Klimatpolitiken fick ett överväldigande stöd från storstäder och unga, när det samtidigt varit en fråga som S trodde skulle bli marginell.
Det är inte någon tvekan om att Fis framgång är valets skräll. Ett nytt slags parti – feministiskt – kommer in i parlamentet.
Att rasisterna skulle komma in är mindre överraskande. SD har det väljarstödet och S svårighet att presentera en EU-politik som är hoppfull och begriplig lämnar ett tomrum till nationalism och rasism.
Men den stora segern ur svensk vinkel är klimatpolitiken. MPs framgång är svår att förklara med annat än att man lyckats övertyga framför allt unga väljare att klimatfrågan är en EU-fråga. Man har gett väljarna en anledning att rösta för något, inte bara mot.
Att MP dessutom blir största parti i Stockholm och Göteborg är en sensation partipolitiskt i Sverige. Så stor och snabb förändring har vi inte sett förut. Moderaternas sammanbrott kan kanske ge lite skadeglädje inom S men den stora frågan är ändå varför klimatpolitiken fick ett sånt överväldigande stöd från storstäder och unga, när det samtidigt varit en fråga som S trodde skulle bli marginell.
Klimatfrågan är ju just en sån fråga som såväl S som alliansen ansett vara ointressant att diskutera. Det är en ideologisk fråga som innebär att om man tar den på allvar förändras det mesta av skatte-, budget- och investeringspolitiken. Kampen mellan Magdalena Andersson och Anders Borg om mesta ansvar, visade sig detta val handla mer om oförmågan att ta ansvar för den stora framtidsfrågan.
MP:s seger är en politisk förändring av betydligt större tyngd än rasisternas bekräftade stöd.
För klimatpolitiken kommer påverka livet för alla. Rasismen är däremot dömd till evig opposition.