Bilder av fattiga människor, prostituerade, hemlösa – dokumenterade med brutal exakthet – anses ofta vara samhällskritik. Betydligt mer sällan avbildas rika, sexköpare eller makthavare på samma sätt. Kanske för att det betraktas som ett intrång i privatlivet – minns ståhejet kring överklassafarin för några år sedan.
Men för konstnärerna Anders Carlsson och Albin Balthasar räckte det inte med att visa upp fotografier av fattiga. De har dragit det hela ett steg längre, och installerat två romska tiggare på Malmö Konsthall. Under två timmar om dagen ska rumänerna, för en timlön på 140 kronor, ställas ut i konstprojektet ”Toleranshuvan Reloaded”.
Verket ska undersöka begreppet tolerans och ”skapa en laboratoriesituation där man får undersöka sin egen självbild som potentiell givare”, enligt konstnärerna. ”Nu möter vi den fattiga andre som vi tidigare har hållit på ett postgirokontos avstånd. Nu delar vi samma rum. Vad gör det med vår självbild?”
De två rumänerna som är med i projektet säger till Skånskan att det är varmare inomhus och att ”folk tycker mer synd om oss här inne”. Och det kan man ju förstå.
Besökarna reagerar olika. Vissa går förbi, vissa stirrar – pengar får man inte ge – någon sätter sig på huk bredvid rumänerna för att det känns bättre så.
Det är utan tvekan ett högaktuellt och viktigt ämne utställningen tar upp. Frågan är om det görs på rätt sätt? För mig verkar det snarare som om man iscensätter objektifiering och narcissism. Nyckelordet är ”självbild”. Tiggaren används som ett hjälpmedel, en rekvisita i en självhjälpsprocess. Besökaren ska spegla sig i den fattige och känna sig obekväm, kanske upptäcka att hon är mer privilegierad än hon trott, inte så givmild som hon trott. Vilket inte är progressivt alls, tvärtom. Fattigdomen uppstår inte därför att människor är dåliga, och att fundera över om man är god eller ond är inte grunden för en samhällsförändring. Snarare blir det en del i medelklassens självupptagenhet, som ständigt pendlar mellan två poler: narcissism och skuldkänslor. Båda utgår från en överdriven tro på det egna jagets betydelse och inget är särskilt produktivt.
Men värst är att här sitter en mor och en far, utställda som om de vore ting. Av Martha Nussbaums sju definitioner på objektifiering uppfyller verket minst tre: att människor behandlas som verktyg, att de är utbytbara och att deras roll är passivitet. Själva mötet som Carlsson och Balthasar menar ska äga rum, har ju redan en mycket tydlig rollfördelning: några är där för att tittas på enbart i egenskap av romska tiggare, andra för att titta. Och varför beskriver de människor som ”den fattige andre”? Vad är en ”annan” människa? Det är samma förfrämligande logik som när man använder ordet ”kroppar” istället för människor, vilket radikala människor har en irriterande ovana att göra.
Skulle konstnärerna kommit på tanken att ställa ut sina egna arbetslösa eller psykiskt sjuka vänner på museum? Om deras mor vore hemlös, skulle de ställt ut henne också?
Jag minns dansken Kristian von Hornsleth, som 2006 gjorde konstverket ”We want to help you but we want to own you” i vilket han erbjöd fattiga ugandier en gris eller get – bara de tog hans efternamn. En hel by döpte om sig till Hornsleth och fotograferades med sina nya id-kort. Hornsleth menade att han speglade västs relation till Afrika och ville ställa människors fördomar på sin spets. Alla människorna i byn var nöjda, enligt Hornsleth. Men när DN-journalisten Petter Bolme åkte till byn ett år senare visade det sig att löftena om pass och visum till Danmark aldrig infriades. Många kände sig utnyttjade, andra struntade i vad som stod på deras id-kort, vissa hade förlorat pengar på att utfordra sina grisar men behöll dem ändå som husdjur.
Vad dessa två verk har gemensamt är att de skriver in sig i en konsttradition som går ut på att iscensätta ojämlikhet. Fattigdom blir ursäkten för objektifiering: att objektifieras och reifieras blir alltid ett bättre alternativ för den fattige än att frysa och inte ha pengar. Men att iscensätta ojämlikhet är inte att protestera mot den, utan att återskapa den.
Att istället visa upp direktörer, en samhällsgrupp som sällan syns i stadsbilden, och låta dem sitta med handen utsträckt på ett museum hade varit något helt annat. Det hade visat på vilka som är de största tiggarna i samhället. Om människor sett sina chefer sitta och be om pengar, hade de verkligen fått fundera över sin självbild.
