I text efter text går han till storms mot kapitalism, rasism och finansvälde.
Han uppmanar prästerna: "Ta i så det dånar, om att människovärdet är viktigare än penningvärdet!" Han agiterar mot hårda straff, ropar på "solidaritet, humanism och elementär mänsklig anständighet" och varnar för att samhället håller på att slitas isär och blir ett klassamhälle på mer än ett sätt.
Förra veckan skrev han att de som är för många inte är flyktingarna, utan kapitalisterna: "När detta skrivs trumpetar medier ut att ledande bankkoncerner i världen lurat skattemyndigheter, alltså oss alla, på 70 miljarder. Det är så hisnande belopp, så det kan man inte fatta. Att girigbukarna är 'för många' det begriper vi alla. Fast detta väcker nog inte stor uppmärksamhet. Det brukar det ju inte göra."
Högre skatter, som han brukade avsky, är nu inte så farligt, och han uppmanar borgerligheten att sluta skälla på Stefan Löfven.
Ofta skriver han om internationell solidaritet: "Den internationella debatt som tidigare dominerat i vårt land verkar vara död, och har ersatts av rädsla och ego-nationalism." Han är skarpare i sin kritik av kapitalismen än många vänsterskribenter, men det är med ett vemod i tonen som Alf Svensson talar om dagens politikers unkna nationalism, dock utan att nämna några namn.
Avståndet till dagens KD-ledning kunde inte vara större. Hos Ebba Busch Thor, Christian Carlsson och Sara Skyttedal märks ingen solidaritet, knappt ens någon mänsklighet. Godhet - finns det något mer föraktat hos dagens höger? Nej, nu ska det vara elakt, aggressivt, det ska vara militär ockupation, stängda gränser och tvångsanpassning. Som politiker ska man inte vara ödmjuk mot folket utan helst förolämpa det. Den egna svagheten ska bekämpas, tiden då man var trevlig är ett fult gammalt foto att skämmas för. Det märks också i deras ögon: de tycks ha hängt sig i ett kallt stirrande likt en gammal dator. Gud har blivit en retorisk figur, fram med svärdet.
Konservatismen står inte att känna igen, och kvar står de äldre konservativa och gråter. Det är inte en annan ekonomisk politik så mycket som ett annat temperament det är fråga om. Från Trump till Bolsonaro till Pablo Casado har konservatismen förvandlats till en ond clown.
Och är inte denna pendelrörelse mellan korset och svärdet just konservatismens kännetecken? Dess känslor är ju annars ofta desamma som hos socialismen - en reaktion på kapitalismens söndertrasande av samhället. Både socialisten och den konservative åser med fasa hur kapitalet upplöser den personliga värdigheten i bytesvärde, profanerar allt heligt och icke kvarlämnar några andra band än det känslolösa "kontant betalning" för att tala med Marx och Engels. Medan nyliberalen inte ser något annat värde än penningen, talar både socialisten och den konservative om människan, om naturen, om själen. Det är det som gör att konservativa och socialister har kunnat förenas i kritik av surrogatmödraskap och tvångsavvisningar. Som författaren Per Landin sa till mig en gång: "Vi konservativa är inte emot förändring - vi vill bara att samhällsförändring ska ske gradvis och inte genom revolutioner."
Problemet är att kapitalismen själv är en revolution. Och de konservativa saknar en kritik av kapitalismen i grunden - de vill bara att maskineriet ska gå lite långsammare och vara lite varsammare. Detta är en självmotsägelse, eftersom kapitalismens natur är att fortsätta ackumulera, vilket betyder att lägga under sig nya områden. Skogar, berg, luft, vatten, offentlig sektor, kärleksrelationer, kroppsdelar - allt slukar kapitalismen i sin jakt på ökad profit. Den kapitalist som håller sig kvar på samma nivå går under.
Den konservativa politiken har ofta gått ut på att förvalta denna självmotsägelse i praktiken. Å ena sidan privatisera, sänka skatter och avskeda sjukvårdspersonal. Å andra sidan tala om mjuka värden, mänsklighet och omsorg. De inser inte att massprivatiseringar och ett behållande av den mänskliga värdigheten är oförenligt.
Och det är därför som konservatismen - den kristna högern - alltid kommer vara en pendelrörelse styrd av konjunkturen. När nya kontinenter fulla av guld och koppar uppenbarar sig är det svärdet som tas fram. När de redan besegrats och ekonomin är stabil föds nya konservativa: mänskliga och solidariska. Men efter finanskrisen, klimatkrisen och kriget mot terrorismen, klarar de inte längre att behålla makten med en läggning byggd på tillförsikt. Kapitalismen har återigen rivit upp världen, sänt miljoner i arbetslöshet och på flykt och trasat sönder fungerande välfärdssamhällen, och då vill den samtida konservatismen marknadsföra ilskans och svärdets politik. Tyvärr, är den lika verkningslös mot kapitalismens framfart som korsets.