I ”The Curse” förkroppsligas de av Whitney (Emma Stone), dotter till en välbärgad familj slumvärdar, samt hennes okarismatiske man Asher (Nathan Fielder).

Tillsammans programleder paret home improvement-showen ”Flipanthropy”. I praktiken handlar det om att gentrifiera det slummiga området Espaniola i New Mexico – men enligt den peppiga produktionen hjälper Whitney och Asher lokalsamhället.

De genomför en ”passiv husrevolution” med energisnåla ekohus, tänkta att få ghettot att blomstra. Paret ordnar till och med jobb åt de lokala invånarna, men bara på caféer som stängt när kamerorna slutat rulla.

Det som gör att ”The Curse” funkar på alla nivåer är hur uppriktiga Whitney och Asher är i sin malplacerade välvillighet. Genom en form av narcissistisk mental jiu-jitsu tror de faktiskt på riktigt att de hjälper. Det visar sig bli mer komplicerat efter att Asher gör en liten flicka förargad och hon lägger en förbannelse på honom.

Den goda fasaden börjar krackelera.

Serien har en lynchiansk meta-dimension som fångar cynismen bakom den problematiska ”Flipanthropy”-produktionen. Oftast pådriven av parets slemmige barndomsvän Dougie (Benny Safdie), en producent som ibland även försöker ligga med Whitney.

Inte helt otänkbart kanske, då Asher och Whitneys sexliv primärt består av cucking-fantasier (vilket blir en källa till komiskt guld i en lika förödmjukande som oförglömlig scen).

Alla roller är väl förvaltade men Emma Stone i huvudrollen hittar den perfekta tonträffen för sin självgoda rollfigur som lätt kunnat bli en karikatyr eller slå över i surrealism.

Nathan Fielders absurdistiska ”cringe”-humor från ”The rehearsal” och Benny Safdies ”Uncut gems”-känsla för stress och bedrägeri kompletterar varandra väl. Den experimentella formen som blandar mörk humor med thriller har tagit fram det bästa ur seriens två skapare.

”The Curse” utforskar den gentrifierande klassens hyckleri på ett otroligt effektivt och framförallt roligt sätt.