobbade inom gruppen sällan någon djup rädsla för sin säkerhet, hälsa eller frihet, intygar hon. I dag är läget ett annat.

– Jag oroar mig för dem som kommer att jobba inom dagens hemliga nätverk. Många gör det redan och det kommer att öka ju svårare det blir att få göra abort. Många är nyfikna och vill lära av oss men det är så mycket farligare i dag. Anti-abortrörelsen i USA har bokstavligen mördat människor, sprängt mottagningar, och nu har de en massa ny teknik också, det är enklare att avlyssna och bevaka människor.

I dag kan polisen inte heller vara så avvaktande som de var under Janes tid, säger Arcana. 

– De brydde sig inte om hemliga aborter. De var inte intresserade av oss förrän en särskild situation tvingade dem.

Riskerade hundra års fängelse

Den särskilda situationen uppstod när en kvinna i ett område där polisen enligt Arcana inte var bekanta med Jane kom in på stationen och anmälde att hennes svägerska planerade att genomgå en abort. Kvinnan ville att det skulle stoppas. Efter att ärendet flyttats mellan ett antal chefer inleddes en polisinsats. Judith Arcana var chaufför den dagen och insåg senare att hon förföljts av en civilbil till lägenheten där mottagningen huserade för tillfället. ”Var är han?” undrade polisen när de gjorde entré, i tron att en manlig läkare gömde sig någonstans.

Judith Arcana och ett 40-tal andra greps, inklusive vänner, släktingar och barn som följt med den abortsökande. Det var rörigt på stationen innan polisen förstod vilka som var de kriminella, berättar Arcana med ett litet skratt. Sju kvinnor hölls kvar, efter en natt i häktet släpptes de mot borgen. Först ut var Arcana som då ammade sitt första barn.

– En anledning att vi ­behandlades så pass bra av polis och domstol var att vi som greps var vita. Svarta kvinnor hade behandlats sämre.

En fällande dom kunde ha gett över hundra år i fängelse. Men polisräden skedde den 3 maj 1972 och de inblandade visste att fallet Roe mot Wade snart skulle tas upp i Högsta domstolen, och förhoppningsvis ge kvinnor rätt till abort över hela USA. Jane-­medlemmarnas advokat för­halade och fallet togs aldrig upp i domstolen innan beslut togs i Roe-fallet. Ärendet avskrevs när abort blev lagligt.

Angivarlagar

Hur har abortdebatten förändrats på ett halvsekel? Frågan är partipolitisk på ett helt annat sätt än på 1960-talet, säger både Booth och Arcana. Båda lyfter också upp de nya angivarlagarna i Texas och Oklahoma där den som anmäler en utförare av en abort efter vecka sex, eller någon som bara hjälper den gravida att ta sig dit, kan få uppemot 10 000 dollar i belöning.

Medicinsk abort med tabletter förenklar dock, påpekar Booth. I USA skrivs dessa vanligen bara ut till och med vecka nio, efter det görs en kirurgisk skrapning. Olika organisationer som jobbar för fri abort skickar redan i dag abort­piller till alla beställare, oavsett delstatens lagar. Även vinst­drivande företag säljer pillren.

– I dag finns dessutom betydligt fler utförare som vet hur man utför en abort, lägger Booth till.

Pjäser i ett parti schack

”Abortion funds” samlar in pengar från privatpersoner för att hjälpa personer som behöver resa för att kunna göra en abort, påminner hon.

– Men vad händer med dem som inte har kontakter eller resurser? 

Antiabortrörelsen har jobbat ihärdigt och inte varit några ”dummies”, säger Judith Arcana. 

Har den andra sidan, hennes sida, varit det?

– Vi som tillhandahållit och undervisat om inte bara abort men även hälsovård, kroppar, sexualitet – vi har inte tänkt på de här frågorna som pjäser i ett parti politiskt schack, säger hon.

Så snart vi lagt på dyker en nyhetsflash upp på skärmen: en skolskjutning i Uvalde i Texas. Antalet döda kommer att landa på 19 barn och två lärare. Sunny Chapman är tagen av nyheten när jag når henne nästa dag.

– De vill göra det olagligt att abortera foster, men så fort de är födda är det öppen jaktsäsong, då bryr de sig inte längre. Det finns massor av barn i det här landet som inte har tillräckligt att äta eller ett vettigt ställe att bo på. Fosterhemssystemet är fullt med barn men ingen adopterar dem. Abortlagarna handlar bara om att kontrollera kvinnor. •