Folket har döpts om till ”väljare” eller ännu värre, ”opinion.” Vi är inte människor längre utan någon typ av slajm som kan formas och vridas och dras åt olika håll.
Hur vi vill ha samhället är tydligen inte viktigt, däremot vilka ”frågor” vi ”prioriterar” som om livet vore fragmenterat i olika områden helt skilda från varandra, som om det gick att separera vår miljö från vår ekonomi och vårt arbete från vår hälsa.
Vad vi anser om dessa frågor är inte heller så viktigt, däremot vilken politiker vi har ”förtroende” för eller vem vi tror att andra tror att andra tror har störst chanser att vinna. Just dessa kommentatorer som diskuterar strategier och gissar tvärsäkert när de skiljer ett politiskt självmord från en smart strategi är verkligen vår tids antidemokrater.
Själva det kapitalistiska systemet och huruvida vi vill ha det är över huvud taget inte förhandlingsbart – här diskuterar vi bara små förändringar inom systemet, som hur många människor ska bo här eller om vi ska höja eller sänka skatten. Som barnpsykologen Haim G Ginnott skrev i en klassisk bok om uppfostran: Fråga aldrig ett barn vad det vill ha. Fråga om det vill ha yoghurt eller ägg till frukost, så slipper du bråk.
För några veckor sedan skrev jag om vad som skulle hända om alla artiklar i svenska tidningar vore anonyma. Efter den begynnande valdebatten tänker jag att det finns en annan arena som vi också skulle kunna tillämpa detta tankeexperiment på - politiken.
Säg att man inte röstade på personer, utan på idéer. På valsedlarna stod inte namn, utan förslag. Ett partis alla förslag skulle stå listade och så fick vi kryssa det förslag vi tyckte var bäst eller viktigast. Det förslag som fick mest röster skulle således prioriteras efter valet. Vilka som skulle utföra det vore sekundärt. Politikerna skulle enbart ses som funktionärer eller administratörer av en politik som folket hade beslutat om. Vi skulle knappt veta vad de hette – naturligtvis skulle det gå att ta reda på, men det skulle inte vara så viktigt, precis som vi knappt vet vad piloterna eller busschaufförerna heter när vi reser trots att våra liv ligger i deras händer. Vi opereras av läkare utan att få frågan hur mycket förtroende vi har för just dem och utan att läsa recensioner om dem, just därfor att vi förutsätter att de utför den operation vi behöver.
Jag talar alltså om ett hegemoniskifte där vi skulle tvingas se politik på ett helt annat sätt. Bort alla undersökningar om vilken politiker som har mest ”förtroende”, bort alla dessa metadebatter.
Bort Toblerone, kulboskandaler, tv-avgift och avgångskrav – bort det, som det står i Bibeln. Det enda viktiga skulle vara idéer och förslag. De skulle stå i centrum för valdebatterna, och om tillräckligt många kryssade ”Avskaffa vinst i välfärden” så fick politikerna genomföra detta. Om personen som genomförde det var snygg, ful, exkriminell eller en grå eminens skulle inte ha någon betydelse så länge som hen såg till att beslutet fattades och verkställdes. Naturligtvis skulle en person få avgå om hen hade tagit emot mutor eller på annat sätt inte vore lämplig för sin uppgift, men så är det ju i andra yrken också.
Det är intressant att se på vad som hänt på de 20 år sedan personvalet infördes i Sverige. Förespråkarna hoppades att möjligheten till personkryss skulle engagera fler unga, motståndarna befarade att det skulle leda till personfixerade kampanjer av USA-stil. I förarbetet till reformen stod att varannan väljare förväntades personrösta. Det tycks dock som om det inte ändrat särskilt mycket – svenska val är fortfarande partival, och det har aldrig varit fler än 30 procent som använt sig av möjligheten att kryssa någon.
Enligt en undersökning från Göteborgs universitet har personval varken gynnat eller missgynnat något av könen. Flest personröstare tycks finnas i Jämtland och inom Centerpartiet. Författarna till undersökningen, Linda Berg och Henrik Oscarsson, skriver: ”De svenska väljarna har aldrig uppvisat någon stor entusiasm för det ökade inslaget av personval.”
Så det är snarare medierna, inte folket, som betraktar politiken som en dramatisk strid mellan personer. Folket tycks fortfarande mer intresserade av politik. Eftersom någon passionerad foklig ledare inte verkar dyka upp här skulle vi kanske kunna fokusera på politiken? Varför inte en folkomröstning om vinst i välfärden? Eller om tillväxtmålet kontra klimatmålen?