Senast i raden av löften som högst troligt kommer att brytas är det mycket efterlängtade välfärdslöftet: att ingen i sjukvården ska behöva sägas upp.
Uttalandet, som Moderaterna försökte tona ner – ”det var inte ett löfte om pengar” – har följts av krav på konkreta åtgärder, bland annat från S och V.
Kristerssons svar var att det snart kommer ett svar. Vi får väl se hur länge det dröjer och hur svaret lyder – och framför allt om det är tillräckligt.
Men även om han lovar något, kanske till och med något så konkret som en påse pengar, bör förväntningarna dämpas. Ulf är som sagt lika bra på att ge löften som dålig på att uppfylla dem. Jag har exempel.
”Vi ska aldrig samarbeta med SD” är kanske det flest tänker på när man pratar om Ulf Kristerssons brutna löften. 2018 sa Kristersson till Aftonbladet att han inte kommer att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD.
Nu tar SD-ledamöter som Richard Jomshof och Martin Kinnunen regelbundet plats bakom podierna på regeringens pressträffar. Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) påpekade häromveckan att det ”bara är SD som har trovärdighet i migrationsfrågan”.
De har inte bara släppt in SD: de är stolta över SD, de vill vara SD. Man skäms.
Inför valet 2022 besökte Kristersson Stockholmsförorten Rinkeby och lovade 250 miljoner kronor till idrottsföreningar i utsatta områden. Efter valet blev summan i stället 100 miljoner, vilket fick idrottsledare i Rinkeby att rasa.
Ett handslag från Ulf Kristersson är alltså värt 150 miljoner mindre än vad som utlovas – om man har tur.
För att förstå vad som försiggår i Ulf Kristerssons huvud måste vi nog börja med Moderaternas mantra – att få ordning på Sverige – och vad det egentligen innebär. Min känsla är att Kristerssons definition av ett Sverige i ordning är lite annorlunda än min.
Jag tänker framför allt på välfärden, på samhällets institutioner, de som bara måste fungera. Det borde även en högerledare göra, tänker jag, åtminstone när man pratar om vikten av upprustning och risken för krig.
Hur ska en välfärd som går på knäna i fredstid kunna leverera under kris?
Inför valet presenterade Ulf Kristersson fem vallöften ”för att få ordning på Sverige”. Helt enligt förväntningarna nämns ingenting om till exempel vården eller skolan. På listan finns följande:
En svensk Natoansökan. Upprustning av försvaret. ”Återupprättning av lag och ordning” (jag skriver det i citationstecken eftersom Tidöpartiernas politik på området snarare liknar en nedmontering av rättsstaten). Mer kärnkraft. Återinförande av arbetslinjen (vilket för en moderat betyder bidragstak, och, vilket aviserades i veckan: försämrad a-kassa).
Det hade helt ärligt inte gjort mig så mycket om det skitit sig med de här vallöftena, förutom att det förstås är fult att lova sådant man inte kan hålla (med andra ord: att ljuga).
Sverige blir knappast ett bättre land av att medborgare kan övervakas utan brottsmisstanke eller att polisen har rätt att visitera folk med Guccikepsar.
Nato är vi ju ännu inte medlemmar i och det blev visst inga nya kärnkraftverk på hundra dagar, inte på nästan 500 dagar heller.
Men välfärdslöftet får statsministern faktiskt inte bryta. Det borde Sveriges alla kommuner, regioner, fackförbund och välfärdsanställda visa Ulf Kristersson nu.