Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch har redan fått mycket kritik för sin ”praktik” som Foodorabud (det slutade förutsägbart med att Kopsch fann att cykelbudsjobbet var gott och att det inte finns någonting att invända mot gigjobben i allmänhet, om nu någon undrade). Kritiken har bland annat handlat om att praktiken i själva verket blev ett reklamjobb för företaget Foodora och om att Kopsch behöll sin chefslön under praktikveckan och därför inte vet någonting alls om hur det är att försöka leva på jobbet som cyklande matbud.
Jag instämmer i det ovanstående, men jag är en smula förvånad över att så få har pekat på det mest anmärkningsvärda med chefsekonomens praktik, nämligen att han uppenbart inte klarade jobbet. Dag tre slarvar han med cykelparkeringen och cykeln välter, varpå fyra rätter förolyckas i ett slag (jag ser framför mig hur pad thaien spiller ut över surdegspizzan och högrevsburgaren tumlar runt i kladdig ceasarsallad). Det är en ganska stor miss i arbetet och fyra förstörda rätter är en i sammanhanget betydande värdeförlust. Klart man fattar frestelsen att luta cykeln mot en vägg snarare än ordentligt med stödpinne för att vinna tid, men det måste ske med kalkylerad risk och god känsla för lutning. Kopsch grejade det inte jättebra. Men händelsen till trots fortsätter Kopsch och många med honom att beskriva cykelbudsjobbet som enkelt. För det flesta människor förefaller det konstigt, för att inte säga direkt ohyfsat, att kalla en uppgift man själv inte klarar ”enkel”. Trots det har ”enkla jobb” blivit det etablerade begreppet för de arbeten som inte kräver utbildning.
Kopsch reguljära jobb landar man inte i utan en massa utbildning. Men betyder det med nödvändighet att jobbet är svårt? Jag förmodar att Kopsch förväntas producera kanske 5–10 tweets i veckan samt en handfull rapporter och mingelseminarier per termin. Om man också betänker att själva analysdelen av jobbet stödjer sig starkt på återbruk av 40 år gammalt nyliberalt idégods så tror jag nog att hans jobb skulle vara ganska lätt att klara för många svenskar – inte för evigt, naturligtvis, men i några veckor skulle det förmodligen gå finfint att producera generiska högertweets innan någon reagerade på upprepning eller låg produktion. Varför skulle inte ”enkelt jobb” vara en rimlig beskrivning? Förmodligen är det minst lika många svenskar som klarar att lajva chefsekonom på Timbro i en månad som cyklande matbud under samma tid.
Lokförarstrejken i Stockholms lokaltrafik förra veckan satte ljuset på ett annat jobb som tydligen av arbetsköparen och politikerna ansågs så väldigt, väldigt enkelt att det kunde avskaffas helt: tågvärden. Tack vare strejken – och endast tack vare den – skapades utrymme i det offentliga att beskriva jobbet i relativt stor detalj. Allmänheten fick lära sig att lokaltågen kan transportera upp till 1 800 själar och fick plötsligt anledning att fundera över sådant som exakt var någonstans på skalan mellan Busenkelt och Superkomplext man lämpligast placerar en arbetsuppgift som, säg, att hantera ett timslångt signalfel i högsommarhetta med 1 800 resenärer ombord. Det gav resultat – några dygn senare stoppade fackliga skyddsombud ensamarbetet på tågen (i skrivande stund är det oklart hur Arbetsmiljöverket svarat). En annan lärdom för allmänheten är att de enda som i slutändan var beredda att ta ansvar för resenärernas säkerhet var de enskilda lokförarna.
Visst kan det finnas anledning att skilja mellan jobb med låga utbildningskrav och jobb med höga utbildningskrav, precis som det finns anledning att skilja mellan låglönejobb och mer lönande jobb. Men ”enkla jobb” är inte en saklig beskrivning överhuvudtaget. Det är ett propagandabegrepp från de som vill hålla lönerna låga och det finns faktiskt ingen anledning alls att använda det. Eller ja, det skulle väl vara om man hoppar in som Timbro-ekonom då.
