– Jag och min gamla mor måste leva i slummen nu, för att vi har mist vår lägenhet! Vi kan inte heller sova eftersom vi oroar oss för nya attacker. Vi har det minsann inte alls lätt, ropar hon. 

Anastasya verkar ha fått höra av någon, eller tror det finns en uppfattning om att den ukrainska huvudstadens invånare har det mycket bättre än andra människor i det krigsdrabbade landet. Att umbärandena inte är de samma. Det är helt fel.

Kiev är Ukrainas vackraste pärla och hit kommer alla utländska journalister och politiker som har skäl att besöka landet i jobbet. Här finns den ekonomiska och politiska makten. Men det gör inte någon skillnad för de människor som drabbas av de ryska luftangrepp som fortfarande äger rum här, från och till.

Slungades iväg av tryckvågen

I södra Kiev besöker Dagens ETC stadsdelen Teremky som är döpt efter ett gammalt ryskt ord för en liten stuga. Men här ligger bara identiska kluster med sovjetiskbyggda höghus. Ett av höghusen har ett sotigt sår i sig där flera lägenheten blivit utbrända. Två dagar tidigare träffades huset av fragment från en rysk robot. Fyra människor dödades och 40 skadades. 

Vid byggnadens fot står de två pensionärerna Olha Ivanovna och Viktor Ivanovitj och håller om varandra i en kram. De har bott här sedan 1990.

Jag skulle precis göra en kopp te åt min sonson.

– Det hände klockan åtta på morgonen i förrgår, berättar Olha Ivanovna. Vi bor på sjunde våningen med vår dotter och hennes barn. Jag skulle precis göra en kopp te åt min sonson, som skulle börja ha sina skollektioner över nätet, när han ropade att det kom en bomb flygande väldigt lågt, rakt mot oss.

Trycket från explosionen fick både henne och sonsonen att slungas bakåt in i en korridor. Viktor var i ett rum längre bort och klarade sig bättre.

– Alla våra fönster sprängdes och balkongen gick i bitar. Allt började brinna. Jag hittade Viktor som gick omkring som i en dimma. Vi sprang ut i trapphuset och tog oss ner för våningarna, och hela tiden kunde vi höra våra grannar skrika och be om hjälp, säger Olha Ivanovna. 

Hon har fått ena armen gipsad. Dagen efter gav polisen dem tillstånd att gå in i lägenheten för att plocka på sig några ägodelar. Det låg krossat glas på sängen, golvet, möblerna, överallt. Och hela hemmet var alldeles fuktigt och dimmigt. 

De kan knappast fortsätta bo kvar här nu, förklarar Olha, som bryter ihop efter det och inte längre kan medverka i en intervju.

Måste köpa allt på nytt

Invånarna här som inte kunde stanna kvar i sina lägenheter efter bombningen har tillbringat de två senaste nätterna i en gymnastiksal på andra sidan gatan, som hastigt byggdes om till ett akutboende. Folk vällde in och skänkte madrasser, sängkläder, varma kläder och mat till de behövande. 

Dmytro Andra har precis lämnat gymnastiksalen och kommer för att titta på skadorna på bostadshuset. Han har bott hela sitt liv med sin familj på sjätte våningen, rakt under det sotiga såret.

Vi har bara lyckats rädda lite kläder, matolja och konserver.

– Vår lägenhet har inte blivit bränd, för oss är vattenskador problemet. Efter att brandkåren var här och spolade så har allt vatten runnit ner till vårt hem. Möbler, min dator, hemelektronik, fotoalbum, allt har blivit förstört. Vi har bara lyckats rädda lite kläder, matolja och konserver, säger Dmytro Andra.

Själv var han inte hemma när bomben slog ner, men hans gamla farmor var det. Hon föll i lägenheten och kunde inte ta sig ut på egen hand, och blev liggande tills att räddningspersonal upptäckte henne. 

– Jag har sett sådan här förstörelse tidigare, jag hjälpte till att röja upp i Borodjanka utanför Kiev efter befrielsen. Där var det långt värre än här. Men ändå, det känns väldigt hemskt när det här händer en själv. Mina familjemedlemmar är förvirrade och oroliga.

Alla vet också att den vattenfyllda lägenheten innebär en ekonomisk katastrof för familjen. Den ukrainska staten ersätter endast tre procent av vad en lägenhet är värd, i händelse av att den blir förstörd på grund av kriget. Vidare har familjen Andra inte haft sin lägenhet eller några saker i den försäkrade.

– Nej, vi har liksom inte en sådan tradition i Ukraina, att försäkra saker. Ingen gör det. Så vi kommer att behöva köpa allt vi behöver på nytt. 

Kanske måste sluta skolan

Det vilar en melankoli över Dmytro Andra när han berättar detta. Han vet att kriget nu har lyckats krossa ännu fler av de drömmar han haft här i livet. Han skulle vilja bli advokat och har studerat två år på juridikprogrammet i Kiev. Men det kostar mycket att studera och de pengarna kommer familjen nu behöva investera i ett nytt hem.

Ännu en tung sak, efter att han redan gått och tänkt mycket på att han så gärna skulle vilja se nya vyer och resa i Europa och hela världen. Men som en man över 18 års ålder får han inte ens lämna Ukraina, på grund av den allmänna armémobiliseringen.

– Alla mina planer ligger i bitar nu. Mitt liv har bara börjat men jag vet att det här påverkar det för all framtid. Och inte på något bra sätt.