Tolv gånger har domstolen samlats för rättegång och undertecknad har själv varit på plats vid Justitiepalatset för att följa processen. Domen har skjutits upp gång på gång, men anklagelserna har varit lika absurda från dag ett. 

De elva har beskyllts för att på en och samma gång ha assisterat tre av den turkiska staten terrorklassade organisationer: den religiösa Gülenrörelsen som anklagats för att ha legat bakom kuppförsöket mot president Recep Tayyip Erdogan 2016, den kurdiska PKK-gerillan, samt en militant vänstergrupp.

Det har aldrig presenterats några bevis som har stärkt påståendet om att de åtalade varit trippelterroristsympatisörer. Men åklagaren har hävdat att Amnestyutbildningen 2017 i själva verket var ett hemligt möte där man konspirerade för att störta Turkiets regering. Samt att de säkerhetsmetoder Amnesty lärt ut till andra människorättsförsvarare även kan användas av terrororganisationer. Därmed har saken varit biff. Samtidigt har det regeringskontrollerade turkiska medierna gjort sitt bästa för att demonisera de åtalade.

På fredagseftermiddagen dömdes så Amnestys hedersordförande Taner Kilic, som redan tillbringat 14 månader bakom galler, till sex år och tre månader i fängelse för ”medlemskap i terrororganisation”. Tre medåtalade döms till kortare fängelsestraff. Resten har frigivits, däribland Ali Gharavi. Amnesty har sagt att det är oacceptabelt med något annat än en total frigivning och att man ska fortsätta kämpa bakom galler.

Det finns någon slags sorglig logik bakom fängelsedomen i Istanbul. Auktoritära regeringar som inte tål kritik av deras maktmissbruk vill tysta kritiska röster. Det är därför vi sett ett mönster av liknande angrepp mot människorättsförsvarare och demokratistödjare i Turkiet, Ryssland, Ungern, Kina och många fler länder. En ofta gemensam nämnare är att makthavarna utmålar oppositionella individer och organisationer som hot mot staten. Gärna också som terrorister.

En politisk fars till rättegång har fått sitt slut. Och så som vindarna blåser i världen lär det här inte vara den sista gången en regim gör ett försök att slå ut en ledande människorättsorganisation från att verka i ett land.