En vecka senare hade all osäkerhet gått över. Då pratade hon och skrattade med min arbetskamrat precis som hon gjorde med mig.
I ganska många år på åttiotalet arbetade jag i äldreomsorgen. När jag idag möter folk som jobbar i samma sväng brukar de påpeka att de som fattar absolut minst av hur det är i äldreomsorgen är de som jobbade där för tjugo, tjugofem år sedan. Allt har blivit mycket mer uppstressat och slimmat. Du skulle inte stå ut en vecka, sa en anställd i hemtjänsten till mig för ett tag sedan. Men den där historien om min afrosvenske arbetskamrat bibehåller sin sanning.
Arbetslivet är den plats i samhället där integration äger rum – snabbast, bäst, roligast. När två vårdbiträden står där och ska lyfta en gammal människa ur hens säng – då föds det levande, fungerande språket. Och inte bara det: gemenskap föds i de gemensamma arbetsuppgifterna. Den gemenskapen är praktisk, den är konkret, den bygger inte på några högstämda tal om alla människors lika värde. Se upp! Håll i där! Hit med rullstolen! Snabbt! Vafan håller du på med? Bra! Jag såg under min tid i äldreomsorgen många exempel på hur det svenska språket började fungera hos invandrare som började jobba. Och: Jag skulle tro att den offentliga sektorn idag är den i särklass bäst fungerande integrationsmekanism som existerar i Sverige. En stor del av den arbetskraft som bär upp i synnerhet äldreomsorgen är idag utlandsfödd. Det är i Kommunals kvinnodominerade led som det nya, självklart toleranta och antirasistiska Sverige nu på många sätt föds.
Jag tror alltså på arbetslinjen? Ja! Okej – jag gör det med reservationen att det jag gillar är full sysselsättning men samtidigt också generell arbetstidsförkortning. Jag ogillar det mesta som svensk borgerlighet står för, men att slå fast att det är jobb och arbete som kan fixa en lyckad integration, det har de rätt i. Problemet är att de bara har en tanke i huvudet: att de nya jobben enbart kan komma i privat tjänstesektor. Det är därför Rut-propagandan aldrig upphör. I grunden är det emellertid helt riktigt att det är inom tjänstesektorn som de många nya jobben kan komma. Men det finns ett val att göra här: Ska jobben i huvudsak komma i privat tjänstesektor eller i offentlig?
Socialdemokratin och vänstern har en tendens att enbart se frågan om invandring och flyktingpolitik i moraliska termer av antirasism och tolerans. Och det är förstås nödvändigt. Samtidigt har det lett till att vänstern och socialdemokratin missat ett gyllene tillfälle att ta strid om hur en lyckad integrationsskapande politik skulle kunna se ut. I synnerhet socialdemokratin har överlämnat frågan till borgerliga partier som nu tävlar om hårdare tag, lägre ersättningar och sänkta trösklar (=lägre löner) på arbetsmarknaden.
Vänstern har ett alternativ som är bortglömt. På sextiotalet stod nästan halva svenska befolkningen och stampade i otålig väntan på att få komma ut på arbetsmarknaden och få sin egen försörjning. Det var kvinnorna. Hemmafrusystemet, som nyss hyllats av både LO och socialdemokratin, gick mot sitt slut. Det sprängdes inifrån av hundratusentals kvinnor som inte längre stod ut med att leva på nåder och i viss mening faktiskt inte vara integrerade i det svenska samhället. Tyvärr nedlades i den offentliga sektor som snart expanderade – även under sjuttiotalets borgerliga regeringar – ett könskontrakt som var gammalmodigt. Trots det kunde det svenska samhället omvandlas i grunden och friheten öka för otaliga kvinnor som nu tog chansen att börja jobba.
Jag menar att vi har samma val idag. Jodå, också privat tjänstesektor måste öka, så är det. Svaret på borgerliga förslag i invandringspolitiken måste även vara att tvinga välbeställda borgerliga kommuner att ta emot fler flyktingar. Men den avgörande vägen framåt är att den offentliga tjänsteproduktionen åter tillåts öka kraftigt. Hundratusen nya jobb i offentlig sektor de närmaste fem åren är ingen orimlig vision. En sådan expansion skulle skapa en helt ny väg in på arbetsmarknaden för massor av invandrare som idag ställs utanför. Jag säger inte att det är lätt. En sådan politik kräver att utbildning och kompetens säkras på ett helt annat sätt i den offentliga sektorn.
Men faktum kvarstår: Arbete med människor förblir en kungsväg för att lära känna människor, över åldersgränser och över etniska gränser.
Vänstern har ett svar i invandrings- och integrationspolitiken. Men den har inte modet att uttala det. Det är enklare att fördöma SD.
