Varje artikel skulle få en ny chans och inte kopplas ihop med skribentens tidigare verk. Framför allt skulle vi göra upp med den personfixering som präglar den offentliga debatten, där det som räknas ibland tycks vara vem som skriver snarare än vad som skrivs. Jag tror också att det skulle höja skribenterna, då de med nödvändighet fick lägga sina egon åt sidan. Alla dessa ballongtexter utan innehåll som går ut på att bygga skribentens varumärke går ju bort direkt, precis som texter som egentligen är förklädda raggningsförsök, ”virtue signaling” (att visa andra att man är god) eller skrivna för att få följare. (Nyheter24 skulle förmodligen få lägga ner helt)
Eller inte? För med namnet kommer också ett ansvar, och den anonyma debatten på nätet präglas av ett annat problem, nämligen att folk häver ur sig vad som helst utan tanke på konsekvenserna för andra. Vår tids offentliga debatt präglas av två motsatta fenomen: extrem personfixering och total anonymitet. Jag tvivlar inte på att samhällsdebatten ser ut som den gör delvis på grund av denna kombination: personer som medierna bygger upp med stora bilder och ”personligt” tilltal som får uppgift att ”vara” sig själva, och som sedan hyllas eller sablas ner av halvanonyma personer på diverse forum. Vilket naturligtvis gör skribenterna väldigt sårbara och föremål för en mängd projektioner.
Om din arbetsgivare kräver att du ska exponeras med bild och gärna personliga detaljer, och sedan publicerar anonyma kommentarer, är det som att be om hat och hot. Det är inte en slump att hoten har ökat på senare år – naturligtvis har det med samhällsklimatet att göra, men jag tror att mycket också beror på denna diskrepans mellan total personfixering i ena änden av debatten och total anonymitet i den andra, där båda ändarna är offentliga.
När jag började skriva i dagstidningar var det enda som syntes ens namn. Vad folk tyckte om texterna kunde man aldrig veta om de inte mailade redaktionen, men de kommentarerna offentliggjordes inte. Sedan kom tecknade bylines och sedan bilder som blev ännu större. I dag måste du skicka in ett foto när du skriver en debattartikel.
Men egentligen, varför då? Vad är meningen med att se personen?
Jag minns under nittiotalet, då kvällspressen byggde upp unga, kvinnliga krönikörer mycket medvetet genom att odla en ”rivig, kaxig tjej”-profil åt dem. För tidningarna var detta guld: en tjej som stack ut hakan genererade både hat och kärlek, och tidningarna ansågs som feministiska, men för kvinnorna blev det en tvångströja. De kunde inte plötsligt börja skriva seriöst om kommunbudgetar och vid ett visst datum ansågs de vara för gamla för ”rivig tjej”-etiketten och försvann från medierna.
Ponera att alla texter varit anonyma – då skulle ingen veta om det var Gunnar eller Samantha som skrivit om JAS 39 E Gripen. Eller ponera att näthatet inom en snart framtid leder till att ingen får vara anonym, utan alla måste logga in på nätet med sitt bank-id, så att ditt personnummer syns på instagram, twitter och allt du gör. Då skulle alla känna samma bråddjup inför att delta i debatten som vi skribenter gör.
Ett problem som personfixeringen för med sig är att människor inte tycks kunna skilja mellan yrkesroll och privatperson. Som skribent förväntas man komma ut med ”vem man är” och intervjuas med frågor av typen: Var du bra i skolan? Varför har du de där skorna? och så vidare. Jag menar, hur kan detta ens vara intressant? Vårt yrke går ut på att debattera samhällsfrågor, vad har vi som personer med detta att göra?
Människor är naturligtvis alltid intressanta på ett antropologiskt plan, men det är som om dagens läsare försöker göra sig en bild av avsändaren till ett budskap för att kunna säga: aha, det är sådana typer av människor som tycker så, då vet jag, jag är inte sån, alltså tycker jag inte så. I stället för att relatera till åsikten och argumenten på ett sakligt sätt, försöker de psykologisera om avsändarens motiv.
Kombinationen extremt exponerade skribenter och anonyma, men offentliga kommentarer har förändrat debatten på många sätt. Det har definitivt gjort skribenter mer ängsliga, mer strömlinjeformade.
Att tänka löst, fritt och dialektiskt är för läskigt, så många anammar en paketlösning. De tar en av samtidens åsikter och gör det till sin grej att stå för den, så vet man var man har sina vänner och fiender. ”Hej, jag är kvinnornas vän! Hej, jag försvarar de mest utsatta! Hej, jag vågar kritisera invandring! Hej, jag är emot staten!” Och så blir de härförare för varsin armé, verktyg snarare än självständiga intellektuella. Om deras namn försvann ur bilden kanske de skulle säga något helt annat? Tänk om det skulle visa sig att folk egentligen tycker helt annorlunda än vad det ser ut som?